You are currently browsing the category archive for the 'Inlägg från gamla bloggen' category.
Bodil är en klok kvinna som i "Vunnet och försvunnet" skriver om vad dagens tidsuppfattning får för konsekvenser för oss som mänskliga varelser. Hon ifrågasätter det eviga rusandet; flexibiliteten som ideal och att vi ständigt bombarderas av information. Vad har hänt med saker som måste få ta tid, frågar hon sig (och jag mig). Tillit till andra människor, kreativitet som sporras av att ha tråkigt och drömmar.
Hon introducerar begreppet "förändringsskyddade rum". Fysiska rum som man skulle få krypa in i, som var helt skyddade från "’utvecklingen’". Hon pratar om de både i arbetslivet och i privatlivet och det är i den senare bemärkelsen jag främst uppskattar tanken. För att orka med förändringar, rus och flexibilitet i arbetslivet, det offentliga, så behöver hemmet, det privata, i viss mån vara förändringsskyddat.
Vårt sovrum är för mig förändringsskyddat. Böckerna på sängbordet och ljudboken i cd-spelaren förändras förstås, men sysselsättningarna i rummet är de samma. Passion och lugn i en märklig, men ytterst fungerande kombination. TV:n är absolut bannlyst; radio finns som tillval, men är faktiskt oftast avstängd. Min mobil är portförbjuden; vanlig telefon finns (i händelse av samtal mitt i natten..används sparsamt). Väggarna är vilsamt vita och gardiner och tavlor valda med omsorg för att endast vara såna som vi verkligen verkligen tycker om. Ljuset varmt och oxå valt med omsorg.
Jönsson skriver oxå om vad mobiltelefonen har gjort med oss. Att det är ett sätt för oss att kontrollera flocken; både att vi fortfarande ingår i den, trots vår fysiska bortavaro, och att kontrollera så att andra delar av flocken sköter sig, trots bortavaro. Men oxå att det drabbas oss, eftersom avstånd försvinner. Vi kan alltid bli nådda (=stressfaktor).
Hon ger konkreta tips på vad man kan göra för att motverka de negativa effekter dagens samhälle har på oss, men ger oxå mycket tankemat för att själv börja fundera vidare på vad vi själva vill. Kanske är det den viktigaste lärdomen av den här boken: att människan idag inte hinner fundera över sig själv och sina egna val, eftersom hon bombarderas av information och valmöjligheter att hon tar den lättaste vägen ut och anpassar sig efter andra. Till vilken nytta, kan man fundera?
"Pappersväggar" är en novellsamling som avslutas med en slutgiltig lösning på problemet med de omlevande, d.v.s "Hanteringen av odöda". Jag kommer, som bekant, inte överens med noveller, men de här är ett undantag. "Ajvide Lindqvist" och "mera ‘Hanteringen av odöda’" väger den här gången tyngre än "novell". Mycket tyngre. Fast den här gången ger jag oxå boken en chans jag inte har gett andra novellsamlingar. Efter varje historia stänger jag boken, drar ett par djupa andetag och försöker mentalt stänga berättelsen, så att en ny novell ska kunna upplevas från någon sorts noll-läge. Jag vill ju tycka om "Pappersväggar", lika mycket som jag har tyckt om hans tidigare böcker.
Kanske är det Lindqvist, kanske är det andetagen, för för en gångs skull, så upplever jag de korta historier jag läser som fulländade berättelser; det som Truman Capote beskrev som den form "…som är det mest naturliga sättet att berätta historien". Jag tyckte visserligen att Capote hade använt novellformen väl i "Frukost på Tiffany’s", men Ajvide Lindqvist gör det i mina ögon ännu bättre. Han har fördel av att jag har gillat allt jag har läst av honom tidigare; att mitt sociologjag triggas av hans historier. Han har fördel av att historierna är placerade i ett samhälle jag känner till, en tid jag känner till. Men det han vinner på är den fullständigt makalösa historieberättandet. När jag har läst ett par noveller, så tänker jag att boken skulle kunna vara en perfekt högläsningsbok mellan älskade i en stuga under ett regnväder. I efterordet skriver sen Ajvide att allt är skrivet till hans Mia, just för att läsas högt.
Min favoritnovell i boken är "Gräns", om en kvinna med förmåga att känna på sig vad människor döljer. Hon jobbar därför i tullen och är välkänd (ökänd) och flitigt anlitad. Och hon har aldrig fel. En dag haffar hon en man i tullen som hon känner döljer något. Men han har inget i med sig. Inget för mycket, inget olagligt, ingenting! Dessutom kysser han henne på kinden när han går igen. Och hon blir skakad "to the core". De stöter på varandra flera gånger sedan och det visar sig att de är mer lika än vad hon någonsin har kunnat tro. Hon är utstött socialt, eftersom hennes ansikte är vanställt sedan ett åsknedslag. Hon bor med en karl, mest för att ha sällskap, misstänker jag. En karl som inte är speciellt trevlig alls. Porträttet av Tina är så kärleksfullt utmejslat och så varsamt framlagt. Även om avundsjuka, olycka, missnöje, osäkerhet oxå finns med, lika fint utmejslade och tydligt presenterade, så lämnar berättelsen kvar en känsla av hopp. Som det hopp om vackert väder inför en fjällresa som väcks när regnet har dragit förbi och solen kommer fram: det kommer att bli bra ändå.
Det bästa kvarstår så till sist. Pappersväggar. Den slutgiltiga hanteringen av odöda. Och det är ett bra slut. Ett Ajvidiskt slut, där det som hade kunnat vara banalt blir det enda möjliga, efter att man har kommit över förvåningen.
I "Pappersväggar" visas på nytt det geniala i Ajvide Lindqvists skrivande. Lägg till något fullständigt osannolikt i en helt vardagligt liv och så är skräcken där. Människor är ju vanedjur och vad är mer skrämmande än välbekantheter i ens vardag som slutar fungera? Min upplevelse av skräck (framförallt skräckfilmer) är att det mest blir töntigt och överdrivet. Zombies, troll, hus som lever och annat skräckrelaterat kan lätt kännas så infogat, så artificiellt, som att det inte hör till. Ajvides skräck hör heller inte till, definitionsmässigt, men den känns inte infogad, påklistrad, utan äkta. "Pappersväggar" är dessutom lågmäld skräck. Det blir inte hemskt, utan mest..en berättelse om en annorlunda dimension av vardagslivet.
DN:s Maria Schottenius skriver om boken "Med känslighet och precision framställer han en samtid och en tidskänsla som bara riktigt medvetna författare kan. Förorten är pizza och sömniga rutiner. Delvis. Men inte bara." Ajvide är medveten. Han är en god iakttagare och han är en god berättare. Vilket gör det här till en av få novellsamlingar jag gillat ordentligt!
Hittills har "Breakfast at Tiffany’s" endast varit en låttitel för mig (video med låten av Deep Blue Something kan ni se här). Numera är den, även för mig, en titel på en långnovell av Truman Capote. Jag älskar berättelsens början "jag dras alltid till platser där jag har bott, till husen och trakten omkring." Jag ser framför mig gamla tegelfasader, fuktiga av flera dagars regn, med hala brandstegar och spår av cigarettrök i luften, som om någon rökt en cigarett genom fönstret och just stängt det. "På den tiden föll det mig inte in att skriva om Holly Golightly, och jag skulle troligen aldrig ha kommit på idén, om det inte hade varit för ett samtal som jag hade med Joe Bell och som väckte minnet av henne till liv igen". Vem är han, för det känns instinktivt som en manlig berättare, som tydligen alltid har haft skrivande som syssla väldigt länge och varför skulle Holly vara så fascinerande att skriva om?
En namnlös författare minns mötet med Holly Golightly, vars bot mot "de röda dagarna" är frukost på Tiffany’s. De bor i samma hus, Holly och berättaren, och hon har en irriterande vana att glömma sin nyckel och ringa på hans porttelefon mitt i natten för att bli insläppt. Holly har aldrig haft råd att inhandla något på Tiffany’s, förutom de flådiga visitkorten med "Holly Golightly, Resande" på. Hon bjuder in män av alla de slag till sin våning "på en drink"; män som nästan undantagslöst förälskar sig i henne, hon underhåller och avfärdar dem därefter, utan att ta minsta hänsyn till deras känslor. Hon är barnslig och mogen, elegant men slarvig och väldigt väldigt naiv. Det visar sig att hon är barnhustru till en man som hon har lämnat, förmodligen för äventyrets skull och har barn därhemma på gården, mitt ute i ingenstans.
Första mötet med ms Golightly gör mig irriterad. Hon är barnslig och utnyttjar andra människors godtrogenhet. Hon är egocentrisk och vårdslös med relationerna till andra människor. Hon har alla drag som jag ogillar hos människor. Ändå har hon en viss charm, som gör att jag, lixom de män som uppvaktar henne, dras till henne som en magnet. Det ligger en aura av mystik kring hennes ombytlighet och jag förstår att människor dras till henne. Vem är hon egentligen?
Och var går gränsen mellan att vara naiv och beräknande?
Capote ska enligt förordet ha sagt om novellen som berättarform, att det handlar om att lista ut "vilken som är det mest naturliga sättet att berätta historien". Läsaren kan kontrollera om författaren har lyckats, genom att i efterhand ställa sig frågan "kan man…i efterhand föreställa sig historien annorlunda eller har den tystat din föreställningsförmåga och verkar vara absolut och avslutad?
Min föreställningsförmåga tystas inte alls av "Frukost…", men det beror snarare på berättelsens (och utnyttjandet av formens!) fulländning än på något annat. Min fantasi triggas av den här historien, triggas att fundera mer över Holly och berättaren, fundera om historien skulle gå att utveckla ännu mera. Men mina funderingar väcks för att historien, och utnyttjandet av novellen som form, inte lämnar något mer i övrigt att önska. Mer än att den möjligen skulle ha fått vara längre, jag kommer ju som sagt inte riktigt överens med novellen som format. Den här är dock ett undantag.
(Bokens tre övriga noveller får vänta till en annan dag.)
Äntligen börjar Martha vakna och inse att hon har gift sig av fel anledning. WW2 tar slut och hon skiljer sig från Anton Hesse, skaffar ett eget självständigt liv och bokar en biljett till England. Hennes pappa blir sjuk, familjen återförenas och det blir tydligt hur mrs Quest enbart lever för andra, ett väldigt bra kvinnoporträtt. Martha inser oxå att hennes generation är "barn av våldet", d.v.s av de två världskrigen och den insikten gör att mycket lossnar för henne (och för läsaren).
Angående titeln, så tycker jag nog att Martha var mer instängd i bok nr 3, för i den här kan vi iaf skönja en ljusning för henne och hon får kraft och möjlighet att ta tag i och förändra sit liv. Allt är inte hopplöst, utan hon inser att hon kan påverka sitt liv, hon inser hur hennes mor har varit, att det inte är hopplöst att förändra sitt liv.
Jämfört med de tidigare böckerna, så är den här låååång. Jag väntar bara på att få reda på hur hon reder sig och jag snabbläser en del. Börjar oxå hitta igen ett mönster: det är alltid mot slutet i böckerna som vändningen kommer.
Har börjat läsa "the four-gated city" men det blev för mycket nytt med nya jobbet, så den väntar vi lite med..
Efter ett litet uppehåll var det dags för en Doris igen. "A ripple from the storm" är tredje delen i kvintetten om Våldets barn och Martha Quest är numera en frånskild Martha Knowell med en dotter hon inte får träffa. Hon engagerar sig allt djupare i kommunistpartiet och träffar så småningom Anton, en flykting från Hitler-tyskland som hon oxå gifter sig med.
Lessing skildrar så klarsynt kommunistorganisationernas för- och nackdelar (förutom att hon är en fantastisk skildrare av gruppsykologi där många viljor drar åt olika håll). Gruppens grundtanke är god, att inkludera även de svarta i samhällslivet, i fackförbund och i politiska partier med hänvisning till att människor är jämlika. Men det blir en massa ideologiskt tjafs där det organisatoriska hela tiden ska stå över det övriga livet. Att vara kommunist för den här gruppen tycks innebära att man ansluter sig till en grupp i första hand, diskuterar ideologi i andra hand och först i tredje hand ingår i det övriga samhället. Det är oxå den bild jag har av kommunistiska organisationer, ideologi i första hand, realism i andra. Tyvärr innebär det även att kraven på minskad segregering drunkar i skepsism mot kommunism och negligeras.
Vad jag framförallt gillar med Children of violence-serien, förutom språket som får en språknörds hjärta att slå frivolter i bröstet, är närvaron i skildringen av Marthas liv. Är det jobbigt för Martha, så kan man aldrig vara säker på att det kommer att lösa sig. Man får lixom ingen hint vartåt det barkar, eftersom berättaren (och därmed faktiskt oxå läsaren) är så närvarande i nuet att det inte finns utrymme för framåtblickar. Jag jämför med en del chic-lit, där man redan när man börjar läsa lixom vet att det kommer att reda ut sig, att det kommer ett lyckligt slut oavsett hur nattsvart det ter sig för huvudpersonen. Chic-lit-nattsvart är lixom inte riktigt svart, utan svart-light, svart med en hint av glamour och glitter i kanterna. Lessings nattsvarta är nattsvart på riktigt och det är en sån styrka.
Men jag blir så less på Martha. Hon frigör sig från ett äktenskap som kväver henne och gifter sig sen hux flux med en karl som inte är ett dyft bättre. En vän i kommunistgruppen hon är engagerad i har gift sig med en gravid flicka för att rädda hennes, och det kommande barnets, anseende, kan det vara av liknande skäl som Martha gifter sig? Vet hon ens själv varför hon gifter sig?
Både beslutet att gifta sig med Douglas och med Anton fattades utan närmare eftertanke, känns det som. Som om hon bestämde sig för att ta en promenad eller jobba över en kväll, utan att närmare reflektera över konsekvenserna. Varför? Martha längtar ju efter prinsen på den vite springaren som ska komma och rädda henne, men hon är samtidigt medveten om att ingen av de män hon väljer är ens adliga.
Är konventionens makt så stark över henne att hon faller för samhällets normer och gifter sig för att det är det man gör som ung kvinna. Hon har ju skilt sig en gång redan och därmed markerat att hon inte tänker acceptera de rollförväntningar som finns på henne, men sen tycks hon göra helt om och ge vika för dem. Eller? Ser jag henne enbart från min tid, med min tids syn på kvinnor och vad de är kapabla till? Jag förstår henne inte..
Äntligen fick jag tag på den! Även om Ensamhetens vin publicerats sist i kronologisk ordning den här gången, så hör den till Némirovskys tidiga produktion. Vilket jag tycker märks. Jag är helt enkelt inte lika kär i den som i ”Storm över Frankrike” och ”Balen / Höstflugorna”. Det knivskarpa återgivandet av relationer mellan människor är såklart där och den elaka modern likaså. Som i ”Storm…” så låter Némirovsky de små människornas liv påverkas av de stora världshändelserna, i det här fallet första världskriget, ryska revolutionen och det dekandenta tjugotalet på ett väldigt skickligt sätt.
Huvudperson är Héléne är enda barnet i familjen Karol, ett relativt välbärgat par i Ukraina under tidigt 1900-tal. Modern är egocentrisk och ombytlig som hellre är ute om kvällarna än hemma med sin familj och barn. Hon är genuint elak mot Héléne, som för att straffa henne för den boja barnet utgör på moderns liv. Hon ville ju egentligen ha frihet och mäns uppmärksamhet, inte familj och barn. Fadern är spelberoende och sällan närvarande, annat än fysisk, vilket gör stämningen i familjen totalt iskall. Hélénes hat mot modern och dennes älskare styr hennes tillvaro och genomsyrar hela berättelsen. Kriget tar familjen så småningom till Paris till Helene alltid längtar, mycket tack vare de resor som modern tar sig för, men oxå mycket tack vare sin franska guvernant, fröken Rose. De stannar ett tag i Helsingfors som blir den lyckligaste tiden i Hélénes liv. Modern och hennes älskare är sällan närvarande, så Héléne har all tid i världen att åka kälke, umgås med varma och godhjärtade människor och till och med få en friare… Och hela tiden finns tankarna på hämnd där tillsammans med tankar om att ensamhet är detsamma som frihet. Relationer är av ondo och man gör bäst i att undvika dem (inte konstigt att hon resonerar så, med de föräldrarna till förebild…)
Familjekonstellationen känns igen från David Golder och omvärldsglimtarna från Storm. Det är välbekant, men ingen kopia från de andra böckerna (inte sedda i omvänd ordning heller, det är värt att komma ihåg att ”Ensamhetens vin” faktiskt skrevs före ”Storm..” och ”David Golder”). Det sägs att den är starkt självbiografisk och jag imponeras av skärpan i att skildra självupplevda händelser, utan att det blir bittert. Och, som vanligt, är det välskrivet. Slutet blev jag dock riktigt besviken på. Det känns mer som slutet på ett kapitel och boken tynar bara bort. Visst är jag glad för Hélénes skull, men…nej, jag hade faktiskt väntat mig mer. Typ ett slut i stil med det i ”Balen”. Ensamhetens vin är ack läsvärd ändå.
Diski fortsätter sitt resande i den här boken och nu till tre ställen: Nya Zeeland, engelska landsbygden och svenska Lappland. Den första resan föranleds av en inbjudan till en författarfestival, så Diski tar chansen att utforska lite mer av ett land som hon inte kommer att se så mycket mer av. Resan till Lappland gör hon för BBC:s räkning för att hon vill uppleva mörker och kyla, något hon lite tycks ångra när hon verkligen får prova på vad kyla är. Jag uppskattar att hon klarsynt ser samernas researrangemang för vad de är: sätt att tjäna pengar på, sätt att överleva. Det märks tydligt när hon inte vill besöka en eller annan plats som står i programmet, men där samernas svar på hennes fråga om hon måste, säger att jo, det behöver du, för att det står i programmet. Deltagandet sker på deras villkor, punkt. 
Förutom skildringarn från dessa resor finns en novell Diski skrev om resande för BBC. Den är min favorit i hela boken, för den fångar Diski i ett nötskal som den verkligt motvillige resenären. Hela boken väcker tankar om resande. Tidigare har jag alltid satt likhetstecken mellan att inte vilja resa och att inte vilja uppleva nya saker, så jag har inte riktigt förstått hur Diski tänker. Hon är ju nyfiken, så varför är hon så ovillig till resande? Nu inser jag ju att det kan bero på en ovilja till det fysiskt förflyttande av kroppen. Av bekvämlighet eller lathet, eller vad man ska säga. Att bara har förflyttat kroppen till en ny geografisk plats innebär förstås inte att man automatiskt gör nya erfarenheter.
Diski skriver: Enligt mina erfarenheter blir den märkligaste tillvaro normal, alldaglig och ordinär om den är ens egen (s 16) och för henne är en resa i väg till något annat, något som per definition inte är ens egen tillvaro. En yttre resa i kombination med en inre resa, alltså. Vidare skriver hon att avståndet i kilometer mellan en och plats och en annan inte har med avstånd att göra: ...trots att det tar lika lång tid att flyga till Manchester som till Paris, [är jag] någon annanstans på Orlyflygplatsen, men när jag dimper ned på Manchester befinner jag mig bara på en plats där jag händelsevis inte råkar bo. Det påminner mer om det där användbara oöversättliga ordet Freud använde så flitigt: oheimlich. Ohemlik, bokstavligt talat…För mig innebär det att vara borta från det hemtama i kombinationen med en väldigt speciell och stark känsla av vilsenhet som jag inte kan låta bli att definiera som hemlängtan. (s 16) Definitionen av ohemlik för mig är bitvis lik Diskis: att vara borta från det hemtama i kombination med en stark och speciell känsla av nyfikenhet, anonymitet och äventyr. Hemlängtan kan jag visst känna, men den är en känsla skild från den speciella äventyrskänslan som resande för mig innebär.
En charterresa kan få tjäna som exempel på skillnaden mellan att resa och att förflytta sig. Man reser med flygplan som man har sett tidigare, likaså skiljer sig inte flygplatser och transferbussar så mycket åt. Hotellet kan vara lite speciellt, som att man inte får spola ner toalettpapper i toan, men i övrigt funkar det som andra hotell. Klimatet är kanske varmare än det svenska, rätterna på restaurangernas menyer något annorlunda och personal som talar annorlunda. Man tillbringar dagarna med att bada och sola, i en värme och i hav/pool som inte är välbekanta. Sen går man kanske ut och festar, på barer där det finns annat att dricka till andra priser och med spännande inslag som utkastare till exempel.
Har man, om man har gjort en charterresa till exempelvis Grekland med ovanstående agenda, verkligen rest? Har man inte bara förflyttat sig? Jag tycker man med ovanstående upplägg lika gärna kan ersätta ”Grekland” med ”x” och låta ”x” stå för allt från Gotland, Österlen, Öland, den norrbottniska skärgården, Grekland till Kanarieholmarna. (Såklart kan charterresor vara en resa, bara inte så mycket för mig…)
Å andra sidan kan en resa från Linkeboda till Gränna vara både en resa och en förflyttning. Är det första gången jag är i Gränna kan det vara en resa, d.v.s. en upplevelse av något som inte är hemtamt, färjetrafiken över till Visingsö till exempel, men pendlar jag till Gränna för att det arbete jag har innebär kundkontakter i den staden, så blir det mer av en förflyttning. Då blir Gränna hemtamt. Och en resa från Linköping till Gränna är förmodligen en mindre resa än en från Linköping till, säg Irak eller Afghanistan, för att det sociala och kulturella avståndet är större.
Paddy Meehan har gjort karriär sen vi senast träffade henne och har numera en fast kolumn på tidningen. Hon har dessutom köpt en lägenhet, d.v.s flyttat från familjen och har fått en son. Det där med moderskapet kom lite plötsligt, både för mig som läsare och som Paddy, vad det verkar. Men hon är så bra som mamma (och utnyttjar det, på det bästa sätt!). Hon har inte lyckats gå ner i vikt, men struntar numera i det, eftersom det är så gott att äta (det vill säga hon har tagit ett aktivt beslut att det är bättre att det är gott att äta, än att må dåligt av att svälta och ändå inte gå ner i vikt).
Så får hon besked att en gammal älskare till henne har mördats och att hon står som närmast anhörig till honom, vilket då betyder att hon ärver ett hus och lite annat. Han var krigskorrespondent och i färd att tillsammans med en fotograf publicera en bok med utvandrade skottar.
Men varför har älskaren mördats? Det ryktas om att IRA är inblandat, men de har ju traditionellt inte agerat i Skottland tidigare, så varför skulle de nu börja? Paddy blir först intresserad och sedan involverad, då hon blir förföljd.
Och det är bra, det är ju Mina, lixom. Fast inte lika bra som de tidigare. Vet inte om det är jag som har varit för snabb i mitt läsande, eller om nyhetens behag vad gäller Minas författarskap har lagt sig, men den här boken får "bara" betyg bra och inget mer.
Har ni läst "The last breath"? Vad tyckte ni?
Två helt olika berättelser skrivna av samma skarpa penna och i väntan på Ensamhetens vin så kan det inte bli bättre. I Balen ska en bal anordnas av ett nyrikt par som för att göra debut i sociteten. Dottern nekas att vara med och förvisas istället till att sova i ett förråd den aktuella kvällen. Hon avskyr modern (som är den som förbjuder henne att delta) och hämnas därför. Enligt baksidestexten är hämnden "ett ögonblicks verk, men med förödande konsekvenser". Den hämnd som beskrivs är visserligen förödande, men absolut inte på det sätt jag hade väntat mig. Förödelsen är störst för den extremt statustörstande modern och det går dels ut över mannen, men främst över dottern.
Höstflugorna handlar om ryska gamla Tatjana Ivanova som ser världen förändras och förflyttas från revolutionsryssland till 20-talets Paris. Vemodigt så det förslår, fast jag tycker att "20-talets Paris" låter rätt glamoröst. Och det är vemodigare än jag tänkt mig, faktiskt vill jag fälla ett par tårar i slutet av berättelsen.
Som vanligt är Némirovsky mästerlig på att skildra interaktion mellan människor och känslor inom människor. Berättelserna är inte långa, men fylliga. De fyller precis sitt format och ska varken vara längre eller kortare. Jag föredrar förstås Nemirovskys längre berättelser (ju mer Iréne, desto bättre, liksom), men de här oxå riktigt bra. Hon är bra både i stort och litet format, något som förstås inte alla författare kan sägas vara.
Alltså, jag vet inte vad jag ska tycka om den här boken. Mer än halvvägs in i historien höll jag på att tröttna: de ständiga litteraturreferenserna var lite roliga från början, men blev sen bara tröttsamma, berättandet gick i stå och historien gick inte framåt alls; man förstod att den Hannah som omnämns i början av boken är en centralgestalt, men ju längre in i berättelsen man kommer desto mer undrar man när hon egentligen ska bli så central, för allt börjar i en sån ofarlig ände om Blue, hennes pappa och The Bluebloods. Och det ständiga tjatet om Blues pappa, gud, så irriterande det blev till slut.
Men sen så vänder det. 3/4 in i boken ändras tempot radikalt, det läggs ut en massa trådar som är intressanta att följa upp och berättelsen blir riktigt spännande. Sådär Stieg Larsson-spännande (det vill säga att jag måste läsa färdigt innan jag kan sova). En riktigt klurig historia med intellektuell twist. Dock kommer vändningen för sent för att boken ska bli en riktig höjdare. Större delen av boken är en långsam ripoff på Donna Tartts "The secret History", men sen vänder den till att bli en whodunnit with a twist. I like twists, så den sista fjärdedelen av boken är en höjdare.
Jag vacklar lite i slutbetyget av boken. Det är ju bara den sista biten som är bra och den är inte så bra så att den väger upp resten, men jag skulle nog kunna rekommendera boken med en ordentlig reservation, enbart för att slutet är så bra. Kanske. Eller, jag vet inte riktigt…
Vad tycker ni?
Senaste kommentarer