You are currently browsing the monthly archive for juli 2007.

Åh, herregud, vilken bok! Jag bara instämmer i all praise som har regnat över den här boken. Den höll mig vaken till strax efter 04 och bitvis vågade jag knappt titta mig runt i rummet.

Journalisten Mikael Blomqvist behöver en time-out, efter att ha blivit dömd för förtal mot en finansman. I samma veva dyker ett mycket attraktivt uppdrag upp: att skriva en industrilegends självbiografi, eller i själva verket utreda vad som hände med Harriet, som försvann för över fyrtio år sen. Och sen tar historien all världens väg. Under den stillsamma ytan i små orter kan det dölja sig fruktansvärda hemligheter. Vilket skulle bevisas.  Den är både välskriven och vältänkt!

Det hade kunnat vara långtråkigt och dötrist, men blir alldelels alldeles…uunderbart.

Jag tror dock inte att Larsson har åkt motorcykel, för det går inte att köra i över 100 km/h, utan vare sig hjälm eller glasögon. Eller jo, det går, men man kan inte hålla ögonen öppna för fartvinden, så man kommer nog inte så långt. Och sen blir jag inte klok på Lisbeth. Hon påminner om en ASPig vän till mig, så jag tycker om henne, men hon är konstig och irrationell. Fast, så kanske det är att vara riktigt ASPig, jag vet inte…

Och jag håller nog med…hm, en annan bloggare vars namn jag nog har glömt, tyvärr: den här boken har nog hypats en del av att författaren är död.

Ett självmord. Som visar sig vara något helt annat än ett självmord. Eller?
Stockholmspolisen utreder och utreder och vi får stifta bekantskap med ett gäng sviniga poliser.

Persson är en Guillou gone bad. Cynism utan gränser, rått om polisvärlden och förtvivlat tjörvigt innan han kommer fram till poängen. Jag gillar iofs invecklade intriger, när saker inte är som man först tänker sig dem, men här mäktar jag inte med alla vindlingar. I slutet blir jag bara frustrerad över att historien aldrig går framåt, utan bara består av karaktärernas funderingar kring varför det blev som det blev. Jag listade rätt snabbt ut hur det hela skulle sluta, men det jag ville veta var hur karaktärerna skulle hantera saken. Om det skulle bli spöstraff eller ”bara” avskedande.

Dock är Persson skarp som iakttagare och tecknar personporträtt, så att man tycker att man kommer personen ifråga inunder skinnet. Men här är han alldelels för långrandig. Nja, jag är inte imponerad.

Mina förväntningar var rätt höga på den här boken och i början var jag lite besviken. Språket kändes tunt och jag funderade lite var den röda tråden var. Boken är oerhört lättläst, så ju längre jag kom in i boken, desto mer insåg jag att jag inte skulle kunna fortsätta med den som pendlingsläsning, för jag skulle börja gråta.

Åsa skriver om sin far. ”Härdarmästare” Leif Andersson med renlighetsmani, köttkrokar till händer och Åsa som ögonsten. Ensamstående man tar hand om sin dotter i ABB:s Västerås. Middagar hos farmor och farfar och ett evigt tiggande om ”lall”. Alkoholiserad och dubbel till sin position som arbetare: stolt över sitt hantverk, men låst och fångad av begränsade möjligheter.

De tappar kontakten med varandra allt eftersom åren går, men återfår den så småningom. Mina tårar droppar när han med sina valhänta köttkrokar undersöker det första barnbarnet.

Men hur togs den smutsiga och illa klädda flickan emot i skolan? Det finns en notering om att en lärare har reagerat, men det hade mer med betyggsättningen att göra. Det gick ju uppenbarligen bra för den lilla flickan sen, men hur sågs familjen i samhället? Jag saknar en liten kontextualisering av familjen…

Mycket av vad Åsa beskriver om sin far gäller för min far. Därför känns det här porträttet hon tecknar extra personligt. Och orsakar många av mina tårar.

Så läs och gråt. 🙂

Vilken bok! Jag kommer ideligen på mig med att med att tänka ”men, det kan de ju visst göra, de är ju män!” och ”gud, vad elak syrran är i första scenen, sådär är det inte i verkligheten”. Men så är det ju visst. Brantenberg är ett geni som vänder på steken för att visa hur absurt mycket skit tjejer står ut med. För att de är tjejer. För att de är vana. För att samhället präntar in i dem att de är underlägsna, mindre värda och ska bedömas enligt andra kriterier än killar.

I början är det en aning svårt att komma in i språket för Brantenberg skriver ”dam” istället för ”man”, bland annat. I slutet av boken kommer så en annan språklig överraskning, vilket visar på hur lätt språket styr våra tankar och konstruktioner. I övrigt är boken nästan löjligt lättillgänglig; jag hade väntat mig ett betydligt svårare språk. Ja, jag har en del fördomar om klassiker 😉

Det har ju hänt en del sen 70-talet när boken skrevs; betydligt fler tjejer är till exempel ute i arbetslivet, men statistik visar fortfarande att många kvinnor jobbar dubbelt, om man lägger ihop arbetet utanför och i hemmet. Boken är alltså fortfarande relevant, i högsta grad.

Tanken att det i Egalia är männens ”fel” att det blir barn är intressant. Kvinnor kan ju få orgasm utan att riskera att det blir barn, men det är betydligt svårare för männen (det går faktiskt, men sperman ställer onekligen till det). Varför får kvinnor ofta skulden för oönskade graviditeter? Såklart är man två om ansvaret att sätta barn till världen, men Brantenberg visar att det förstås inte är av naturen givet att det skulle vara kvinnan som bär huvudansvaret, utan att det egentligen är en social konstruktion om något. Och bara tanken att ge monetär ersättning för att kvinnor är gravida och bidrar till samhällets fortlevnad är ju spännande. Hon sätter igång en mängd socialkonstruktionistiska tankar, hon Brantenberg. Som till exempel den något ironiska tankegången hur vi ska ställa oss till det faktum att författaren till hela historien är just kvinna

Det här är definitivt en bok jag kommer att läsa igen. Och igen. Och igen. Riktigt riktigt tankeväckande.

Min utgåva har även en analys av…åh, nu har jag glömt hennes namn, men nån Brattström. Har bara skummat den, återkommer med mer kommentarer när även den är genomläst.

%d bloggare gillar detta: