Lite ommöblering i vardagsrummet har nu möjliggjort en alldeles underbar läs-&myshörna under trappan. Förträfflig för te- och bokstunder. Framförallt om man virar in sig i täcket och får äta choklad samtidigt som man läser! Mysandes där har jag nyligen plöjt

• Jerry Williams s.k självbiografi, en bok som inte fick mig att gilla honom mindre, trots vissa frågetecken kring fakta och fiktion. Vilken rocklegend!
• Anders Öhrmans Komma ut. Berättelser ur garderoben, en intervjubok där tjejer och killar berättar hur det var att komma ut för sin omgivning. Tårar i ögonvrån genom nästan hela boken, så himla fint och fasansfullt om att berätta om det innersta för de närmaste. Så modigt och så himla onödigt att heteronormen ska vara så stark.

Jag har oxå läst ut Reading Lolita in Tehran, som jag nog hade haft större behållning av om jag, förutom Lolita även hade läst The Great Gatsby, Henry James och Jane Austen. Bra om litteratur som situations(o)beroende och som sprängstoff i ett styrt samhälle. Sugen på att läsa ovan nämnda verk/författare och mer av arabisktalande/-skrivande författare.

På väg hem från en av höstens alla utbildningar jag går plöjde jag Alexandramannen. Vår tids största nätsexhärva av journalisten Katia Wagner. En makalös historia om att bli lurad på Internet för att sen bli utnyttjad IRL. Där både offren och förövaren, just Alexandramannen, intervjuas och visar bilden av ett samhälle utan kunskap och möjligheter att skydda sina unga (kvinnliga) medborgare. Jag vill kunna säga att det här skedde i Internetanvändandets barndom i Sverige, i slutet av 90-talet och början av 00-talet, men det vore att ljuga. Tyvärr. Duktigt läskig bok som varenda förälder, lärare och soc.sekreterare borde läsa. Pronto!

Den nya läshörnan till trots, så dalar inspirationen som alltid så här års. Jag läser väl en del, men vi får väl se när jag bloggar igen.

Förutom Guillou är Jerry Williams en husgud ihusetjagväxteupp. Han kallas kärleksfullt Sherry (eller är det Cherry?) och är allmänt avgudad. Han spelas alltid på högsta volym och det SKA sjungas med!

När jag är nere och inte har ro att läsa en Hamilton, så funkar det ofta med Git it, Who’s gonna follow you home eller Billy Jean, Charlie Brown & Suzie Q för att få mig på bätre humör. Jag har knappt hört karln prata, så jag tog och lyssnade på hans sommarprat häromkvällen. Och jag är förstås inte det minsta biased när jag tycker att han verkar vara en jävligt rolig kille. Skön och varm. Och mer musikaliskt skolad än jag hade trott.

Jag googlade honom och förutom att jag hamnade i en jättelång Flashbacktråd där hans släktskap med en otrevlig, tillika brottslig, Fernström diskuterades, så hittade jag en artikel där han (bland annat) diskuterar sin familj. Närmare bestämt så här:

Du och din hustru har varit gifta i 25 år och har två döttrar tillsammans ?

- Mm, men jag snackar inte om sånt egentligen.

Är det för att skydda privatpersonen Erik Fernström?

- Nej, jag tycker bara att det blir corny när man pratar om kärringar och sånt. Det blir nästan som att de är någon sorts bihang.

- Jag hade blivit jävligt förbannad om jag hamnat i den rollen. De har ju en alldeles egen power. /…/

Respect, Jerka. Familjen snackar man inte om i relation till Erik-som-Jerry. För de har en alldeles egen status. Som självständiga. Respekt, kallas det.

Dvärgen är anställd vid hovet i ett litet furstendöme i renässansitalien. Han är 26 tum hög och reagerar med ilska på det mesta som andra reagerar med glädje/kärlek/insert valfri positiv känsla.  Han avskyr mänskosläktet, likväl som han avskyr sitt eget släkte. Han har ett stort behov av ensamhet och har ordnat det så att de dvärgar som tidigare fanns på slottet sålts. Och dräpt den sista. Fast att han avskyr allt är faktist inte sant. Han beundrar fursten (nästan), ohejdat, älskar krig och våld och förstörelse. Lika starkt som han beundrar fursten avskyr han furstinnan. Han är så arg på allt att jag mest fnissar i början av läsningen för att det blir så komiskt.

Han skriver ned sina iakttagelser och det är nedteckningarna vi läser. Furstendömet får besök av Bernardo, som karvar i lik, målar av furstinnan med ett gåtlikt leende och målar Jesu sista måltid. Furstendömet drar i krig till dvärgens stora förtjusning. Han får åka med fursten i en likadan (fast pytteliten) rustning. Han iakttar slagfältet ovanifrån och man riktigt ser honom framför sig där han slåss med skuggor och låtsasfajtas med sin pyttevärja och är jättestolt. Fast han kommer hem från kriget med blodig värja på riktigt. Furstendömet ska sluta fred med sin granne och fiende sedan generationer och dvärgen tar ett initiativ under festkvällen som får fursten att vända honom ryggen. Och sen går det mest utför. Skrattet har förstås fastnat i halsen långt innan dess.

Jag har gått och sneglat på Mias självbiografi sedan den kom ut. Hennes andra bok om självkänsla, Mera självkänsla, står i min bokhylla och även om jag tycker hon är lite för mycket för mig, så har hon faktiskt gjort en beundransvärd resa. Från hemlös knarkare till proffessionell vägledare. Så dumt! är hennes historia om hur det blev som det vart när det inte vart som det skulle. Med början från hennes sista dygn som knarkare får vi hennes historia.

Och det är verkligen så dumt:

-så mycket dumt hon har gjort mot andra och mot sig själv

-så dumt, alltså elakt, hon har betett sig mot andra

-så dumt, alltså, korkat, hon har gjort.

-så dumt att det blev som det blev, för hon var ju alldelens vanlig från början.

Och det är så dumt, för hon är ju så smart. Faktiskt. Bokens Mia ger inte alls ett korkat intryck, utan hon verkar rätt smart.

Jag plöjde den här på en kväll, ca 320 sidor i pocket, men den stannar kvar längre än så. Det är en modig bok. Hon har gjort sig själv och sin familj väldigt illa och det är modigt att skriva en bok om det. Så hela världen får hennes historia. Se hennes misstag. Boken  liknar James Freys A million little pieces, och det är förstås för att det är en liknande, men helt annan historia. Mia är förstås någon helt annan. Fast båda följer 12-stegsmetoden, båda bestämmer sig för att vara nyktra och drogfria och klarar det. Vilket ju statistiskt sett är rätt unikt.

Skadad följde med hem sist jag var i eländesskildringsmode. Cathy Glass är fosterförälder och skriver om de barn hon tar hand om. Skadad handlar om åttaåriga Jodie, en aggressiv och utåtagerande tös som inga andra fosterföräldrar har mäktat med. Hon skär sig själv, slåss och Cathy upptäcker även att hon har tre olika personligheter. Jodie drömmer mardrömmar och ser ”ögon” på sovrumsväggarna som stirrar på henne. Till skillnad från andra fosterbarn Cathy har haft så har Jodie massor av grejer med sig när hon kommer: leksaker och kläder. Jodies föräldrar är båda missbrukare och familjen har stått på socialens ”watch list” sedan Jodie föddes. Ingenting har dock upptäckts. Vad är det som har fått Jodie sådan?

Bit för bit får dock Cathy reda på vad Jodie utsatts för. Hon får reda på vad fosterföräldrarna och idel ”fastrar” och ”farbröder” har utsatt Jodie för. Händelser som förmodligen har gett henne ett begåvningshandikapp och som har gjort att hon aldrig kommer att växa upp som en ”vanlig” människa, utan för alltid traumatiserad. Skadad är förutom historien om ett trasigt barn historien om ett oseende samhälle, inkompetenta socialsekreterare och den betongkoloss som det byråkratiska sociala skyddsnätet kan vara.

Förlaget beskriver boken som ”djupt rörande” där fosterhemmets kärlek får ett trasigt barn att visa sina hemligheter. Och visst, den är fylld med kärlek. Glass gör ett fantastiskt jobb. Men det jävliga i vad Jodie blivit utsatt för syns lixom inte i det djupt rörande. Jodies hemlighet är inte bara smärtsam och fruktansvärd, utan kanske det största av vuxenvärldens svek mot ett barn. Ibland skjuts det verkligen för lite…

På väg till tåget som skulle ta mig till bästa syster K och så småningom Bokmässan inser jag att jag har glömt min pendlingsläsning! Jag har inte en bok med mig och ska sitta i flera timmar på tåg. K-a-t-a-s-t-r-o-f. Slinker in på Pressbyrån på stationen (som i mitt tyckte inte har haft så mycket att erbjuda hittills) för att försöka råda bot på krisen. Min far hade en dröm fick följa med därifrån.

Det är väl knappast obekant för någon numera att Obama växte upp med sin vita mor på Hawaii och med sin svarte far i Kenya. Han växer upp med drömmar om sin far*, en far han endast känner via historier om honom som ständigt återberättas. Obama träffar sin far vid ett enda tillfälle.

Obama slutar aldrig att reflektera över sin omvärld, vare sig det är det Indonesien där han tillbringar ett par år av sin barndom; det Los Angeles där han studerar på college; sin vita morfars umgänge eller sin kenyanska släkt på fädernet; eller de svarta han försöker organisera i Chicago. Han försöker förstå vem han är i förhållande till sin familj och det samhälle han är uppväxt i. Han förstår att han lever i och mellan olika världar:

Som det var nu lärde jag mig att växla fram och tillbaka mellan mina svarta och vita världar. Jag förstod att de hade sina egna språk och sedvänjor och betydelsestrukturer…

Han försöker förstå de drömmar hans far hade* genom att själv så småningom åka till Kenya och träffa den andra halvan av sin familj. Hans svarta kamrater och hans morfars svarta vänner försöker få honom att förstå att de hela tiden spelar på ”den vites” spelplan. Den unge Obama försöker förstå genom att skaffa sig mera kunskap. Han blir förfärad av att upptäcka en tidningsartikel om en svart man som genomgått behandlingar för att bli vit. Obama ser dock inte vattentäta skott mellan världarna, citatet ovan fortsätter nämligen med:

…och jag var övertygad om att jag kunde få dem att hänga samman om jag bara hjälpte till lite med översättandet ( s 101).

Lite senare konstaterar han

Min identitet kanske tog sin början i min ras, men den var inte, fick inte vara, färdig i och med det.

Identitet skapas (förmodligen inte enbart, men till stor del) i interaktion mellan individ och samhälle. För att förstå vem man är, så behöver man nog förstå varifrån man kommer och i vilken värld man född i. Obama skildrar sina försök på ett strålande sätt och med en poetisk penna i Min far hade en dröm. Boken kan inte enbart läsas som en amerikansk presidents tidiga memoarer, utan med stor behållning som en ung persons sökande efter sig själv. En ung person som är resultatet av ett möte mellan två personer tillhörande olika världar, både geografiskt och socialt.

*Formuleringarna anspelar förstås på den engelska titeln Dreams of my father, en i mitt tycke bättre titel.

Den här gången var min Pocketvän Häxan ute i god tid, redan igår (alltså den 1 oktober) fann jag ett paket i min brevlåda! Glädjen är så stor! Den här gången innehöll paketet följande:

*En halv gul sol av Chimamanda Ngoziadiche (igen prickar hon rätt i min boksmak, Häxan. Så rätt att jag har läst den här boken oxå )
*KRAV-märkt chokladfylld mint från Skåne (fantastiskt god!!)
*Två sorters Dilmah-te: grönt mint-te (en smak som jag älskar!) och Ginger Spice tea (en smak jag aldrig har testat)

*Torkade trattkantareller och ett recept på Guldvaskarpanna (ska omgående testas!)

*och en ansiktsmask Soothing Sensitive Wrap från Organic 7th Heaven med kamomille och honung (låter helt underbart).

Igen har du prickat så rätt, så rätt Häxan! Tack tack tack tack tack!!

Jag åkte ner på Bokmässelördagen i år (oxå). Den här gången med bästa syster K. Hon hade förberett med mässkataloger från GP och övernattning, då hon har övernattningslägenhet närmare Götet än undertecknad. Ett förträffligt arrangemang: vi fick både fredags- och lördagsmys och mässat! Hon var mest förundrad över alla människorna och köpte alla sina böcker på Pocket Shop på centralen innan tåget gick hem, ”för här är det ju faktiskt inget folk”.

Hennes reaktion får mig att tänka att det underlättar enormt om man har en plan för mässan. Seminarier man måste se, montrar som måste besökas eller böcker som måste inhandlas. Att browsa sig igenom mässan är omöjligt. Det är för mycket folk. För stort. Och för mycket folk. Att tvingas trängas för att se vilka pocket som finns till försäljning dödar ju vilken köplust som helst. Och att göra det en hel dag kan ju döda vem som helst…

Jag gjorde dock flera fina fynd. Gellert Tamas De apatiska, Guillous yrkesmemoarer, Simon Kernicks Mord för mord och Bokhoras Album. Jag hittade fina anteckningsböcker (som jag inte riktigt vet vad jag ska skriva i. Inte för att det är ett problem när man köper anteckningsböcker); fina bokmärken och Svensk Bokhandels bokkatalog för hösten, alldelens gratis. Men jag missade att gå förbi Svensk Tidskrift. Det får bli nästa år. Sen köpte jag en skrälldus pocketar som Välkommen till paradiset, Porr, horor och feminister och Banditer.

Jag upphör förövrigt inte att förundras över folks förmåga att vara i vägen. Att försöka tänka på andra och till exempel inte ställa sig i mitten i gångarna och studera mässkartan kan man visst inte under mässhelgen. Kanske har man fått för många böcker i huvudet? Bokstavligt talat. Jag funderar allvarligt på att åka ner en av branschdagarna nästa år (om jag fortfarande bloggar då), för att slippa trängseln. Den är faktiskt rätt jobbig.

Tema Afrika, nästa år. Brett som tusan, men sjukt intressant. Instämmer i Bokhoras teori om anledningen.

Periodvis dras jag till riktiga eländesböcker. Såna där skildringar av olyckliga, trasiga, misshandlade, skadade människor. De  ska vara BOATS*, dessutom och gärna självbiografiska, det vill säga att det är pojken i boken som har skrivit den (undrar vad det bokvalet säger om mig…).  När ingen annan ser av Duncan Fairhurst är en sån bok. Hans far utnyttjar honom sexuellt under tio års tid, från det att Duncan är fyra tills han är fjorton år. Duncan flyr in i allehanda droger för att döva känslorna och dölja för sig själv vad han utsatts för. Tills det inte funkar längre.

Fairhurst beskriver rakt, naket och obönhörligt om det som sker och sina känslor kring det. Han älskar sin far och den uppmärksamhet han får, men hatar det fadern utsätter honom för. Ändå saknar han uppmärksamheten när övergreppen slutar. Han går i terapi och inser att han blir svartsjuk, när han av terapeuten får frågan om han tror att fadern hade andra offer. Vilka känslor (från offrets sida) att förknippas med sexuella övergrepp: kärlek och svartsjuka!

Duncan lär av sin far att egenintresset är det enda som ska styra ens handlingar och han drar sig inte för att ljuga för sina vänner om det gynnar honom själv. Något som slår tillbaka på honom när han för en gångs skull försöker vara ärlig.

Det är bitvis starkt motbjudande läsning och illamåendet är rent fysiskt. Anledningen är inte enbart det fruktansvärt egoistiska i att förgripa sig på ett barn (och dessutom sitt eget!), utan även för att Fairhurst inget lämnar åt läsarens fantasi. Inget om övergreppen och inget om Duncans upplevelse av det. Det är en intelligent redogörelse, utan distans eller överslätande förklaringar. Fairhurst beskriver det komplexa och i att vara offer för en pedofil som tillika är ens förälder. Att älska och samtidigt hata. Att behöva närhet och samtidigt sky den som ska ge det. Att vara rädd för den som ska förse en med trygghet och värme.

* Based On A True Story.

I uuunderbar miljö: dimmigt/regnigt/höstigt England, @Cambride University (aka-porr!) utspelar sig Georges För hennes eget bästa. Studenten Elena mördas en tidig, dimmig morgon under sin joggingtur. Det visar sig att hon är kontroversiell på skolan eftersom hon trotsar de sociala konventionerna hennes handikapp för med sig och lever ett ”vanligt” studentliv. Hennes far arbetar dessutom på universitetet och det går ryken om att Elena går där enbart tack vare honom och enbart för att han vill ha henne nära. Hon har en ”mentor” bland de handikappade studenterna som har ett inte helt okomplicerat förhållande till Elena. Och hennes familjekonstellation är heller inte fri från potentiella ”fiender”. Det visar sig att det är en härva av starka känslor: kärlek, svartsjuka och hat som Kommissarie Lynley och hans assistent Barbara Havers är på väg ner i. Och båda har de egna privata problem att brottas med, där känslor av minst samma styrka är involverade.

Jag har bara läst I minnets labyrint av Elizabeth George tidigare och visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig av hennes författarskap. Jag visste inte att jag kunde vänta mig sammansatta personlighetsporträtt, djupa analyser och sådan spänning. Inte för att jag vet hur mina förväntningar var justerade, men förvånad blev jag ivf. För hennes eget bästa är en av de bättre deckarna jag har läst, även om tempot inte på långa vägar är sådant som i Kernicks böcker.

Jag har förresten alltid trott att George är britt. Men det är hon ju inte. Hon är ju amerikanska! Såna fördomar jag har om folk