Mina förväntningar var rätt höga på den här boken och i början var jag lite besviken. Språket kändes tunt och jag funderade lite var den röda tråden var. Boken är oerhört lättläst, så ju längre jag kom in i boken, desto mer insåg jag att jag inte skulle kunna fortsätta med den som pendlingsläsning, för jag skulle börja gråta.

Åsa skriver om sin far. ”Härdarmästare” Leif Andersson med renlighetsmani, köttkrokar till händer och Åsa som ögonsten. Ensamstående man tar hand om sin dotter i ABB:s Västerås. Middagar hos farmor och farfar och ett evigt tiggande om ”lall”. Alkoholiserad och dubbel till sin position som arbetare: stolt över sitt hantverk, men låst och fångad av begränsade möjligheter.

De tappar kontakten med varandra allt eftersom åren går, men återfår den så småningom. Mina tårar droppar när han med sina valhänta köttkrokar undersöker det första barnbarnet.

Men hur togs den smutsiga och illa klädda flickan emot i skolan? Det finns en notering om att en lärare har reagerat, men det hade mer med betyggsättningen att göra. Det gick ju uppenbarligen bra för den lilla flickan sen, men hur sågs familjen i samhället? Jag saknar en liten kontextualisering av familjen…

Mycket av vad Åsa beskriver om sin far gäller för min far. Därför känns det här porträttet hon tecknar extra personligt. Och orsakar många av mina tårar.

Så läs och gråt. 🙂

Annonser