You are currently browsing the daily archive for juli 16th, 2008.
I det första Pocket och Prassel-paketet låg Kafka på stranden som jag har varit sugen på länge. Femtonårige Kafka Tamura träffar vi precis innan han flyr från sin far. Hans far har uttalat en förbannelse över honom som går ut på att han kommer att döda sin far, åtrå sin mor och ligga med sin syster. Kafka säger sig vara på jakt efter sin mor och syster, men det hinner hända så mycket på vägen som han tvingas fundera över och relatera till, så jakten på modern och systern blir stundtals åsidosatt. Inte så att han slutar resa och stannar till, utan mer så att han (inklusive mig som läsare) uppslukas av det som händer i nuet. Han får dessutom en av sina tillflykter i ettbibliotek, där han får bo(!!). Och bara att heta Kafka Tamura! Kafka betyder korp/kråka på tjeckiska och bokens Kafka följs åt av en figur som kallar sig just Kråkan.
Vi lär oxå känna Nakata, som kan tala med katter och som oxå är i rörelse, på väg, han vet inte riktigt vart, men han måste röra sig. Vid en vistelse i en stuga i en skog händer oxå mycket som är viktigt i historien, alldeles bortsett från att det kan regna makrill från himlen.
En bok med alla de här beståndsdelarna hade kunnat vara så konstig och ogreppbar och ihopsatt, utan något som förenade de sinsemellan rätt disparata delarna. Den hade kunnat vara obegriplig och…konstig. Men berättelsen går ihop sig. Mer än så, Murakami skapar, som Aftonbladet-blurben på min utgåvas baksida säger, en egen värld. En värld där så oväntade saker händer att man bara måste utforska mer. Den liknar lite grann vår egen nutida värld, med mobiltelefoner, lastbilsrastplatser och långfärdsbussar. Men den skiljer sig oxå från nutiden med avsaknad av klockor, mysiska skogar och, som nämnts, makrill från ovan.
Det som jag trodde skulle bli det största spänningsmomentet, nämligen om Kafka skulle hitta sin mor och syster, upplever jag till slut som något av det minst spännande. Berättelsens oväntade vindlingar och det osannolika som inträffar på varje plats gör till slut något helt annat centralt.
Jag kan inte mycket om japansk film eller litteratur. Det här är en av de första böckerna jag läser av en japansk författare och Murakami är lika respektlös med gränser i tid som en av de få japanska filmer jag har sett, Ringu (se för guds skull inte den amerikanska nyinspelningen, The Ring, utan se originalet), på samma geniala sätt. Jag vet inte om jag vågar säga att det är typiskt japanskt att låta historia och nutid samspela på det sättet, men bra är det i alla fall. Mycket, mycket bra.
När jag läser, så känns det som att jag missar anspelningar på, och hänvisningar till, japansk kultur och litteratur, för figurer och skeenden känns för väl valda för att vara helt slumpmässiga. När jag sedan läser SvDs recension av boken förstår jag till exempel att spökhistorier fortfarande är vanliga i Japan och att andra saker i boken har kopplingar till väldigt gammal japansk berättartradition. Då klarnar ännu en dimension av berättelsen.
Jag vill läsa mera Murakami!
Vilken hyllning till läsandet och läsaren den här boken är!
Innan jag läste En historia om läsning hade jag inte tänkt på att en historia om läsande inte är en historia om skrivande. Att skriva böcker var förstås få förunnade i skrivkonstens begynnelse, men att läsa det skriva ordet var ju (från början) ännu färre förunnade. Manguel skriver om när läsandet börjar iom uppkomsten av skriftspråket, om hur läsningen började: att det först rörde sig om högläsning och att det privata enskilda tysta läsandet kom rätt sent. Böcker var ju rätt dyra. Boktryckarkonsten med den gode Gutenberg förändrade ju det, som bekant. Han skriver om boktjuvar och om förbjudet läsande. Manguel har oxå den finaste liknelse jag har hört om bibliotekarier. Han kallar dem universoms ordnare.
Han skriver om bibliotek och att det system i vilket man inordnar bibliotekens bestånd faktiskt är något helt godtyckligt. Och att systematiserandet av böcker i ett bibliotek ger sken av att världen är logisk och inordningsbar i ett logiskt system. SAB-systemet sägs ju till exempel spegla det västerländska kristna samhällets prioriteringar -är SAB-systemet förresten svenskt, eller används samma system i andra länder?. Min mamma bibliotekarien skulle tycka mycket om Manguel, eftersom han inte gärna värderar vad man läser. Det kan ju sägas vara rätt godtyckligt, det med. Bibliotekarier som universums ordnare blir ju en smula ironiskt i ljuset av ovanstående, men jag tycker ändå liknelsen är väldigt vacker i sin o-ironiska mening.
De sociologiska termerna formuleringsprivilegium och makten att sätta dagordningen dyker upp i min hjärna när jag läser om det här godtycket och om att benämna viss läsning som olämplig och förbjuden. Begreppen är relaterade och går ut på att makt har man om man kan bestämma vad som är farligt/förbjudet/tillåtet och oxå att bestämma vad vi ska prata om/diskutera/läsa.
Manguel konstaterar att ett av de bästa sätten att hålla en grupp i schack är att se till att den inte kan läsa. Både att läsa och att reglera läsandet är makt, således. Att läsa ger makt att själv kunna tänka och fatta beslut och att reglera (förbjuda) läsande är indirekt att styra människors tankar. (Nu har det väl inte alltid funkat så där himla bra, historiskt sett, men ett tag funkar det ju).
En historia om läsning är, tillsammans med Allt, de två böcker jag kan minnas att jag vill läsa med penna i hand. Det finns så många kloka saker jag vill komma ihåg och kunna säga till andra människor! Jag sitter och kommer på mig själv med att nicka och tänka att ”jo, men så är det ju” och ”ja, men det där förklarar ju en massa”. Ur sociologisk synvinkel, liksom ur så många andra vinklar, är den här boken så bra! Och Manguel är så bra!
Stryker ni förresten under i böcker och vad har ni för pennor med er? Pennor är ju så lätta att tappa bort.
Jag är imponerad! För ett tag sedan moochade jag the rules of attraction av Brett Easton Ellis från en engelsk tjej. Hon mailade mig för några dagar sedan att det skulle dröja lite, för hon hade inte möjlighet att ta sig till postkontoret. Fine, jag har letat länge efter den boken, så det gör mig verkligen inget att vänta lite till, men det är ju sjysst att hon informerar om förseningen.
Swoosh, sa det och så rasslade paketet ner på hallmattan idag! Det måste ha gått med egen albatross från England! Ännu en bok till mig alltså 
(moochade böcker räknas för övrigt inte som att bryta köpstoppet, det bestämde Fantastiskheten och jag för länge sedan, för man köper ju inga böcker. Faktiskt.)
Men, åh, jag glömde ju nämna det i det andra paketet jag blev gladast över; det som lixom var den största överraskningen. Jag hade helt glömt av det, tills jag läser hos Martina att hon oxå fått ett. Ett bokmärke. Som minne av Pocket och Prassel-sommaren 2008. Ett jättefint ihopscrappat (tror jag det är) ljusblått bokmärke med mitt namn, blommor och läckert svärtade kanter. Väldigt väldigt fint!
Tusen tack, Hemlige Arne (och hur är de svärtade kanterna gjorda?!)
Senaste kommentarer