Äntligen är jag av med oskulden! Ja, alltså, äntligen har jag läst min första Paul Auster! Mina förhoppningar var ju skyhöga inför Siri Hustvedts What I loved (och de infriades ju med råge) och jag har generaliserat de förväntningarna till hennes mans författande. Jag har läst lite recensioner här och var och blivit ömsom peppad och ömsom avskräckt. Vilken bok skulle jag börja med? För att komma in rätt i hans författarvärld? Jag ville ju verkligen inte bli besviken!

Den bibbla jag frekventerar mest har en fantastisk pockethylla precis när man kommer in och häromdagen så stod Dårskaper i Brooklyn precis i blickfånget. En av blurbarna på framsidan sa ”en bra bok att börja med för den som ännu inte upptäckt en av samtidens främsta författarskap”. Svaret på min fråga, den tar vi!

Handlingen låter så…enkel. Så…platt. Så…händelse…fattig. Hur mycket kan en sextioårig föredetta försäljare av livförsäkringar ha att berätta? Om mötet med sin systerson som arbetar på antikvariat och dennes excentriske homosexuelle chef?

Men aj, aj, vad skenet bedrar! Tänk om Auster hade berättat godnattsagor för mig när jag var liten. Eller historier för mig på en fjällvandring. Jag älskar hans sätt att berätta historier. Det är varmt, detaljerat och jag älskar hans litteraturutvikningar och auran av det lärda. Boken är full med tänkande människor och jag bara älskar det! Jag älskar att historiens vändningar är fullständigt oväntade, men på något sätt inte överraskande. Expect the unexpected. Auster framställer vardagliga människors liv som spännande, att s.k vanliga människor är intressanta och har ett äventyr att delge oss. Och att livet i sig faktiskt kan vara ett äventyr.  Och jag fullkomligt älskar det projekt som Nat filosoferar på i slutet av boken.

Den här boken gör mig så bubblande glad inombords. Jag är verkligen inte besviken!

Vilken Auster ska jag kasta mig över härnäst?