You are currently browsing the monthly archive for februari 2008.
Paddy Meehan har gjort karriär sen vi senast träffade henne och har numera en fast kolumn på tidningen. Hon har dessutom köpt en lägenhet, d.v.s flyttat från familjen och har fått en son. Det där med moderskapet kom lite plötsligt, både för mig som läsare och som Paddy, vad det verkar. Men hon är så bra som mamma (och utnyttjar det, på det bästa sätt!). Hon har inte lyckats gå ner i vikt, men struntar numera i det, eftersom det är så gott att äta (det vill säga hon har tagit ett aktivt beslut att det är bättre att det är gott att äta, än att må dåligt av att svälta och ändå inte gå ner i vikt).
Så får hon besked att en gammal älskare till henne har mördats och att hon står som närmast anhörig till honom, vilket då betyder att hon ärver ett hus och lite annat. Han var krigskorrespondent och i färd att tillsammans med en fotograf publicera en bok med utvandrade skottar.
Men varför har älskaren mördats? Det ryktas om att IRA är inblandat, men de har ju traditionellt inte agerat i Skottland tidigare, så varför skulle de nu börja? Paddy blir först intresserad och sedan involverad, då hon blir förföljd.
Och det är bra, det är ju Mina, lixom. Fast inte lika bra som de tidigare. Vet inte om det är jag som har varit för snabb i mitt läsande, eller om nyhetens behag vad gäller Minas författarskap har lagt sig, men den här boken får "bara" betyg bra och inget mer.
Har ni läst "The last breath"? Vad tyckte ni?
Två helt olika berättelser skrivna av samma skarpa penna och i väntan på Ensamhetens vin så kan det inte bli bättre. I Balen ska en bal anordnas av ett nyrikt par som för att göra debut i sociteten. Dottern nekas att vara med och förvisas istället till att sova i ett förråd den aktuella kvällen. Hon avskyr modern (som är den som förbjuder henne att delta) och hämnas därför. Enligt baksidestexten är hämnden "ett ögonblicks verk, men med förödande konsekvenser". Den hämnd som beskrivs är visserligen förödande, men absolut inte på det sätt jag hade väntat mig. Förödelsen är störst för den extremt statustörstande modern och det går dels ut över mannen, men främst över dottern.
Höstflugorna handlar om ryska gamla Tatjana Ivanova som ser världen förändras och förflyttas från revolutionsryssland till 20-talets Paris. Vemodigt så det förslår, fast jag tycker att "20-talets Paris" låter rätt glamoröst. Och det är vemodigare än jag tänkt mig, faktiskt vill jag fälla ett par tårar i slutet av berättelsen.
Som vanligt är Némirovsky mästerlig på att skildra interaktion mellan människor och känslor inom människor. Berättelserna är inte långa, men fylliga. De fyller precis sitt format och ska varken vara längre eller kortare. Jag föredrar förstås Nemirovskys längre berättelser (ju mer Iréne, desto bättre, liksom), men de här oxå riktigt bra. Hon är bra både i stort och litet format, något som förstås inte alla författare kan sägas vara.
Alltså, jag vet inte vad jag ska tycka om den här boken. Mer än halvvägs in i historien höll jag på att tröttna: de ständiga litteraturreferenserna var lite roliga från början, men blev sen bara tröttsamma, berättandet gick i stå och historien gick inte framåt alls; man förstod att den Hannah som omnämns i början av boken är en centralgestalt, men ju längre in i berättelsen man kommer desto mer undrar man när hon egentligen ska bli så central, för allt börjar i en sån ofarlig ände om Blue, hennes pappa och The Bluebloods. Och det ständiga tjatet om Blues pappa, gud, så irriterande det blev till slut.
Men sen så vänder det. 3/4 in i boken ändras tempot radikalt, det läggs ut en massa trådar som är intressanta att följa upp och berättelsen blir riktigt spännande. Sådär Stieg Larsson-spännande (det vill säga att jag måste läsa färdigt innan jag kan sova). En riktigt klurig historia med intellektuell twist. Dock kommer vändningen för sent för att boken ska bli en riktig höjdare. Större delen av boken är en långsam ripoff på Donna Tartts "The secret History", men sen vänder den till att bli en whodunnit with a twist. I like twists, så den sista fjärdedelen av boken är en höjdare.
Jag vacklar lite i slutbetyget av boken. Det är ju bara den sista biten som är bra och den är inte så bra så att den väger upp resten, men jag skulle nog kunna rekommendera boken med en ordentlig reservation, enbart för att slutet är så bra. Kanske. Eller, jag vet inte riktigt…
Vad tycker ni?
Senaste kommentarer