”Pesten” av Albert Camus

På orten där jag bor i veckorna finns ett litet sött bibliotek. Efter det första besöket där bar jag bland annat hem Alberts Camus Pesten. Jag har såna fördomar mot så kallade ”klassiker”; bland annat att handlingen är 1) tråkig och oengagerande och 2) språket är torrt som snus och svårt att läsa. Utmanas ska dem och det här var ett utmärkt försök att få dem på skam!

Pesten beskriver vad som händer när nordafrikanska Oran drabbas av böldpest. Pesten sprids från råttor till människor och efter stor tvekan bestämmer så ledningen i staden att det faktiskt rör sig om en epidemi och beslutar att stänga stadens portar. En hel stad i karantän, således. Stadens portar kommer att vara stängda tills epidemin är under kontroll och alla räknar med att det ska röra sig om en relativt begränsad period. Livet fortsätter och man försöker hålla modet uppe, trots att folk dör som flugor överallt i staden och ingen tycks gå säker. Men epidemin fortsätter bara! Pesten skördar bara fler och fler dödsoffer, ska eländet aldrig ta slut?! Hur länge ska vi isoleras och finns något botemedel? Det där serumet, finns det och när kommer det? Desperation och snart förtvivlan drabbar förstås stadens medborgare och några försöker rymma över stadsmurarna och muta de vakter som satts ut vid stadens portar för att slinka igenom.

En läkare bestämmer sig för att ta upp kampen mot pesten och tillsammans med en grupp andra gör han oxå det.

Jag tycker väldigt mycket om berättaren som gör sig sådant besvär med att vara objektiv. Han (för det blir rätt fort tydligt att det rör sig om en han) förklarar att syftet är att berätta historien så som den var, utan att bli för personlig på ett eller annat plan. Han gör dock vissa avsteg från detta, noga motiverade och tydligt aviserade avsteg. ”Här kommer snart ett avsteg för att förklara det här och det här…där var det och det förklarade det här och nu kan den riktiga berättelsen fortsätta”, lixom. Det är så omtänksamt mot läsaren och jag tycker så mycket om det (bokidioten: vad säger dina kunskaper om olika berättartekniker dig om Camus sätt att gestalta historien? Finns det något namn för perspektivet?)

Jag drar paralleller med Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda (förmodligen skulle en kulturnisse/-nissa dra parallellen i omvänd, det vill säga i utgivningsordning, men jag drar den förstås i min kronologiska ordning, det vill säga läsordning). Vad händer i ett samhälle där något fruktansvärt/konstigt inträffar? Hur reagerar människor? Hur reagerar samhället? Vad händer när människor inte kan röra sig lika fritt? Vad händer när varuleveranser och post inte kan transporteras som tidigare? Vad händer när/om problemet får/inte får sin lösning? De två författarna tar upp samma problematik, men på lite olika sätt. Jag uppfattar dock inte Camus’ bok som en skräckberättelse, även om den ju förstås är det.

Jag ser oxå likheter med Stephen Kings Pestens tid, även om skalan där är mycket större: där drabbar pesten en hel kontinent. Camus låter den ”bara” drabba en stad. Dock fokuserar King mer på vad som händer efter pesten och Camus är mer intresserad av vad som händer under den. Mer Ajvide Lindqvist än King, således

Kampen mot pesten beskrivs på många ställen som kampen mot det onda och självklart handlar boken även om det. Den största behållningen för min del är dock mer det makrosociologiska (har jag sagt att jag är sociolog? ), hur en stad och dess invånare hanterar något svårbegripligt, något som undgår alla regler, alla konventioner, utan bara slår stenhårt mot alla.

”Katedralen vid havet” av Ildefonso Falcones

Jag har tillbringat den senaste veckan tillsammans med Bernat, fast mest med Arnau i det medeltida Barcelona. Det vill säga, jag har läst den fantastiska Katedralen vid havet av Ildefonso Falcones, en sexhundrasidig tegelsten om den frihetslängtande livegne bonden Bernat som efter sju sorger och åtta bedrövelser flyr med sin lille son Arnau till Barcelona, hoppets stad för sådana som han. Har man vistats ett år och en dag i den staden blir man medborgare och således fri. Frihetslängtan är vad som kännetecknar både far och son.

Arnau växer upp nära bygget av katedralen Santa Maria, folkets katedral i ett Barcelona som både härjas av pest och av krig. Han är nära katedralen i både fysisk och mental bemärkelse, då han tätt som oftast springer på bygget, blir vän med bastaixerna som bär sten till bygget och pratar med den sköna jungfrun. Han börjar klättra på samhällets sociala stege, inte av äregirighet och egoism, utan mer för att det bara blir så, som det tycks. Och intrigerna tätnar ju högre upp på stegen han kommer. Till slut ligger hans liv i inkvisitionens händer.

Arnau är en tämligen annorlunda medeltida man, med förvånansvärt moderna tankar om jämställdhet, klasskillnader och bemötandet av människor. Hans attityd sätter en del käppar i hjulet för honom, men vinner oxå mångas hjärtan.

Under den första delen av läsningen tänker jag mycket på Ken Follets Stjärna och spiran: medeltid: en ung man växer upp vid sidan av ett stort katedralsbygge, där arkitekturhistoria och ”vanlig” historia vävs in i en skönlitterär berättelse. Falcones bok är dock mer. Den känns (och är, tydligen) välresearchad och är en skönlitterär historia skiktad med en historielektion. Just skiktningen är tydlig; det kommer ibland tydliga avsnitt historielektion som bryter av det skönlitterära, även om historielektionen behövs för att det fiktiva ska vara så välblandat med det historiska. De två sammansmälter tyvärr aldrig, utan ligger som olika tunga skikt genom hela boken. Jag lär mig känna igen dem och läser dem ytterst kursivt, eftersom själva historien är så spännande!

Min kunskap kring det medeltida Barcelona är ytterst begränsad och jag uppskattar verkligen Falcones grundliga förarbete så att en okunnig läsare som mig ska få denna detaljerade bild presenterad för sig. Men det blir lixom för mycket. Jag älskar detaljerna kring staden, människorna, katedralsbygget, handel, hamnen och i viss mån det sociala och politiska. Jag älskar oxå skildringarna av de ”vanliga människornas” Barcelona, det där som man kanske inte ser så ofta i historieskildringar. Men när det övergår i historielektion, då tröttnar jag. Jag inser förstås att balansen är ytterst svår att hålla, men oxå att Falcones i mina ögon inte lyckas hålla den. Och jag älskar att Falcones har valt folkets katedral Santa Maria del Mar som fysisk bas för sin historia.

Jag kommer heller inte överens med porträttet av Aledis, en av karaktärerna i boken. Hon är förförisk och vill över allt annat ha Arnau, så till den milda grad att hon lämnar den man hon giftes bort med och följer efter Arnau. Hon känns inte trovärdig som kärlekskrank, desperat kvinna, men heller inte som känslokall psykopat som går över vilka gränser som helst för att få vad hon vill. Aledis lutar visserligen mer åt psykopathållet, men känns ihålig och platt. Definitivt inte trovärdig.

Språket är funktionellt, men inte mer. Men läs boken för allt i världen, det är den definitivt värd!

Björn Widegren på Gefle Dagblad har diametralt motsatt åsikt. Läs här vad han tycker. Vad tycker ni?