Heberlein skriver om hur det är att ha en av de kanske värsta psykiska sjukdomarna, bipolär sjukdom (det som tidigare kallades manodepressivitet). Boken är så självutlämnande och Heberlein är så modig och jag blir till slut så trött på hennes ångest, livsleda och ständiga självmordsplaner att jag inte förstår hur hon orkar leva med det hela tiden. Jag kan ju iaf ta en paus från boken! Jag förstår verkligen att bipolär sjukdom har en hög dödlighet, för hur orkar man fortsätta leva med sig själv när tankarna gör så där? Jag kan absolut förstå att man väljer att ta livet av sig, som ett slags sista försök att få kontroll över sig själv och nån jävla gång få lugn och ro och vila!
Och ännu jobbigare blir det, för samtidigt som sjukdomen härjar inuti, så pågår livet där utanför och förutsätter medverkan: jävel-ångest och sen telefonintervjuer; gråtattacker efter en föreläsning; självmordsplaner efter framträdande på Almedalsveckan. Hur många pallar egentligen de så tvära kasten? Heberlein inte bara överlever, hon gifter sig, skaffar barn, doktorerar och är en ofta anlitad föreläsare. Utåt sett är hon ju lyckad.
Själva bokens form speglar hur det (förmodligen) är att ha sjukdomen. Beskrivningar av gråtattackerna, självmordsplanerna varvas med diskussioner om Foucault och vansinnet, Kant och pliktetiken och andra. Hon diskuterar vad vansinne är, om självmord är moraliskt försvarbart och meningen med livet. Hon dissar Humes tanke om att den ”som drar sig bort från livet” (d.v.s tar livet av sig) inte orsakar några skador och även Foucaults tanke om att galenskap är socialt konstruerad, att vansinne (som hennes sjukdom) ÄR verklig och inte bara en konstruktion. I början av boken är hon i något slags blandtillstånd på väg ner i en depressiv fas och ju längre in i boken vi kommer, desto mer depressiv blir hon.
Hon sätter ord på många av mina tankar kring psykisk sjukdom, det tabubelagda, det skambelagda och det faktum att det ofta förknippas med våldsdåd. Och vikten av bra vård. Att inläggning på låsta avdelningar ofta handlar om att skydda sig från sig själv, snarare än att skydda omvärlden från en (även om det förstås oxå förekommer..) Och att psykofarmaka faktiskt inte är några lyckopiller, utan för många förutsättningen för ett någorlunda värdigt liv. Och, framförallt, att det inte bara är att rycka upp sig när man är nere!
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva ville jag först läsa enbart för titelns skull. Formuleringen sammanfattar det så bra. Självmordstankar handlar nog inte om dödslängtan, utan om livsleda och kan ses som ett rop på hjälp. Inte minst som (enligt Heberlein iaf) 80 % av de som räddas från att ta sina liv är tacksamma. Och den kan oxå läsas som en symtombeskrivning av depression. Vilket inte gör den mindre viktig på något sätt. Det här är en av årets viktigaste böcker!
Via Åsiktskanonen hittade jag en intervju med Heberlein som SVTs En bok, en författare har gjort. Skynda er att se den, den ligger bara ute till den 20 februari!
SvD, DN och Trelleborgs Allehanda har oxå tyckt om boken (fast TAs recension ger jag faktiskt inte mycket för…). Vad tycker ni?
5 comments
Comments feed for this article
8 februari 2009 vid 09:35
Eva
Eftersom jag själv är mano-depressiv och vet vad det innebär att känna på detta sjuka sätt vill jag säga följande:
1. Man kan göra karriär inom sjukdomen, dvs lära sig att framför allt inte bli rädd för sina känslor och tankar. För varje skov kommer också tillbaka i ungefär samma form. Att vilja göra självmord betyder inte att man gör det. Har tänkt så oerhört ofta, men efter 40 år med sjukdomen ännu inte satt det i verket.
2. Jag har aldrig varit våldsam under hela mitt 55-åriga liv, ej heller som barn (hur många ”friska” kan säga det?).
3. Alla, som jag känner som har sjukdomen, är äldre och har alltså inte dött vid 40 års ålder. Min pappa t ex blev 82. Jag kan dock tänka mig att mano-depressiva som flytt in i ett missbruk pga sjukdomen kan ha högre dödlighet.
4. Sjukdomen bemästras bäst med ett regelbundet liv.
8 februari 2009 vid 21:07
camilla
Eva: Som för så många med psykiska sjukdomar så tycks även manodepressivitet yttra sig på olika sätt för olika personer och jag är glad att du visar en annan bild än Heberlein. Det är till exempel skönt att höra att även bipolära kan leva länge
Och jag vet att självmordstankar och -planer inte är lika med att faktiskt göra det, men tankens makt är, som du förmodligen vet, väldigt stor.
10 februari 2009 vid 22:55
Fru E
Läste TA:s recension och delvis håller jag faktiskt med recensenten! Jag reagerade också över hur hon lämnade ut inte bara sig själv (för det är ju ett medvetet val) men även hennes tre barn och make. Maken och de äldre barnen kanske har samtyckt men hur är det med dottern? Hon är ju bara 6 (?) år. Men det där med att hon är självcentrerad blir jag lite irriterad på. Att drabbas av psykisk ohälsa gör ju en otroligt självcentrerad eftersom man inte orkar ta in andras bekymmer – man har fullt med att orka med sina egna!
18 februari 2009 vid 20:35
Johanna/bokidioten
Jag har kikat på den där boken men har faktiskt bestämt mig för att avstå från att läsa från den. Hon tycks skriva så suggestivt, så utelämnande, att jag tror att jag skulle tycka att det var jobbigt att ta del av henne och tankarna på vad är det som skiljer henne från mig? Var går gränsen mellan friskt och sjukt? Jag tenderar att bli hypokondrisk när jag läser om psykisk ohälsa.
20 februari 2009 vid 10:53
camilla
Fru E: Jag har funderat mycket över det där med hur utlämnande boken är och din kommentar. Spontant så tycker jag att bokens styrkor överväger och att hon framförallt lämnar ut sig själv. Även om en psykisk sjukdom som den här oundvikligen drabbar de närstående. Det egocentrerade tror jag oxå är oundvikligt, just eftersom man har fullt upp med sin egen ångest. Jag tror, som du oxå verkar göra, att Heberlein inte är elak eller medvetet självisk, utan bara full av ångest. Det är intressant att den här boken berör på så olika sätt!
Johanna: Gränsen mellan friskt och sjukt är nog varierande och rätt tunn när det gäller psykisk ohälsa. Vem har till exempel inte haft lite ångest? Eller känt sig lite deprimerad? Jag funderar på om hennes bok funkar triggande för vissa (med psykiska sjukdomar, ska kanske tilläggas), d.v.s får en att själv tänka i självmords-/självskadebanor. Jag tror nog det här är en bok man läser, eller inte läser, efter ett överlagt beslut, för den undgår nog inte att beröra..