Den här helgen är jag i Lapphelvetet och hälsar på mina föräldrar. Min avsomnade bok- och läslust väcktes redan på Arlanda i den välsorterade Pocketshopen i Skycity. I går kom jag därifrån med en nyutgåva av Diagnos Duktig, boken Gomorra om maffian i Neapel och en bok om den amerikanska interimregeringen i Irak och hur de har lagt upp landets konstitution (t.ex. att landets trafiklagar är en kopia av delstatens Marylands…). Jag älskar formatet på både butiken och böckerna. Det går lixom inte att gå därifrån utan att vilja läsa!

Planet blev nästan en timme försenat från Arlanda, vilket gjorde att jag hann igenom nästan halva Gomorra innan vi ens var i luften. Jag har verkligen glömt hur böcker sänker blodtryck och förlänger tålamod i situationer där man bara kan vänta och inte kan påverka något. Som när ett plan är försenat. Jag försvann in i mord, italiensk geografi, karabinjärer och andra välskrivenheter och tiden flyger iväg och vips skulle vi boarda. Maffian i Neapel, camorran, är visst större och värre än den på Sicilien, men mindre känd. Jag gjorde tidigare ett mycket tappert försök att ta mig igenom John Dickies ”Cosa Nostra” om just den sicilianska maffian, men det var helt lönlöst. Värdelös svensk översättning, eventuellt ska jag ge mig i kast med den engelska originalutgåvan…någongång framöver…kanske. Gomorra är något helt annat. Reportage, fast inte och lite skönlitteratur, fast inte riktigt, men väldigt väldigt välskrivet.

Min mamma bibliotekarien och hennes läshögar fortsätter att få mig att vilja läsa (hennes bokhögar är ännu ett skäl till varför jag skulle vilja att Lapphelvetet låg närmare södern -jag vill ju oxå läsa hennes böcker!) Vi pratar böcker och varför en del människor inte läser och hur man kan nå ut till dem och litteratursnobberi och bra böcker och att man ibland inte orkar läsa alls.

Så nu är det lite roligt att läsa igen. Får se hur länge det står sig