Nog har jag för mig att vi läste Jane Austen på svenskan på gymnasiet. Förmodligen ett utdrag som vi skulle analyseera. Att läsa just utdrag alt. förkortade versioner av verk och sedan försöka analysera och skärskåda har alltid funkat som en effektiv läsglädjedödare för mig. (Borde det inte vara förbjudet i lagen, för övrigt? Läsglädjedödare av alla det slag, menar jag?)

Jag har alltså aldrig haft ett sånt där passionerat förhållande till Jane Austen. Har mest ryckt på axlarna och inte förstått grejen.

Och så gick jag då och köpte Gun-Britt Sundströms nyöversättning av Stolthet och fördom, efter att översättningen hyllades i DN.

Nu vet jag inte riktigt vart jag ska börja berätta hur mycket jag tycker om det jag har läst.

(Den här texten ska egentligen läsas som den skrevs, för att man ska få en bild av exakt hur velig jag varit. Ungefär till hit har jag skrivit i ett stycke. Sen har jag fixat länkarna ovan, surfat runt och försökt förstå vad bandtypen heter (flexband på förlagets sida, danskt band på Adlibris), googlat Jane Austen och svenska bokbloggar för att se vad folk tycker om Austen,och klickat hem Emma i samma fina bandtyp som Stolthet och fördom. Sen har jag läst två bloggar, betalat min nya dator och funderat över om jag hinner före sniglarna till jordgubbslandet ikväll. Och suttit och lixom låtit med händerna på tangentbordet och funderat på vad jag ska skriva. Sen övergav jag skrivandet helt och hållet, gick och bakade kanelbullar, åt middag, såg film och gick och la mig för att återuppta skrivandet idag istället).

Ska jag börja med att jag först blir alldelens förvånad över skildringarna av alla sociala regler som måste följas hela tiden? Och sedan matt över hur bra de skildras. Hur skarpsynt. Eller ska jag börja med hur förtjust jag blir över att Austen så skarpsynt skildrar hur allt upptäcks, genom blickar, leenden, sådant som inte sägs eller görs? Eller kanske ska jag börja med hur oerhört mycket jag tycker om att Austen så perfekt behärskar den värld som hon beskriver?

Eller ska jag börja med hur förtjust jag är i Elizabeth och hennes familj. Hennes kloka pappa, faktiskt rätt korkade mamma och sinsemellan så olika systrar. Eller att jag gillar skildringen av karaktärerna öht?

Eller ska jag månne starta med hennes fantastiska sätt att självklart skildra hur allting på ett, för den tiden och samhällsklassen, cirklar kring att bli bra gift? Hur viktig den sociala rankingen var för det parti man kunde tänkas göra? Och hur hon låter kärleken på det underbaraste sätt skära genom allt detta?

Eller över hur modern och lättläst texten känns? Eller hur hon använder ironi på ett sätt som gör att jag jublar av skratt och lycka?

Till denna min glädjefyllda läsupplevelse hör iaf bokens bindning (flexbandet aka danskt band -om jag har begripit) med det tillhörande fastsatta bokmärkesbandsnöret. Och nu kan jag knappt bärga mig tills jag får hem Emma.