Vilken bok! Jag kommer ideligen på mig med att med att tänka ”men, det kan de ju visst göra, de är ju män!” och ”gud, vad elak syrran är i första scenen, sådär är det inte i verkligheten”. Men så är det ju visst. Brantenberg är ett geni som vänder på steken för att visa hur absurt mycket skit tjejer står ut med. För att de är tjejer. För att de är vana. För att samhället präntar in i dem att de är underlägsna, mindre värda och ska bedömas enligt andra kriterier än killar.

I början är det en aning svårt att komma in i språket för Brantenberg skriver ”dam” istället för ”man”, bland annat. I slutet av boken kommer så en annan språklig överraskning, vilket visar på hur lätt språket styr våra tankar och konstruktioner. I övrigt är boken nästan löjligt lättillgänglig; jag hade väntat mig ett betydligt svårare språk. Ja, jag har en del fördomar om klassiker 😉

Det har ju hänt en del sen 70-talet när boken skrevs; betydligt fler tjejer är till exempel ute i arbetslivet, men statistik visar fortfarande att många kvinnor jobbar dubbelt, om man lägger ihop arbetet utanför och i hemmet. Boken är alltså fortfarande relevant, i högsta grad.

Tanken att det i Egalia är männens ”fel” att det blir barn är intressant. Kvinnor kan ju få orgasm utan att riskera att det blir barn, men det är betydligt svårare för männen (det går faktiskt, men sperman ställer onekligen till det). Varför får kvinnor ofta skulden för oönskade graviditeter? Såklart är man två om ansvaret att sätta barn till världen, men Brantenberg visar att det förstås inte är av naturen givet att det skulle vara kvinnan som bär huvudansvaret, utan att det egentligen är en social konstruktion om något. Och bara tanken att ge monetär ersättning för att kvinnor är gravida och bidrar till samhällets fortlevnad är ju spännande. Hon sätter igång en mängd socialkonstruktionistiska tankar, hon Brantenberg. Som till exempel den något ironiska tankegången hur vi ska ställa oss till det faktum att författaren till hela historien är just kvinna

Det här är definitivt en bok jag kommer att läsa igen. Och igen. Och igen. Riktigt riktigt tankeväckande.

Min utgåva har även en analys av…åh, nu har jag glömt hennes namn, men nån Brattström. Har bara skummat den, återkommer med mer kommentarer när även den är genomläst.

Annonser