“Värld utan slut” av Ken Follett

En värld utan slut fick jag av mamma för tre-fyra år sen (kanske ännu längre sen?), då hon visste att jag hade slukat Svärdet och spiran. Den har hängt med ett par flyttar och bara blivit stående i hyllan, då annan läsning kommit före. 1200+ sidor tjock, så tog faktiskt formatet emot oxå: jag ska ju orka hålla i den när jag läser den om kvällarna.

En värld utan slut är en fristående fortsättning på Svärdet och Spiran och tar vid ca 150 år efter den sistnämnda. Kingsbridge har växt, katedralen behöver repareras och pakter, intriger, stark kärlek, svartsjuka, ärelystnad och ont hat finns på precis samma sätt som i första boken. Fyra personer får vi följa, som sammanlänkas av en händelse när de är små. Fyra personer med väldigt olika livsöden som tillsammans gestaltar liv och leverne på hela den sociala stegen i 1300-talets England.

Med Follett är det aldrig är någon tvekan. Han förklarar för sin läsare alla pakter, allas motiv, vem som är lirad med vem och varför saker sker. Här förutsätter vi inget hos läsaren, utan talar om läget direkt. Ibland vill jag inte vara klipsk och beräknande när jag läser, utan enbart låta mig hänföras/förfasas av händelseförlopp och skeenden och då är Follett bra. Jag våndas och längtar med de olyckligt kära, drar en lättad suck av lycka när bra saker händer bra personer och ser med svarta ögon på personer som gör ont och vill ont. Spänningen förtas inte av att deltagarnas motiv till sina handlingar är klara, ety utgången är oviss ända tills Follett bestämmer sig för att berätta.

Jag uppskattar oxå (vad jag tror är äkta) sakkunskap om hantverk, vare sig det gäller katedrals- eller brobyggeri. Det finns en tjusning i att låta passionerade människor prata/visa om sin passion och de av Folletts karaktärer jag tycker bäst om är de som är nytänkande, passionerade och intelligenta. De överkommer hinder som står i sin väg och låter sitt kunnande tala för sig självt. Lättläst, lättförstått och väl utfört hantverk, Follett. Det tycker vi om

“Mitt Iran” av Shirin Ebadi

Jag har arbetat en del med människor från Irak och känner mig hyfsat hemtam med det landets moderna historia. Dock är jag inte mer än flyktigt bekant med, men rätt nyfiken på, grannen Iran och blev därför riktigt glad när jag hittade på Mitt Iran.

Shirin Ebadis historia är samtidigt Irans. Hon växer upp i en välbärgad, inte speciellt religiös familj, läser juridik och avancerar snabbt till domare. Då kommer revolutionen i Iran och hela världen vänds upp och ned. Ebadi lyckas i den här villervallan skaffa familj, starta företag, bli väldigt framgångsrik som taleskvinna för kvinnors och barns rättigheter och, på något sätt, ändå leva. Hon stannar i landet när vänner flyr och förlåter dem knappt det svek hon tycker de begår. Varför stannar en högt utbildad kvinna kvar i ett Iran som inte längre är det som det var? Svaret på den frågan får mig att fortsätta läsa.

Ebadi lyckas för mig begripliggöra turerna i Irans moderna historia samtidigt som hon för ner världsomvälvande skeenden till ett individuellt plan. Lättillgängligt om ett fascinerande land och en modig kvinna. Färgat och vinklat är det, men det sticker hon heller inte under stol med.

Valet i Iran var bara någon dag efter att jag hade läst klart Ebadi. Undrar vad hon har att säga om det?

“Igelkottens elegans” av Michelle Barbury

Min bibbla funkar lite lustigt. Jag stod på kö för att läsa Igelkottens elegans, men när jag kommer för att hämta ut den visar det sig att jag har fått ljudboken. Jag reserverade inte ljudboken, utan den “vanliga” boken, men deras system “känner inte av det”, enligt bibblofarbrorn bakom disken.

Nåja. Uthämtningen av boken sammanföll med ökad aktivitet i köket (jag hade ett brödrecept och ett på chili som skulle testas), så nu gjorde det ju inte så mycket, även fast det blev lite hopp i läsningen.

Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker om Igelkottens. För en gångs skull dissar jag inte en bok på grundval av språkhanteringen. Tvärtom används språket vackert och ändamålsenligt. Men varför inte enbart skriva en bok där Renée och Ozu möts? Jag tycker väldigt mycket om sättet på vilket Renées och Palomas funderingar skildras på, men förstår inte riktigt Palomas funktion i boken, för precis när de två har mötts, så är ju slutet där. Den enda gemensamma nämnaren de två har är ju att de inte passar in i den sociala roll de är tilldelade. Är det kvalificerande nog för att få en bok ihop? Jag kan förstå Renées smygande med sina intressen och sin egen identitet och är glad för hennes skull att en viss japan flyttar in i huset. Slutet är bedrövligt, minst sagt och efter avslutad lyssning står jag där utan att riktigt veta vad jag fick ut av boken.

Jag tycker inte det är så himla fint och vackert och den får mig inte att gråta eller skratta rakt ut. På sin höjd har jag kanske fnissat lite.

Vad tycker ni?

here, there, Murakami eeeverywhere

Häromhelgen fick jag så äntligen tid och lust att ombörja Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Nu kan jag inte släppa den. Jag tar spårvagnen istället för går sista biten till jobbet för att få läsa; jag går lite tidigare till busshållplatsen för att hinna stå och läsa innan bussen kommer; jag anstränger mig för att hålla ögonen öppna varje kväll för att läsa nåågra ord till. I helgen åkte den förstås med till den nyfunna badstranden och ikväll var den middagslektyr vid förutnämnda avsvalkningsställe.

Långsamt långsamt utvecklar historien  sig från att ha varit en roman till att vara något mer, något mörkare, något lite mer skrämmande. Och det kommer helt oväntat, allt i den boken är helt oväntat. Men bra. Genomgående mycket bra.

Dagens i-landsproblem

Dagens i-landsproblem: Vilka böcker ska jag lägga till i min önskelista på Bookmooch? Min hjärna är helgdöd och min bokdel i kalendern ej uppdaterad. Kriis.

“I väntan på ett namn” av Jhumpa Lahiri

Som jag har längtat efter att läsa en roman av Lahiri! Jag har verkligen älskat mig igenom hennes novellsamlingar, men alltid önskat att hennes karaktärer och berättelser ska få en hel roman att utvecklas och berättas i. I väntan på ett namn är verkligen precis vad jag har väntat på (även om den kom redan 2003, så har jag alltså inte läst den förrän nu..)

På samma sätt som i novellsamlingarna skildrar hon med omedelbarhet sina karaktärers liv och tankar. Direkt får man kontakt med dem, direkt är deras känslor, motiv och handlingar klara för en. Ingen startsträcka, inget onödigt tjafs, men ändå finstämt, lixom finmejslat. Aldrig ett ord för mycket, men heller inte ett för lite. Väl iakttaget och väl beskrivet.

Igen fångar Lahiri känslan av att inte höra hemma någonstans, en känsla som finns i båda generationerna Ganguli. Intressant hur liknande känslor av främlingsskap både finns hos generationen som lämnade ett bekant land, språk och dito kontinent och hos det uppväxande släktet i Det Nya Landet som inte har bott längre hemifrån än fyra timmar med tåg. I alla Lahiris berättelser finns ett slags stillsam melankolo och sorgsenhet över att inte höra hemma någonstans. Samtidigt finns ett driv framåt i berättelsen. Sällsam kombination.

I Lahiris skildring av Gogols och Maxines relation så tror jag ibland att jag läser Hustvedt: New York-sk välutbildad medelklass med sina egna quirks, bekväm och välkomnande vänlig, utan att vara översittare. Jag tror att Leo t.ex (från What I loved) skulle trivas med Maxines föräldrar.

Det enda jag inte riktigt gillar är slutet. Jag undrar om det är för att det känns för enkelt att sluta där det en gång började eller för att jag gör den kopplingen? Till skillnad från resten av berättelsen känns det faktiskt onödigt långdraget, ni vet som de sista tonerna i ett smörigt stycke som lixom aldrig vill ta slut.

Lahiri hanterar även romanens format väldigt väl och jag hoppas som Magix att Lahiri snaart kommer kommer med något nytt! Och väldigt gärna en roman!

Läs mer om Lahiri här

Totalt livsfarligt!

Myrorna ligger aaaalldeles för nära mitt jobb. Sådär att man bara kan slinka in och ta en kik i deras pockethylla som står prixis vid kassan. Och komma därifrån med:

Problem igen

Dagens i-landsproblem: Follett-tegelstenen på 1200 sidor är för stor att ha med som pendlingsläsning. Då behöver jag en pirra. Kanske tom ett helt släp.

Enkät!

Bokhore-Helena har en ny enkät. Enkäter tycker vi om, så här kommer mina svar:

Senast köpta inbundna bok: Oj, det tror jag inte jag kommer ihåg. På sistone har det blivit mycket pocket.
Senast köpta pocketbok: Den senaste jag köpte var någon av de här fyra. Senast moochade boken var Rubyfruit Jungle.
Ultimata längden på en bok: Jag tycker inte om korta böcker. Jag läser snabbt och vill att historier ska räcka läänge. Noveller har ju Jhumpa Lahiri lärt mig älska, men annars är nog genomsnittsboken jag läser 300-400 sidor. Då tar det lixom ett tag att läsa ut den
Favoritbokhandel: Även fast jag bara har varit där en gång, så är jag kär i Celsiusbokhandeln i Uppsala. The Upsala English Bookshop gillar jag oxå.
Favoritbibliotek: Bibblan hemma i Lapphelvetet! Deras fackavdelning är rena guldgruvan och dessutom är böckerna jag vill läsa sällan utlånade. Den bibblan är för mig förknippad med läslust och sommar och saknar jag läsinspiration när jag är hemhemma, så går jag dit. Det slår aldrig fel!
Favoritplats att läsa (i hemmet): I en av fåtöljerna vid fönstret i vardagsrummet. Med en filt över benen och ryggen mot resten av världen i sommarljus är det min oas.
Favoritplats att läsa (utanför hemmet): Jag läser gärna på tåg. Då har man mängder med tid och ska dessutom mest sitta stilla…jag undrar om det inte är så att tågets uppfinnare faktiskt var inbiten bokläsare På en filt på en gräsmatta en solig dag är också skönt. Det ska fläkta lite och jag ska ligga i skuggan, då är det perfekt!
Fem författare du alltid köper i inbundet format: För fem år sen hade jag svarat Liza Marklund, men det gäller helt klart inte längre. Nu köper jag dessutom knappt nåt inbundet längre.
Bästa lässnackset: Många av mina bästa lässtunder har jag haft tillsammans med chokladbollar, även om det finns risk för kladd, framförallt på sommaren. Choklad överlag får bli mitt svar, trots kladdrisken, faktiskt.
Bästa läsdrycken: Te! Gärna Guteblandning eller rött kryddigt. Ett stort glas vatten i närheten är oxå nödvändigt, jag avskyr att behöva avbryta läsningen för att gå och hämta vatten. Lixom Helena blir jag törstig av att läsa.. eller möjligen av chokladen..
Bästa bakgrundsljudet vid läsning: Tystnad eller fågelsång.
När på dygnet läser du helst? I veckorna blir det innan jag somnar, men på helgen gärna på eftermiddagen, från typ 14 och framåt.
Bästa bakfylleläsningen: Jag vill se teveserier när jag är bakis. Alt. somna till Formel1.
Bästa kollektivtrafikläsningen: Något sammanhängande, men som tål att snabbdyka in i. Jhumpa Lahiri är riktigt bra, faktiskt, lixom chic-lit och relativt lättläst facklitteratur. Överlag är facklitteratur bra pendlingsläsning, så länge de inte behandlar ämnen jag arbetar med.

“Rubyfruit jungle” av Rita Mae Brown

Rubyfruit jungle är en berättelse om att hitta det ställe där man passar in. Historien om Molly Bolt är en historia om att växa upp ointresserad av att passa in i traditionella roller och att gå sin egen väg. Kanske framförallt är det en historia om en ung stark kvinna som går sina egna vägar i en tid när det verkligen inte var vanligt och knappt socialt tillåtet. Hon tar för sig, uppför sig på det hela taget rätt mycket som en man, och det är minsann inte populärt hos männen…Dessutom är hon lesbisk.

Molly ifrågasätter aldrig sin person eller sin sexualitet, utan tar den som ett faktum och agerar därefter. Hon försöker inte anpassa sig till sin omvärld, utan går omkring i världen och vill att den ska ge henne vad den ger andra kvinnor (och män!). Hon vet att hon inte passar in i den typiska kvinnorollen, men ser inte varför det skulle innebära ett annat bemötande. Hon tillåts studera på regissörslinjen, men upptäcker som enda kvinna en massa problem som inte kan vara relaterat till något annat än att hon är i minoritet och dessutom kompetent. Hon inser tidigt att de typiska rollerna som både män och kvinnor förväntas passa in i är begränsande och hindrande. Hon är den som ifrågasätter sina barndomskamrater varför de ändå hamnade i rollerna och möts av viss förvåning över frågan, men oxå av viss irritation (som kanske grundar sig i beundran och avundsjuka).

Molly är kaxig, ironisk, självsäker och inte den som ger sig i första taget. Hon ställer upp för sina vänner och är fylld av kärlek och värme. Hon får mig att skratta och jag avundas henne den styrka hon besitter att ta sin existens som självklar och värd att stå upp för i alla lägen.