Nu har jag våndats igenom den här boken och äntligen är den slut. Jag ville mest säga åt Martina och Gustav att a) sätta sig ner och faktiskt prata igenom vad de ville ha ut av sitt förhållande, istället för att bara gå runt med sina olika ideal och irritera sig på att partnern aldrig når upp till dem, eller b) strunta i alla samhällets förväntningar på hur ett förhållande ser ut (men det inser jag är en 2008-fundering och kanske inte en 60-70-talsfundering, med tanke på hur samhället såg ut då). När de har valsat runt ett par gånger till i samma hjulspår, så vill jag till slut bara säga att borde inte ni har gjort slut för länge sen? Ni mår ju uppenbarligen inte bra av varandra!
Den är bra. Riktigt bra. Det är länge sedan jag har läst en sådan genomgående bra relationsroman om något som kan bli så komplicerat som ett ”helt vanligt” förhållande. (Stjärnor utan svindel av Louise Boije av Gennäs är oxå bra, fast behandlar relationer ur ett litet annat perspektiv.) Språket i är härligt, vilket krävs för att belysa alla aspekter av Martinas och Gustavs förhållande.
Martina och Gustav har ett förhållande och kallar sig gifta. Gustav vet hur han vill ha det. En slipsstickande fru med intresse för matlagning, att ha sex ofta och som man kan intelligenta diskussioner med. Tycker hon om att segla är det ett plus. Martina vet inte riktigt hur hon vill ha det och giftermål är nog inte riktigt hennes grej. Hennes känslor för Gustav är svalare än hans för henne och hon har inte bråkdelen av hans sexlust. Inte tycker hon om att laga mat och hon gillar inte riktigt att segla. Men hon är bra på intelligenta diskussioner.
Boken utspelar sig på 60-70-talet och man märker på Martina att kvinnorollen håller på att förändras dramatiskt. Hon vill inte bli Som Sina Föräldrar ™ eller Som Den Äldre Generationen ™, men vad vill hon bli istället? Det här med polygami är ju lite inne och är det så fel egentligen? Fast svartsjukan, åh den Svartsjukan! Martina är typiskt kvinnlig på det sättet att hon analyserar sitt förhållande in i dess beståndsdelar. Ofta, gärna och väldigt djupgående.
Varför våndas jag igenom den här boken, egentligen? Språket är ju så bra, allt är så väl skrildrat och -berättat och Martinas tankar så igenkännbara. Sundström visar på situationer och resonemang i Martinas och Gustavs förhållande som förmodligen de allra flesta kan känna igen sig i -jag gör det hela tiden. Och kanske är det det? Kanske är det igenkännandet i de välbekanta situationerna som ger känslan av att sådär kunde det ha varit för mig oxå. Så där kanske det är i en hel hoper förhållanden.
Det här är ingen snuttigullig kärleksroman. Det här är en relationsroman om hur svår kärlek kan vara, vilken stor vikt människor fäster vid att Den Lyckliga Kärleken ska finnas och fungera och hur central tvåsamheten är för ett socialt umgänge. Läs.

4 comments
Comments feed for this article
20 juni 2008 vid 23:33
Lyran
Den här boken läste jag för första gången då jag var 19-20 år. Jag tyckte att det var skrämmande att en författare jag aldrig hört talas om tycktes ha krupit in i min hjärna och läst mina tankar. Jag kände så väl igen mig i Martinas alla tankar och känslor. Den här boken fick mig faktiskt att börja läsa lite mer givande litteratur, innan dess var det mest Allersromaner. Jag läste om den för ett par år sedan (dvs efter mer än 20 år) och tyckte fortfarande att den var mycket bra. Men som tur var kände jag inte alls igen mig i samma utsträckning i Martinas funderingar.
21 juni 2008 vid 12:34
camilla
Det är något med det där igenkännandet alltså… Jag kan tänka mig läsa om den här boken igen om sisådär tio år igen och se om jag känner likadant, för boken känns som att den är tidlös
Vad häftigt att du kan säga att det var ”Maken” som fick dig att börja läsa en annan sorts böcker!
13 juli 2008 vid 19:00
Therese
Tack för ditt inlägg. Det var intressant att läsa. Maken står på min lista över semesterlektyr… högt upp på listan…
16 augusti 2009 vid 17:10
2008: Summering läsupplevelser « Camillas boklåda
[...] Maken av Gun-Britt Sundström och Säg det inte till någon av Kathe O’Beirne (men av olika [...]