Lahiri fortsätter att beskriva utvandrade indiers/andra generationens exilindiers tillvaro i Unaccustomed Earth och jag älskar vad jag läser. Åtta noveller, alla fristående utom de tre sista som hänger samman. I allmänhet är det välbärgade/välutbildade indiers situation hon beskriver.

Min största invändning mot att läsa noveller är ju att de hinner ta slut innan historien hinner utveckla sig. Så är inte fallet här. Historierna är precis lagom långa för att hinna avslutas innan de tar slut (om ni förstår ). Jag behöver inte göra någon paus mellan historierna, utan kan bara plöja fram genom boken. Jag älskar framförallt titelnovellen för skildringen av relationen mellan far och dotter. En av årets Riktigt Bra Böcker.

När jag har läst de tre sista novellerna funderar jag på om inte Lahiri ska skriva en novel snart. När jag så läser på lite, så ser jag att hon tidigare har skrivit en roman. Att jag inte har upptäckt det förrut! Så nu har jag reserverat I väntan på ett namn på bibblan