Ett självmord. Som visar sig vara något helt annat än ett självmord. Eller?
Stockholmspolisen utreder och utreder och vi får stifta bekantskap med ett gäng sviniga poliser.

Persson är en Guillou gone bad. Cynism utan gränser, rått om polisvärlden och förtvivlat tjörvigt innan han kommer fram till poängen. Jag gillar iofs invecklade intriger, när saker inte är som man först tänker sig dem, men här mäktar jag inte med alla vindlingar. I slutet blir jag bara frustrerad över att historien aldrig går framåt, utan bara består av karaktärernas funderingar kring varför det blev som det blev. Jag listade rätt snabbt ut hur det hela skulle sluta, men det jag ville veta var hur karaktärerna skulle hantera saken. Om det skulle bli spöstraff eller ”bara” avskedande.

Dock är Persson skarp som iakttagare och tecknar personporträtt, så att man tycker att man kommer personen ifråga inunder skinnet. Men här är han alldelels för långrandig. Nja, jag är inte imponerad.

Annonser