JoL på Bokhora tipsar om svensk aka-porr i form av Agnes Hellströms debut Ränderna går aldrig ur. Jag lockas, precis som JoL, av kombinationen internatskoleliv och överklass och tänker osökt på Guillous Ondskan och Sittenfields I en klass för sig. Jag hoppas oxå att jag gillar den här mer än Sittenfields. Återkommer med recension!
Bokberget citerar Peter Englund om varför läsa. Citatet (som kommer från den här artikeln) är delar av hans svar på frågan om varför vi ska läsa klassiker. Han säger:
Litteraturen tillåter oss ju att komma ut ur det enda liv som vi är dömda att leva. Vi är dömda att leva i en kropp vid en särskild tidpunkt på en särskild plats. Litteraturen hjälper oss att ta del av andra existenser. Den bryter vår ensamhet i oss själva. …
Jag tycker det är applicerbart även på litteratur som inte räknas till klassikerna. Det funkar som ett svar på frågan varför vi ska läsa överhuvudtaget. Mycket klokt sagt!
Jag vill läsa mer på temat HBTQ* under 2010 och kom förbi Bokbergets blogg. Hon skriver om kinesisk (och asiatisk) litteratur. Hon tipsar där om författaren Johann S. Lee som skriver om hur det är att vara homosexuell i Singapore. Jag blev jättesugen på hela hans författarskap, från ”rätt så självbiografiska” Peculiar Chris, om en ung kille som kommer ut som bög, till den bok som Bokbergets inlägg handlar om: Quiet Time.
En tangent: hon har oxå ett fantastiskt inlägg om qinmusik. Med tillhörande video -läs och lyssna och njut 
*HomoBiTransQueer
Bokhora måndagsmöter idag en bibliotekarieförläggaregrafiskdesigner som har startat ett eget förlag. Han har där gett ut mer av Patrick Süskind (ni vet, som skrev Parfymen)!
Bland annat det som kallas ”hans litterära storverk” Duvan. Jag hatälskade Parfymen och blev riktigt sugen även på den här. Nån som har läst Duvan? Hur står den sig i förhållande till Parfymen?
Jag läser vidare att förlaget ger ut mer av Süskind, där framförallt Om döden och kärleken fångar min uppmärksamhet. I den funderar författaren över hur det kommer sig att ingen karaktär i världslitteraturen/-teatern/-operan någonsin går på toa*! Trots aktivitetens grundläggande karaktär! Istället ältas kärlekslycka och kärlekskval. (Jämför Maslows behovstrappa.) I samma bok funderar S. över döden och varför vi tiger ihjälp en sån negativist. Förlaget skriver att författaren ”…hämtar exempel både från sin egen vardag och från världslitteraturen.” (min kursivering).
Han har mig redan vid toadörren här, Süskind. Kombinationen ämnesvalet (varför kärlek istf bajs) och kontexutalisering av en författare jag gillar verkar myycket spännande!
*går ens Helen i Charlottes Roches Våtmarker på toa?
Jag fastnade framför En brusande färd idag, en dokumentär om Selma Lagerlöfs liv och verk. En vacker film med inslag från filmatiseringarna av hennes verk, radio- och tvklipp med Selma herself och personer som säger saker om Selma: teaterregissörer, skådespelare och folk som vet mycket om henne. Hennes liv och verk sätts in i ett sammanhang. Mycket inspirerande!
Filmen finns på SVTPlay tom 17 februari!
Jag har inte läst mer av Lagerlöf än Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige och förmodligen några utdrag ur hennes andra verk som var obligatorisk i svenskundervisningen på gymnasiet. Jag har sett filmatiseringen av Kejsaren av Portugallien med Ingvar Hirdwall i huvudrollen. Nu är jag jättesugen på att läsa bland andra Löwensköldska ringen, tillsammans med Charlotte Löwensköld och Anna Svärd. Kanske oxå Jerusalem.
Lyran skriver bra (och mycket!) om Selma och har läst många av hennes böcker, så där ska mitt botaniserande fortsätta i jakten på bra Lagerlöf att läsa!
Vad ska jag börja läsa av Lagerlöf? Är det nån bok som är bättre att börja med än någon annan? Tips emottages gärna
Just nu delar jag säng med furst Mysjkin. Jag försöker åtm ända tills jag somnar. Idioten gör två saker tydligt i mitt läsande:
a) min hopplösa oförmåga att särskilja karaktärers namn. Jag klarar mig långt med att konstatera vilken bokstav karaktärens namn börjar på, så slipper man läsa hela namnet. När det inte funkar, så kan man alltid läsa ut ett av namnet och har författaren börjat presentera en karaktär med hela namnet, så är det oftast lättare att komma ihåg efternamnet, för det är där det brukar skilja mest. Men ryssar har ju två efternamn! Först fadersnamnet och sedan familjenamnet. Dostojevski presenterar ofta karaktären med alla sina tre namn, till exempel huvudpersonen som Lev Nikolájevitj Mýsjkin. Ett stycke senare kommer personen Lev Nikolájevitj och jag blir helt förvirrad! Vem är nu det? Dessutom böjs efternamnen efter personens kön, det gifta paret heter då alltså Jepantjín och Jepantjína. Okej, där är det lättare, för där är åtm stammen densamma. Jag är heller inte van vid användandet av diminutivformen av namn, som att Gavrila blir Ganja och Nikoláj blir Kólja. Oh, those Russians.
b) mitt hopplösa minne för detaljer. Jag läser för fort för den här sortens roman. Jag vill komma framåt, vidare, veta vad som händer. Men det får man ju reda på genom att läsa vad som händer och inte plöja förbi ett halvt stycke, för att man då missar en karaktärs ilskna utrop som får hela scenen att förändras. Det här är inte en bok som skummas, det är tydligt.
Jag irriterar mig på att jag ofta måste backa någon halvsida varje kväll, för att jag inte förstår var i handlingen jag är. Det är resultatet av både a) och b). Jag har lixom dragit mig för att välja den här boken som läsning på dagtid och liksom avfärdat den som tråkig. Men det är den ju inte. Den är bara lite mer krävande än andra böcker jag har läst på sistone. För tråkig är den faktiskt inte.
Jag önskar mer läsork och läslust. Jag önskar att jag blir bättre på att sålla bland information, boktips, recensioner och förslag, så att jag slutar låna för att sedan inte läsa och dra mig för att lämna tillbaka. Jag önskar att jag blir bättre att hitta mina böcker, de där kärlekarna som jag inte vill skiljas från och som är fulla med bra tankemat, formuleringar och teman.
Jag önskar läsa fler böcker på tema htbq (fler böcker som Ensamhetens brunn, Stjärnor utan svindel, Middlesex) (note to self: kolla in Tekoppens HBTQ-kategori). Jag önskar läsa fler böcker med starka kvinnor i huvudrollen (fler Den stängda boken).
Jag önskar oxå mer blogglust, ja kanske tom bloggpassion. Jag vill orka/kunna skriva en blogg som jag skulle vilja läsa. Som är fylld av kärleken till läseriet och böckeriet, men kanske inte nödvändigtvis till köperiet (ja, undantaget kärlekar som måste fritas, då). Jag vill orka tänka om böckerna jag läser och sen orka skriva om tankarna.
Kort sagt: jag önskar att 2010 fylls av lust och passion (både till läseriet och på andra områden i livet 
). Jag önskar mer lust och ork och mindre trötthet och o-lust.
2009 går till historien som ett ganska torftigt läsår. Har jag räknat rätt, så har jag läst 45 böcker. Jämfört med 59 förra året och 63 året dessförinnan. Jag har inte haft den stora lusten att läsa och de stora bokkärlekarna har lixom inte infunnit sig. Inspirationen har varit desto större och kanske är det en del av problemet: jag blir översköljd av information, tips, recensioner och idéer om vad jag ska läsa. Information overload resulterar att jag repetitionslyssnar på Coq Rouge och somnar till det.
Det jag framförallt har gjort i år är att jobba. Året inleddes med arbetslöshet som jag bland annat tillbringade med att städa ur lägenheten på Jobborten, eftersom veckopendlandet äntligen äntligen var över! I mars fick jag hastigt och lustigt arbete. Som jag nätt och jämt hann lära mig behärska innan jag i juni hastigt och lustigt fick ett annat arbete, i samma hus. Som dessutom är en tillsvidaretjänst! De senaste nio månaderna har jag mest lärt mig saker på jobbet (jo, jag har jobbat (som i ”uträttat”) en del oxå. Men mest lärt mig saker). Läst och försökt begripa jobbrelaterade saker. Lagar och regler och förordningar och administrativa föreskrifter. Jag tappade ork och inspiration att blogga, så jag försökte mig på en paus i bloggandet, men kunde inte hålla mig längre än ca 1 månad.
I år ser jag oxå tydliga mönster i hur jag väljer böcker. Jag har försökt hantera det här med krävande heltidsarbete genom att läsa flera böcker av typen Lev Enklare och The To-Do List. Jag har flytt min orkeskrävande tillvaro genom att läsa författare som Lauren Weisburger och Alexandra Potter. Efter det här året får jag sluta säga jag läser inte chick-litt. När jag har orkat har jag läst klassiker som Dvärgen och Middlesex. Jag har skaffat mig tankemat kring frågor jag stöter på i min vardag: arbetskraftsinvandring och psykisk ohälsa genom att läsa mer om dessa frågor. Jag var med i ytterligare en omgång av Pocket och Prassel och det var lika bra som de tidigare.
En av de starkaste läsupplevelserna var just Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En annan var Middlesex. Jag upptäckte Simon Kernicks blodiga böcker och läste mer av Jhumpa Lahiri. Jag läste min första Paul Auster och blev bubblande glad. Men inte läste jag nån fler av honom, för det. Jag var helt enkelt inte sugen.
Bring nolltio on (japp, jag hör folk kalla innevarande år för detta). Jag önskar mer ork och läslust!
Julen i år tillbringades på ett något annorlunda sätt: med Fantastiskheten och en dansk flaeskesteg. D.v.s utan att a) på fyra dagar besöka familjen som är utspridd över heela landet genom att b) tillbringa en mångfald timmar på resande fot tillsammans med tvåhundratusen andra julstressade människor med tvåhundratusen ton packning och därför heller inte c) vara på resande fot i ett sedvanligt prejulskitväder. Första julen det skedde sedan jag var…16, tror jag. Skönt, men tråkigt, men skönt, men tråkigt.
Dessutom genomlever jag mitt livs första betalda julledighet! Jag har förmånen att ha ett arbete där jag per automagik är ledig på röda dagar! Detta arbete har jag dessutom kunnat ta semester ifrån kring helgerna. Detta tillsammans har nu givit mig ca 2 veckors sammanlagd ledighet.
Jag har inte fått något bokrelaterat i julklapp, men däremot gett bort bokrelaterade presenter! Uppmärksamma bloggläsare har noterat att det de senaste dagarna funnits en sida som heter ”Här, Karin”. Klickar man på denna, så kommer man inte så mycket längre utan ett lösenord. Detta var min julklapp till min kära älskade syster. Hon hade önskat sig ”en massa böcker, eller i alla fall tips på böcker” i en speciell genre. Jag knåpade ihop en sida om dessa böcker, sorterade på sådana jag hade läst och tyckt om, sådana jag hade läst men inte tyckt om och sådana jag inte hade läst och således inte kunnat tycka något om. Plus ett presentkort i en nätbokhandel Jag länkade alla titlarna till sagda nätbokhandel, så att det skulle bli lite lättare att göra någon sorts urval. Vad jag förstod, så blev det rätt uppskattat
Jullov plus oresa har gett mig en semester utan dess like. De ambitiösa dagarna har jag tagit på mig andra kläder än pjamasbyxor, morgonrock och tofflor. De riktigt ambitiösa dagarna har jag tom gått utomhus! Annars polimasar jag omkring och gör så lite som möjligt. Jag kan inte ens beskriva hur skönt det är.
Heather Hamilton arbetar som assistent till en bröllopsfotograf i London och är singel efter att ha kommit på sin pojkvän med att vara otrogen. Hon går ständigt omkring och önskar sig saker. Enkla saker som att det ska finnas en ledig plats på tunnelbanan, att hon ska slippa stå och vänta i köer, att hon ska slippa vänta vid rödljus. Saker som skulle göra hennes vardag bekvämare. Hon önskar sig oxå saker som att det ska sluta regna, att hennes göörsnygga granne ska bli kär i henne och att hon ska få den perfekta mannen. Slentrianmässigt gjorda önskningar i nån sorts frustration över att tillvaron inte är den mest optimala. Så köper hon en lucky heather av en zigernare och.. det slutar regna, hon får en sittplats på tunnelbanan, hon får en stilig flatmate och börjar dejta James, kanske den perfekta mannen! Be careful what you wish for handlar förstås om huruvida man alltid behöver det man önskar sig. Och huruvida det är en välsignelse eller en förbannelse att få sina önskningar infriade.
I både Who’s that girl och den här använder Potter tankar som jag själv har lekt med: vad skulle jag säga om jag mötte mig själv för tio år sedan, respektive vad händer om jag får allt jag önskar mig. De passar båda om man är ute efter avkoppling och mysläsning, där inga obehagliga överraskningar väntar. Där finns både ljuv pirrande förälskelse och komplikationer som får en att undra hur det ska gå med den kärleken, den kärleken.
Trots att jag gillar det jag läser, upptäcker jag snart att jag hoppar över mer och mer i texten. Potters ständiga beskrivande av saker och ting blir tjatigt och jag lär mig snabbt när hon blir det. Jag hoppar till vad jag på förhand har listat ut är stycken som driver handlingen framåt. Sen går jag tillbaka i texten och bekräftar min gissning att det jag hoppade inte gjorde varken till eller från för min förståelse av handlingen. Däremot mycket för att minska min irritation.
Potter upprepar oxå saker och ting i onödan. Två gånger lägger Heather ihop två och två och förståår sambanden mellan hennes turamulett och de händelser som inträffar. Första gången har läsaren sen länge sett de sambanden, men okej då, skönt att få bekräftat att Heather oxå gör det. Andra gången är det bara mer utvecklat, utan att föra handlingen framåt ett dugg. Läsaren har där förstått för länge sen och det finns inget behov av att förtydliga igen. Alls.
Handlingen i Be careful what you wish for kommer knappt med några överraskningar alls, utan jag noterar att det jag hade förutspått faktiskt inträffade. En inte oviktig detalj för lyckad avkopplingsläsning! Dock listade jag inte ut hur det klart väntade lyckliga slutet skulle inträffa. Något som både karaktärerna och boken som helhet vann på.
Senaste kommentarer