Jag har undvikit att läsa något av Tove Jansson efter en traumatisk tv-upplevelse som liten. Jag minns ett program där Muminfamiljen vaknar mitt i vintern och av grannarna får höra att julen är på väg. Alla är jättestressade och så mycket måste fixas att Muminfamiljen får för sig att julen är en annalkande katastrof. Som det bara är att gå och vänta på. Jag minns stämningen i programmet som undergångslik och blev jätterädd! Så ingen Mumin sedan dess!

Så får jag Tove Janssons Det osynliga barnet av min mamma bibliotekarien. 

Och upptäcker att Janssons värld och de figurer som finns däri ju är jättemysiga! Mysiga med en underton av melankoli och sorg, men oxå av värme och kärlek!

I Det osynliga barnet finns även novellen “Mumintrollens jul under granen i snön”, som måste ha varit förebild för tv-programmet som skrämde mig så. Muminfamiljen väcks mycket riktigt mitt i vintern (av Hemulen) och får höra om den annalkande julen. Som verkar jättefarlig eftersom alla runt omkring är så stressade och det är så mycket att fixa! En gran som måste kläs, ljus, presenter och så mat. Så det gör de. Men ingen katastrof kommer. Så de går in och lägger sig igen. Och lämnar julen till knyttet och hens släkt.

Novellerna är så vackra, så varma, och karaktärerna så underfundiga att hela jag blir alldeles varm inombords. Det här är en bok jag kommer att återkomma till de dagar när världen är lite vissen och brun. Och tänk att få läsa den högt för ett barn!