You are currently browsing the daily archive for maj 17th, 2008.
Mord i New York när Freud är i stan. Tidigt 1900-tal, psykoanalysen håller på att få sitt genombrott i Usa efter att ha varit paria bland vetenskapsmän. Polisen dras in i lösandet av fallet och så både Freud och Jung.
De flesta av ingredienserna i en bokcocktail alá Camilla finns med: tidigt 1900-tal; akademiska diskussioner; poliser; mysterielösande, flera samhällsgrupper och väl genomförd reserarch. Men ändå faller det. Visserligen är karaktärerna trovärdiga och mordhistorien genomtänkt, men jag gillar inte Analys av ett mord. Jag får ingen känsla för New York, för det tidiga 1900-talet och mordhistorien har för många turer. Och även om spänningen stiger i slutet av boken, så läser jag bara ut den för att ha läst ut den.
En BOATS (Based On A True Story) skriven av en före detta psyk-patient och hennes psykiater. Linda har allt man kan önska sig i tillvaron, men börjar helt plötsligt få fruktansvärda mardrömmar och bete sig oförklarligt konstigt mot sina barn. Det slutar med att hon tas in på psykiatrisk klinik för att hon inte riktigt pallar sin vardagstillvaro. Tillsammans med terapeuten Royston börjar hon nysta i vad som kan få henne att reagera som hon gör. Royston är psykoterapeut och vill således tillbaka till Lindas barndom för att försöka förklara det som nu sker. Men Linda har ju haft en normal uppväxt. Väl? Och det blir otäckt och äckligt. Och ännu otäckare eftersom det tydligen är sant och självupplevt och jag våndas, men läser vidare för att se om hon faktiskt klarar sig. Läs du oxå!
Flickan under gatan är min första bekantskap med Roslund och Hellström, men det lär inte bli den sista. Stockholmspolisen Ewert Grens har sjukt många fall att lösa samtidigt som hans älskade ligger svårt sjuk. Och så dyker det upp en samling gatubarn på polisstationen och en död kvinna i en kulvert under S:t Görans sjukhus. Var kommer gatubarnen ifrån och vad gör de i Stockholm? Och vem är kvinnan?
Historien berättas ur flera perspektiv, dels polisens och dels någon som bor i det omfattande tunnelsystemet under Stockholms gator. Bor som i har sin bostad och större delen av sitt liv under gatorna. Varför denna berättare? Historien kommer att utspela sig just under gatan i allt högre utsträckning, men varför?
Kriminalromaner är en tacksam form att skildra de smutsigare delarna av samhället och Roslund och Hellström gör sitt jobb väldigt bra. När jag läser placerar jag boken stilmässigt i samma kategori som Liza Marklunds tidiga böcker och Stieg Larssons Milleniumtrilogi. Jag funderar ett slag på varför och inser att den gemensamma nämnaren är att författarna är journalister. Språket är smärt, exakt och vill något. Inget onödigt tjafs, utan rakt och enkelt. Historien går fort framåt, spänningen stiger mot slutet och jag ligger med lampan tänd långt efter sovadags.
Camorran i Neapel är ”betydligt våldsammare, mäktigare och mer utbredd” än sin sicilianska motsvarighet, maffian. Saviano är född och uppväxt i Camorraland och använder hela sin lokalkännedom och sin fördel som inföding till att försöka förstå hur och varför camorran agerar. Och visst lyckas han.
Hans frustration och ilska över sin och resten av samhällets maktlöshet märks i vissa kapitel tydligare än i andra och det är verkligen förståeligt. Hur utmanar man en rörelse som är så mäktig att den skapar sina egna spelregler, helt utanför det övriga samhällets? En rörelse som är så profithungrig och så stor att den förmodligen kontrollerar en betydligt större del av världens ekonomi än vad vi någonsin kan förstå? Hur stoppar vi en sådan?
Instämmer i vad Bokhoras Caroline skriver om att Saviano skriver ur den vanliga människans perspektiv om hur camorran slår till. Men han beskriver oxå hur profithungern slår mot miljön och framställer hela Neapelkusten som en soptipp och hur Gudfadernfilmerna står som modell för hur camorristas och wannebe-camorristas talar, klär sig och bor. Han har kort sagt snickrat ihop en oerhört bra sociologisk beskrivning av camorran, om sociologen i mig får tala. 
Lily Dahl är 19 år, bor i lilla Webster i Minnesota, arbetar på the Ideal Café ovanpå vilket hon bor och smygkikar varje dag genom sitt fönster på konstnären på hotellet mittemot. Som av en händelse står han och målar vid fönstret, dock med duken bortvänd. Hon kryper ihop vid fönstrets nederkant, så att bara näsan sticker upp ovanför fönsterbrädan och drar sedan undan gardinerna. Hon jobbar morgonskiftet på kafeet och serverar varje dag samma stammisar samma frukost som de alltid har beställt.
Lily vill bli skådespelare, älskar Marilyn Monroes filmer och har fått rollen som Hermia i En midsommarnattsdröm som det lokala teatersällskapet sätter upp. Hon bor granne med gamla Mabel som skriver en bok nätterna igenom. Och sen kör det förstås ihop sig.
Jag hade höga förväntningar på den här boken. Både efter att ha läst What I loved och efter att tjejen på Pocketshop spontant utbrast ”Vilken bra bok det här är” när jag köpte The Enchantment. Men tyvärr infrias de inte. Jag gillar början av boken bäst med beskrivningarna av småstadslivets vardag och Lilys fascination av konstnären. Och de erotiska bitarna som friskt slängs in när man minst anar det. Jag är mer nyfiken på grannen Mabel och ser likheter i målandet mellan konstnären och Leo i What I loved. Men Lilys skådespelarambitioner känns inte äkta och det hon dras in i känns helt osannolikt och kommer dessutom ganska plötsligt. Bitar av upplösningen känns dessutom rätt…oförklarliga. Och visst, vi förstår inte allt som händer i vår tillvaro, men jag tycker inte att Hustvedt beskriver det oförklarliga trovärdigt. Det blir lixom bara…konstigt.
Betyget blir ett ljumt okej. Då jämför jag iofs med ett av hennes senare verk, vilket kanske är orättvist. Men jag älskade verkligen What I loved och är inte alls förtrollad av Lily Dahl.
Vad tycker ni?
Senaste kommentarer