Häromhelgen fick jag så äntligen tid och lust att ombörja Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Nu kan jag inte släppa den. Jag tar spårvagnen istället för går sista biten till jobbet för att få läsa; jag går lite tidigare till busshållplatsen för att hinna stå och läsa innan bussen kommer; jag anstränger mig för att hålla ögonen öppna varje kväll för att läsa nåågra ord till. I helgen åkte den förstås med till den nyfunna badstranden och ikväll var den middagslektyr vid förutnämnda avsvalkningsställe.

Långsamt långsamt utvecklar historien  sig från att ha varit en roman till att vara något mer, något mörkare, något lite mer skrämmande. Och det kommer helt oväntat, allt i den boken är helt oväntat. Men bra. Genomgående mycket bra.