You are currently browsing the category archive for the 'Lästa böcker 2009' category.
Dvärgen är anställd vid hovet i ett litet furstendöme i renässansitalien. Han är 26 tum hög och reagerar med ilska på det mesta som andra reagerar med glädje/kärlek/insert valfri positiv känsla. Han avskyr mänskosläktet, likväl som han avskyr sitt eget släkte. Han har ett stort behov av ensamhet och har ordnat det så att de dvärgar som tidigare fanns på slottet sålts. Och dräpt den sista. Fast att han avskyr allt är faktist inte sant. Han beundrar fursten (nästan), ohejdat, älskar krig och våld och förstörelse. Lika starkt som han beundrar fursten avskyr han furstinnan. Han är så arg på allt att jag mest fnissar i början av läsningen för att det blir så komiskt.
Han skriver ned sina iakttagelser och det är nedteckningarna vi läser. Furstendömet får besök av Bernardo, som karvar i lik, målar av furstinnan med ett gåtlikt leende och målar Jesu sista måltid. Furstendömet drar i krig till dvärgens stora förtjusning. Han får åka med fursten i en likadan (fast pytteliten) rustning. Han iakttar slagfältet ovanifrån och man riktigt ser honom framför sig där han slåss med skuggor och låtsasfajtas med sin pyttevärja och är jättestolt. Fast han kommer hem från kriget med blodig värja på riktigt. Furstendömet ska sluta fred med sin granne och fiende sedan generationer och dvärgen tar ett initiativ under festkvällen som får fursten att vända honom ryggen. Och sen går det mest utför. Skrattet har förstås fastnat i halsen långt innan dess.
När ett av mina kusinbarn var ca 1,5 år gammalt, så bodde Fantastiskheten och jag ett par veckor hos henne och hennes familj. Vi upptäckte snabbt att den lilla varelsen hade ett morgonhumör utav Guds nåde. Hon var som ett litet åskmoln strax under knähöjd som det kom små blixtar ur: btink, btink (små blixtar gör ju oxå små ljud). Hon var toksöt, men ack så förbannad där på morgonkvisten och ibland fick man hålla sig ordentligt för garv, där hon kom btink, btink. Jag får upp en liknande bild av dvärgen. Btink, btink, men gone evil. Åskmoln med liten blodig värja i handen som inte drar sig för att okynneshoppa på folk i rena ilskan och dräpa dem. En skitarg dvärg med blodig värja som stolt går omkring i sin rustning även fast kriget är över.
Dvärgen är förfördelad redan innan födseln. Hans släkte föds av människor, och säljs som narrar och/eller uppassare till hoven. Han är tvingad till underkastelse och ilskan, hatet och avskyn, dvs förhållningssättet, är hans enda möjlighet att påverka sin omvärld. Ja, och så våldet då. I den mån han kommer åt att utöva det. En dvärg, d.v.s väsenskild från människan, är en genial skildring av ondska, som skild från människans andra, goda, egenskaper. Dvärgen är det första jag läser av Lagerkvist, men nog inte det sista. Jag har fördomar om s.k klassiker att språket ska vara svårgenomträngligt och ålderdomligt och blir alltså förvånad när så inte är fallet här. Den här boken kommer jag att bära med mig länge.
Jag har gått och sneglat på Mias självbiografi sedan den kom ut. Hennes andra bok om självkänsla, Mera självkänsla, står i min bokhylla och även om jag tycker hon är lite för mycket för mig, så har hon faktiskt gjort en beundransvärd resa. Från hemlös knarkare till proffessionell vägledare. Så dumt! är hennes historia om hur det blev som det vart när det inte vart som det skulle. Med början från hennes sista dygn som knarkare får vi hennes historia.
Och det är verkligen så dumt:
-så mycket dumt hon har gjort mot andra och mot sig själv
-så dumt, alltså elakt, hon har betett sig mot andra
-så dumt, alltså, korkat, hon har gjort.
-så dumt att det blev som det blev, för hon var ju alldelens vanlig från början.
Och det är så dumt, för hon är ju så smart. Faktiskt. Bokens Mia ger inte alls ett korkat intryck, utan hon verkar rätt smart.
Jag plöjde den här på en kväll, ca 320 sidor i pocket, men den stannar kvar längre än så. Det är en modig bok. Hon har gjort sig själv och sin familj väldigt illa och det är modigt att skriva en bok om det. Så hela världen får hennes historia. Se hennes misstag. Boken liknar James Freys A million little pieces, och det är förstås för att det är en liknande, men helt annan historia. Mia är förstås någon helt annan. Fast båda följer 12-stegsmetoden, båda bestämmer sig för att vara nyktra och drogfria och klarar det. Vilket ju statistiskt sett är rätt unikt.
Skadad följde med hem sist jag var i eländesskildringsmode. Cathy Glass är fosterförälder och skriver om de barn hon tar hand om. Skadad handlar om åttaåriga Jodie, en aggressiv och utåtagerande tös som inga andra fosterföräldrar har mäktat med. Hon skär sig själv, slåss och Cathy upptäcker även att hon har tre olika personligheter. Jodie drömmer mardrömmar och ser ”ögon” på sovrumsväggarna som stirrar på henne. Till skillnad från andra fosterbarn Cathy har haft så har Jodie massor av grejer med sig när hon kommer: leksaker och kläder. Jodies föräldrar är båda missbrukare och familjen har stått på socialens ”watch list” sedan Jodie föddes. Ingenting har dock upptäckts. Vad är det som har fått Jodie sådan?
Bit för bit får dock Cathy reda på vad Jodie utsatts för. Hon får reda på vad fosterföräldrarna och idel ”fastrar” och ”farbröder” har utsatt Jodie för. Händelser som förmodligen har gett henne ett begåvningshandikapp och som har gjort att hon aldrig kommer att växa upp som en ”vanlig” människa, utan för alltid traumatiserad. Skadad är förutom historien om ett trasigt barn historien om ett oseende samhälle, inkompetenta socialsekreterare och den betongkoloss som det byråkratiska sociala skyddsnätet kan vara.
Förlaget beskriver boken som ”djupt rörande” där fosterhemmets kärlek får ett trasigt barn att visa sina hemligheter. Och visst, den är fylld med kärlek. Glass gör ett fantastiskt jobb. Men det jävliga i vad Jodie blivit utsatt för syns lixom inte i det djupt rörande. Jodies hemlighet är inte bara smärtsam och fruktansvärd, utan kanske det största av vuxenvärldens svek mot ett barn. Ibland skjuts det verkligen för lite…
På väg till tåget som skulle ta mig till bästa syster K och så småningom Bokmässan inser jag att jag har glömt min pendlingsläsning! Jag har inte en bok med mig och ska sitta i flera timmar på tåg. K-a-t-a-s-t-r-o-f. Slinker in på Pressbyrån på stationen (som i mitt tyckte inte har haft så mycket att erbjuda hittills) för att försöka råda bot på krisen. Min far hade en dröm fick följa med därifrån.
Det är väl knappast obekant för någon numera att Obama växte upp med sin vita mor på Hawaii och med sin svarte far i Kenya. Han växer upp med drömmar om sin far*, en far han endast känner via historier om honom som ständigt återberättas. Obama träffar sin far vid ett enda tillfälle.
Obama slutar aldrig att reflektera över sin omvärld, vare sig det är det Indonesien där han tillbringar ett par år av sin barndom; det Los Angeles där han studerar på college; sin vita morfars umgänge eller sin kenyanska släkt på fädernet; eller de svarta han försöker organisera i Chicago. Han försöker förstå vem han är i förhållande till sin familj och det samhälle han är uppväxt i. Han förstår att han lever i och mellan olika världar:
Som det var nu lärde jag mig att växla fram och tillbaka mellan mina svarta och vita världar. Jag förstod att de hade sina egna språk och sedvänjor och betydelsestrukturer…
Han försöker förstå de drömmar hans far hade* genom att själv så småningom åka till Kenya och träffa den andra halvan av sin familj. Hans svarta kamrater och hans morfars svarta vänner försöker få honom att förstå att de hela tiden spelar på ”den vites” spelplan. Den unge Obama försöker förstå genom att skaffa sig mera kunskap. Han blir förfärad av att upptäcka en tidningsartikel om en svart man som genomgått behandlingar för att bli vit. Obama ser dock inte vattentäta skott mellan världarna, citatet ovan fortsätter nämligen med:
…och jag var övertygad om att jag kunde få dem att hänga samman om jag bara hjälpte till lite med översättandet ( s 101).
Lite senare konstaterar han
Min identitet kanske tog sin början i min ras, men den var inte, fick inte vara, färdig i och med det.
Identitet skapas (förmodligen inte enbart, men till stor del) i interaktion mellan individ och samhälle. För att förstå vem man är, så behöver man nog förstå varifrån man kommer och i vilken värld man född i. Obama skildrar sina försök på ett strålande sätt och med en poetisk penna i Min far hade en dröm. Boken kan inte enbart läsas som en amerikansk presidents tidiga memoarer, utan med stor behållning som en ung persons sökande efter sig själv. En ung person som är resultatet av ett möte mellan två personer tillhörande olika världar, både geografiskt och socialt.
*Formuleringarna anspelar förstås på den engelska titeln Dreams of my father, en i mitt tycke bättre titel.
Periodvis dras jag till riktiga eländesböcker. Såna där skildringar av olyckliga, trasiga, misshandlade, skadade människor. De ska vara BOATS*, dessutom och gärna självbiografiska, det vill säga att det är pojken i boken som har skrivit den (undrar vad det bokvalet säger om mig…). När ingen annan ser av Duncan Fairhurst är en sån bok. Hans far utnyttjar honom sexuellt under tio års tid, från det att Duncan är fyra tills han är fjorton år. Duncan flyr in i allehanda droger för att döva känslorna och dölja för sig själv vad han utsatts för. Tills det inte funkar längre.
Fairhurst beskriver rakt, naket och obönhörligt om det som sker och sina känslor kring det. Han älskar sin far och den uppmärksamhet han får, men hatar det fadern utsätter honom för. Ändå saknar han uppmärksamheten när övergreppen slutar. Han går i terapi och inser att han blir svartsjuk, när han av terapeuten får frågan om han tror att fadern hade andra offer. Vilka känslor (från offrets sida) att förknippas med sexuella övergrepp: kärlek och svartsjuka!
Duncan lär av sin far att egenintresset är det enda som ska styra ens handlingar och han drar sig inte för att ljuga för sina vänner om det gynnar honom själv. Något som slår tillbaka på honom när han för en gångs skull försöker vara ärlig.
Det är bitvis starkt motbjudande läsning och illamåendet är rent fysiskt. Anledningen är inte enbart det fruktansvärt egoistiska i att förgripa sig på ett barn (och dessutom sitt eget!), utan även för att Fairhurst inget lämnar åt läsarens fantasi. Inget om övergreppen och inget om Duncans upplevelse av det. Det är en intelligent redogörelse, utan distans eller överslätande förklaringar. Fairhurst beskriver det komplexa och i att vara offer för en pedofil som tillika är ens förälder. Att älska och samtidigt hata. Att behöva närhet och samtidigt sky den som ska ge det. Att vara rädd för den som ska förse en med trygghet och värme.
* Based On A True Story.
I uuunderbar miljö: dimmigt/regnigt/höstigt England, @Cambride University (aka-porr!) utspelar sig Georges För hennes eget bästa. Studenten Elena mördas en tidig, dimmig morgon under sin joggingtur. Det visar sig att hon är kontroversiell på skolan eftersom hon trotsar de sociala konventionerna hennes handikapp för med sig och lever ett ”vanligt” studentliv. Hennes far arbetar dessutom på universitetet och det går ryken om att Elena går där enbart tack vare honom och enbart för att han vill ha henne nära. Hon har en ”mentor” bland de handikappade studenterna som har ett inte helt okomplicerat förhållande till Elena. Och hennes familjekonstellation är heller inte fri från potentiella ”fiender”. Det visar sig att det är en härva av starka känslor: kärlek, svartsjuka och hat som Kommissarie Lynley och hans assistent Barbara Havers är på väg ner i. Och båda har de egna privata problem att brottas med, där känslor av minst samma styrka är involverade.
Jag har bara läst I minnets labyrint av Elizabeth George tidigare och visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig av hennes författarskap. Jag visste inte att jag kunde vänta mig sammansatta personlighetsporträtt, djupa analyser och sådan spänning. Inte för att jag vet hur mina förväntningar var justerade, men förvånad blev jag ivf. För hennes eget bästa är en av de bättre deckarna jag har läst, även om tempot inte på långa vägar är sådant som i Kernicks böcker.
Jag har förresten alltid trott att George är britt. Men det är hon ju inte. Hon är ju amerikanska! Såna fördomar jag har om folk 
Hemkommen till Sverige från London och Amsterdam började jag läsa om Alberte-trilogin. Men inte minns jag historien som så…mörk? Jag minns böckerna diffust som ”väldigt väldigt bra”, dock med oklar motivering till varför. Språket är en fullträff från första början, så det älskar jag. Men handlingen? Jag inser att jag faktiskt har glömt vad böckerna handlar om. Det är obekväm och faktiskt rätt ångestladdad läsning, men mina ögon drivs framåt av att jag inte minns hur det gick för Alberte. Det är obehagligt och mörkt och jag ifrågasätter verkligen varför jag gav böckerna epitetet ”bra”. Men varför?
Jag brukar gilla böcker med unga kvinnliga huvudpersoner som inte uppför sig enligt konventionerna; som gärna utspelar sig i urbana miljöer på 1800-1900-tal och där författaren skildrar det sociala spelet. Serien om Alberte handlar ju om unga blyga Alberte, uppväxt i en borgerlig familj och är en besvikelse för sin mor som inte förståår att Alberte inte kan uppföra sig. Den utspelar sig i en nordnorsk småstad under sent 1800, tidigt 1900-tal, där det är viktigt vad alla andra tycker; den bild andra har av en; att man blir sedd med rätt personer och att man förstår att uppföra sig. Men det är så obekvämt, så obekvämt.
Sen förstår jag. Sandel har fångat så många av mina funderingar från min uppväxt och jag minns tankegångarna, reaktionsmönstren och ångesten som omvärldens reaktioner gav. Det där med att tillvaron skaver mot en och att man inte vet vad man vill, bara vad man inte vill. Kanske för att man inte vet vilka alternativ som bjuds. Som jag känner igen mig i den sociala inlåsningen i ett litet samhälle, de rigida ramar som gäller för umgänge och aktiviteter; den efterlängtade friheten i en ny och okänd stad, det anonyma i att umgås med människor med vilka man inte har några som helst band. Och upptäckten att man ändå inte kommer ifrån sina minnen, sin uppväxt, ensamhet och sin sociala bakgrund. Att friheten såsom frihet från sig själv kanske ändå inte finns.
Därefter kan jag koncentrera mig på Alberte igen. På hur hon vågar ta för sig, gör egna val som inte alltid har outtalade motiv och som därför inte alltid kan förklara för sin frågande omgivning. Jag läser om det bitterljuva i att närma sig människor av ensamhet och närhetsbehov snarare än av nyfikenhet och glädje. Jag läser samlingsvolymen och jag upplever att läsningen av böckerna i det formatet, med omedelbar övergång mellan böckerna, gör historien mer rättvisa. Och jag konstaterar att serien om Alberte är ”väldigt väldigt bra” den här gången oxå.
Har någon läst något mer av Cora Sandel? Som Lyckan till exempel? Kranes konditori?
Supernova kan kanske karaktäriseras som ”chick-lit som gått överstyr”. Ambitiösa och smarta Lisa påbörjar klassresa då hon efter avslutade Handelsstudier ror hon hem jobbet på det mest eftertraktande Konsultbolaget. Jobbar häcken av sig, osäker på om hon ska bli omtyckt, hinner inte med sina tidigare vänner och finner två karlar på jobbet som hon attraheras av. Så långt skulle det kunna vara något skriver av Lauren Weisberger. Smarta och ambitiösa Lisa jobbar och jobbar och jobbar och blir till slut utbränd och sjukskriven och då fattar man att det inte var chic-lit. Eller?
King låter en kvinna ta mycket (och vad jag förstår, mycket välförtjänst) plats i en traditionellt mansdominerad värld. Tempot är högt, det är väl skildrat och jag tänker innan jag vet bättre att det här nog bygger på stora insiderkunskaper (vilket mycket riktigt stämme, läser jag mig till sen). Tighta deadlines, 80-timmarsveckor, ständiga taxiresor och hårt personligt tryck på att ständigt prestera. Och stora krav på vad man som människa ska hålla för.
King låter oxå Lisa tillsammans med andra kvinnor fundera över villkoren för deltagandet i denna värld, som tillhörande en minoritet. Det sistnämnda dock bara lite i marginalen. Det är läsaren som gör de stora reflektionerna över den värld som Lisa så länge lever i. Hon gör korta, ytliga, reflektioner över den snabba klassresa hon gör -som vad kostnaden för en kostym är för hennes föräldrar eller att de prisklasser hon rör sig i endast benämns som Gu, va mycke pängar i hennes föräldrars vokabulär, lixom för stora för att vara greppbara. Men kanske hinner man inte reflektera så mycket när man gör 80-timmarsveckor och äter, tänker och sover arbete. Det är väl just därför Lisa går in i den berömda väggen och helt enkelt inte orkar. Men heller inte fattar varför hon klappar ihop. Jag instämmer i vad Bt skriver om boken: Det finns samhällskritik att ta åt sig av i Supernova men det kräver att läsaren är mognare än Lisa – annars finns risken att romanen tolkas som en enda lång reklamjingel för konsultbranschen och Stureplans nattliv.
En värld utan slut fick jag av mamma för tre-fyra år sen (kanske ännu längre sen?), då hon visste att jag hade slukat Svärdet och spiran. Den har hängt med ett par flyttar och bara blivit stående i hyllan, då annan läsning kommit före. 1200+ sidor tjock, så tog faktiskt formatet emot oxå: jag ska ju orka hålla i den när jag läser den om kvällarna.
En värld utan slut är en fristående fortsättning på Svärdet och Spiran och tar vid ca 150 år efter den sistnämnda. Kingsbridge har växt, katedralen behöver repareras och pakter, intriger, stark kärlek, svartsjuka, ärelystnad och ont hat finns på precis samma sätt som i första boken. Fyra personer får vi följa, som sammanlänkas av en händelse när de är små. Fyra personer med väldigt olika livsöden som tillsammans gestaltar liv och leverne på hela den sociala stegen i 1300-talets England.
Med Follett är det aldrig är någon tvekan. Han förklarar för sin läsare alla pakter, allas motiv, vem som är lirad med vem och varför saker sker. Här förutsätter vi inget hos läsaren, utan talar om läget direkt. Ibland vill jag inte vara klipsk och beräknande när jag läser, utan enbart låta mig hänföras/förfasas av händelseförlopp och skeenden och då är Follett bra. Jag våndas och längtar med de olyckligt kära, drar en lättad suck av lycka när bra saker händer bra personer och ser med svarta ögon på personer som gör ont och vill ont. Spänningen förtas inte av att deltagarnas motiv till sina handlingar är klara, ety utgången är oviss ända tills Follett bestämmer sig för att berätta.
Jag uppskattar oxå (vad jag tror är äkta) sakkunskap om hantverk, vare sig det gäller katedrals- eller brobyggeri. Det finns en tjusning i att låta passionerade människor prata/visa om sin passion och de av Folletts karaktärer jag tycker bäst om är de som är nytänkande, passionerade och intelligenta. De överkommer hinder som står i sin väg och låter sitt kunnande tala för sig självt. Lättläst, lättförstått och väl utfört hantverk, Follett. Det tycker vi om 
Jag har arbetat en del med människor från Irak och känner mig hyfsat hemtam med det landets moderna historia. Dock är jag inte mer än flyktigt bekant med, men rätt nyfiken på, grannen Iran och blev därför riktigt glad när jag hittade på Mitt Iran.
Shirin Ebadis historia är samtidigt Irans. Hon växer upp i en välbärgad, inte speciellt religiös familj, läser juridik och avancerar snabbt till domare. Då kommer revolutionen i Iran och hela världen vänds upp och ned. Ebadi lyckas i den här villervallan skaffa familj, starta företag, bli väldigt framgångsrik som taleskvinna för kvinnors och barns rättigheter och, på något sätt, ändå leva. Hon stannar i landet när vänner flyr och förlåter dem knappt det svek hon tycker de begår. Varför stannar en högt utbildad kvinna kvar i ett Iran som inte längre är det som det var? Svaret på den frågan får mig att fortsätta läsa.
Ebadi lyckas för mig begripliggöra turerna i Irans moderna historia samtidigt som hon för ner världsomvälvande skeenden till ett individuellt plan. Lättillgängligt om ett fascinerande land och en modig kvinna. Färgat och vinklat är det, men det sticker hon heller inte under stol med.
Valet i Iran var bara någon dag efter att jag hade läst klart Ebadi. Undrar vad hon har att säga om det?
Senaste kommentarer