You are currently browsing the monthly archive for augusti 2007.

Först inget och sen…allt! Jag har ju missat ytterligare en av Malins bokfemmor, nämligen den för två veckor sedan, alltså vecka 33. Här kommer den:

Veckans tema för Bokfemman är brittisk och amerikansk litteratur. Nämn dina 5 favoriter – böcker eller författare.

  • ”American Pshyco” av Brett Easton Ellis. För att det här är den första bok som fått mig att vilja kräkas och som jag bara kunde läsa i dagsljus och bland andra människor. För att det är en fantastisk och fruktansvärd skildring av ett samhälle där allt fokus ligger på yta och inget på människorna därunder. Och konsekvenserna därav. Mycket mycket bra. Har inte läst något annat av Ellis. Någon som har något att rekommendera?
  • ”Dödscellen” av John Grisham. Den här boken gav mig insikten i hur man kan använda skönlitteratur för att debattera samhällsfrågor. Innan tänkte jag på böcker som underhållning, tidsfördriv och vardagsflykt. No more. Bra om dödsstraff.
  • Elisabeth George för att hon förvånar mig. Jag hade hänfört henne till tant-litteraturen innan jag fick en bok i julklapp och tänkte att jag får väl ge henne en chans då. Tantan kan skriva, banne mig!
  • ”Enduring love” av Ian McEwan. Den första kurslitteraturen som har hållit mig vaken en hel natt. Såhär i efterhand har jag svårt att komma ihåg exakt varför jag tyckte den var så bra, men den lämnade efter sig ett bestående intryck, så därför får den vara med här. Har en oläst McEwan väntandes på mig på nattduksbordet, så vi får se om jag påminns…
  • Terry Pratchett. Jag gillar inte fantasy, vill jag för det första säga. Pratchett är egentligen för glättig för mig, men jag beundrar hans fantasi. Att bara komma på tanken att skriva ”The Carpet People”! Men jag tycker inte om fantasy! Så Pratchett kan väl inte vara fantasy, då, väl…?

Malin har ju sina bokfemmor veck-ligen (man säger ju ”dagligen” och ”årligen”…) och lite försenat kommer här mitt bidrag till förra veckans bokfemma.

Veckans tema för Bokfemman är svensk litteratur. Nämn dina 5 favoriter, böcker eller författare av den svenska litteraturen.

  • ”Stjärnor utan svindel” av Louise Boije av Gennäs för kärleksskildringen.
  • Jan Guillou. Den här karln har följt med mig länge. Hans böcker var mina följeslagare när jag var inlagd och när jag kom ut och har ett öga som en örn för det samhälle vi lever i. Och ber inte om ursäkt för sig, vilket jag behöver öva mig mer på att inte göra.
  • ”Pölsan” av Torgny Lindgren. För att den påminner mig om tempot och människors attityd hemma i Lappland, min morfar och språkvändningar jag trodde jag hade glömt. Och för att pölsa med stekt ägg, stekt fläsk och rödbetor är så gott!
  • Per Anders Fogelström för den fantastiska Stad-serien. Ett samhälles förvandling från de små människornas perspektiv skildrat med värme och kärlek och utan att väja för de svåra frågorna i livet.

Den sista platsen har många kandidater. En kvinna eller en man? Nu levande eller ur tiden gången? Efter mycket funderande, många vandringar mellan datorn och bokhyllan och mycket sållande, så går sista platsen till

  • Maria Gripe, för att hon illustrerar ordet skirt med sitt sätt att skriva. Jag älskade serien som börjar med Skuggan över stenbänken. Hon är den första författare som jag vet att jag reflekterade över sättet hon skrev på (och alltså inte bara tillgodogjorde mig historien, utan faktiskt tittade på språket): sättet hon lyckades hålla läsarens nyfikenhet uppe genom hela boken och sättet hon liksom…kalligraferade fram historien på, så att resultatet blev sådär vackert.

Malins bokfemma för vecka 35:

Veckans tema är facklitteratur. Nämn 5 böcker som säger något om dig själv, vem du är och vad du gör på fritiden mer än läser.

  • *”En kortfattad historik över nästan allting” av Bill Bryson. Jag är hopplöst nyfiken. Jag imponerade på mina manliga klasskamrater i högstadiet genom att förstå hur en fyrtaktsmotor funkade. Jag låter mig gärna fascineras av hur en autmatisk växellåda i en motorcykel fungerar och vill gärna pilla lite själv. Jag förundras över statistiska modeller och vad de kan påstå om världen, fascineras av hur politiker uttrycker sig och tycker att nätets baksidor som hacking och cracking är…faktiskt lite häftigt. Brysons bok behandlar visserligen ”bara” naturvetenskapen”, men bokens titel är så passande. Den är dessutom fantastiskt bra skriven och sätter in de naturvetenskapliga upptäckterna i det sociala sammanhanget jag under hela skoltiden saknade.

 

  • *”The end of poverty. Economic possibilities for our time” av Jeffrey Sachs. Jag vurmar för de små människorna i samhället, de som oförskyllt drabbas av att vara födda i fel område, i fel stad, på fel sida järnvägen. Och jag försöker förstå de mäktiga i samhället och deras drivkrafter, för att förhoppningsvis kunna hjälpa de svagare. Att få slut på svälten i världen har väl alla nån gång önskat och mr Sachs kommer med ett bra förslag på hur man kan göra. Att det nu inte har gått så bra för hans kampanj är en annan sak, men han försöker. Till skillnad från många andra. Jag är engagerad i Röda Korsets frivilligverksamhet och den lokala FN-föreningen. Kanske gör jag skillnad.

 

  • *”Bo med blommor” av Rob Herwig och Margot Schubert. Mitt blomintresse går i vågor och nu är jag inne i en stoor våg! Nu mer än någonsin cirklar mitt blomintresse kring att hitta blommor som passar min energinivå, kunskap OCH de fönster vi har till förfogande. Bo med blommor fyndade jag för en ringa slant på Myrorna och tar upp just det. Ja, det där med energinivån kommer ju lite indirekt, då…

 

  • *”Litet utrymme, mycket plats” av Terence Conran. Liksom blomintresset pendlar mitt inredningsintresse, men jag är även där inne i en våg. Jag tycker om enkelhet och funktionalitet i inredning och design, även om det inte betyder minimalism. Grafiska mönster, Marimekkos Unikkoblomma bland annat, geometriska mönster som i Pia Walléns Plusfilt tilltalar mig. Det är dock först sedan jag har blivit sambo med en människa med helt annan uppfattning om städning och ordning som inredning har blivit intressant på allvar. Nu räcker det inte med att jag gillar en viss pryl, den behöver ha en funktion. Åtminstone behöver inköpet föregås av ett rationellt argument (som att *harkel* glasburken ville med hem). Nu äntligen har jag fått en utmaning som föranleder mig att utveckla mitt inredningsintresse! Något att stångas mot, att formas mot. Just nu klurar jag framförallt på förvaringslösningar, därav bokvalet.

 

  • *”Sex and the city” av Candace Bushnell! Fast det är ju egentligen tv-serien jag menar. Förstås. Jag älskar den serien! En dålig dag blir så mycket bättre av ett avsnitt av SATC. Carrie är egentligen för överanalyserande för min smak, jag hade tröttnat på henne som vän, tror jag, men stämningen och dynamiken bland vännerna, de så helt olika, men ändå lika, karaktärerna, lyxen, New York, drinkarna, skorna, klänningarna….I love it! (Samma känsla fick jag av ”Djävulen bär Prada” som jag har skrivit om tidigare.

På bonusplats kommer ”Muffins och smoothies” av Cheryl Lindblad. Utan muffins och smoothies vore jag en klart olyckligare människa och här finns recept på båda samlade i en bok! Terrific!

Jag antar en av Malins bokfemmor igen. Den här gången handlar det om utländska böcker (ej böcker från UK eller US). Alltså:

Temat för veckans Bokfemma är utländska författare. Nämn dina 5 favoriter – böcker eller författare – av utländsk litteratur (EJ US eller UK!).

(Utan inbördes rangordning)

*”Med högklackade skor i Sibiriens snö” av Sandra Kalniete. Kalniete är född i Sibirien av föräldrar porterade från Lettland och boken handlar om hennes familj som straffas för att tillhöra vad regimen anser är fel samhällsklass. Så de blir porterade till Sibirien. Kalnietes föräldrar träffades och gifte sig i Sibirien, men kom ursprungligen från Lettland. De blev porterade tillsammans med sina respektive föräldrar. Och boken handlar om just det.

Kalniete skildrar familjens vardagen på ett sätt som både är unikt och representativt, fruktansvärt och intressant. Stalintiden kan jag inte mycket om och den här är likt Fogelströms Stad-serie ett bra sätt att från de små människornas synvinkel få en förståelse för en stor samhällsomvälvning (låt vara att en stads tillväxt och förvandling är väsensskild från det som jag har förstått tilldrog sig under Stalintiden. Men ni kanske förstår poängen…) Jag vurmar lite för de små människorna i samhället. Det bidrar till att tycka om den här boken.

*”Döttrarnas rike” av Yang Erche Namu. Titeln anspelar på en matriarkalisk region av Kina. Döttrarna värderas högre än sönerna och några ord för ”pappa” eller ”äktenskap” existerar inte. Yang Erche Namu växer upp och trotsar traditionen som säger att hon ska leva sitt liv på den plats hon föddes. Hon har en vilja av stål och en sångröst inte av denna världen och lyckas bli antagen vid Shanghais musikkonservatorium och till ett liv som ungdomsidol och en karriär som sångerska.

Annorlunda bok om Kina och kvinnor. Det är ett tag sedan jag läste den, men jag minns att jag förvånades över det självklara i att världen var som den var; att kvinnor var de som var högst värderade. Så socialt inlärt är alltså det… Bra som tankeställare, men inget skönlitterärt mästerverk. Platsar förmodligen bättre under faktapocket.

*”Den stängda boken” av Jette A Kaarsbol. Den här hörde till en av de första böckerna jag skrev om på den här bloggen (vilket gör att jag tycker det är lite trist att nämna boken igen, jag vill ju gärna skriva om nya böcker, men den här är så bra att jag gör ett undantag). Bra om relationer, konventioner och människors roll i sitt samhälle.

*Tillsammans är man mindre ensam” av Anna Gavalda. Liksom ovanstående post har jag läst och skrivit om den tidigare och lixom ovanstående post är den här ett definitivt undantag mot att skriva om böcker två gånger på bloggen. Den här boken är fantastisk och jag saknar fortfarande karaktärerna i den. Har ej heller läst något annat av författaren, för att jag inte vill veta att hon har diktat upp än fler karaktärer, vilket skulle bevisa att hon har diktat upp Camille, Philibert, Franck och hans mormor.

*”Brott och straff” av Dostojevskij. Den här boken har jag aldrig läst färdigt, för att Raskolnikovs ångest går genom boksidorna och in i min kropp. Jag upplever den som oerhört obehaglig, samtidigt som jag beundrar Dostojevskijs sätt på vilket han lyckas förmedla känslorna. Det är en sak att kunna skriva om ljusa känslor som kärlek, glädje och lycka, eftersom de känslorna är ”tillåtna” i vårt samhälle och språket för att beskriva dem därmed mer lättillgängligt. Att skriva om ångest, skuld och tankar och känslor som vårt samhälle stämplar som ”förbjudna” är inte lika lätt, inbillar jag mig. Brott och Straff platsar in på min lista inte för att boken är en favorit att läsa, utan för att den är skickligt skriven och den är en favorit att undvika. Den är en klassiker och jag förstår varför och undviker den av just den anledningen.

Argentinsk matematikdoktorand anländer till Oxford för att plugga. Bor inneboende hos tant med söt niece som tar hand om henne. Det dör folk lite här och där och det tycks som att morden utförs med matematiska förtecken.

Han blir förstås indragen och oj, så mysigt det blir. Ja, död är förstås aldrig mysigt, men hela boken går i ett mjukt tempo som aldrig känns stressigt eller för spännande. Lugnt, metodiskt, men utan att avslöja för mycket för läsaren. Och lagom mycket matematik, även för en som inte är så insatt.

Jag tycker matematik och logik är intressant och fascineras av systematik både i mattetal och brottsutredningar. Tror det är därför jag gillar den här boken så mycket.

Dock känns huvudpersonen lite platt. Det går lite för lätt att bara anpassa sig från Argentina till stockkonservativa Oxford, inga kulturkrockar upplevs, inga identitetsfunderingar eller ”var hör jag hemma”-tankar, som man kan tänka sig uppstå när man flyttar en bra bit över jordens yta. Han är jättemysig, det är inte det, men allt går lixom lite för enkelt. Han finner sig väldigt lätt i nya miljöer och visar inte mycket osäkerhet i de nya situationer han ställs för. Antingen är han hiskeligt väluppfostrad och döljer sin osäkerhet även för läsaren, men vem blir inte nervös när man landar i ett nytt land?

De andra karaktärerna känns mer genomarbetade; de kan vara osäkra, ledsna, arga, förtvivlade, fundersamma, d.v.s visa upp både smickrande och mindre smickrande karaktärsdrag.

Jag tycker ändå om boken just för tempots skull. Den är lagom klurig och att det presenteras en del matematik i den är oxå en bonus, för konstiga samhällsvetare som en själv som är lite lagd åt det hållet. Den hade gärna kunnat få vara lite längre, dock.

Andra delen i Millennium-trilogin slukades med nästan lika stor frenesi som den första delen. Bokhororna var inte jättelyriska och jag instämmer i att Ricky är ett fruktansvärt töntigt smeknamn för en Erika, att andra delen hade ett litet action-aktigt slut, men i övrigt  är jag av åsikten att herr Larsson har väldigt bra fantasi och skriver på ett för mig övertygande sätt.

Lisbeth är rasande iskall och rationell heela tiden, vilket jag tvivlar på att någon människa hade varit considering vad hon har gått igenom. Men så är hon kanske lite asp-ig. Jag tycker dock om henne och förstår hennes avoghet mot samhället.

Hon är fascinerande, Mikael är fascinerande, men framförallt är Larsson fascinerande som concoctar ihop såna historier. Egentligen är jag mest fascinerad på vad som kommer att hända med människorna i historien, det deckaraktiga känns mest som en anledning att träffa dem. Och det är det ju förstås, men det är inte det jag ser som det väsentliga. Jag vill ju lära känna dem. 🙂

Nu är jag dock lite mätt av intensiteten, farten och alla händelser i tvåan, så det har tagit emot lite att börja på trean.

Dock anar jag en lätt ironi i den sista titeln, med tanke på att det är just den sista delen i en serie. Kommer vi får svar på alla frågor? Det går att tolka ”luftslottet” som läsarnas förväntningar (apropå den hype som böckerna har orsakat…)…

Såklart att ni ska läsa den här boken. Oxå 😉

En influensadrabbad familj kraschar in i en bensinmack nånstans i USA. Det är starten på Pestens tid. Influensan har en nästan hundraprocentig dödlighet, så bara ett fåtal överlever. Ensamma söker de sig till varandra genom det otäckt tomma samhället där folk har dött i bilar, över bardiskar, i snabbköp, på gatorna, överallt! De grupperar sig i en ond och en god grupp och förskansar sig i varsin stad i USA. Kampen mellan det onda och det goda är nära förestående…

King skildrar människors försök till överlevnad i ett modernt samhälle där allting plötsligt har slutat fungera. Människorna slängs tillbaka flera decennier i levnadsstandard och tvingas anpassa sig och försöka återuppbygga det som en gång tagits för självklart.

De grupperar sig och försöker så småningom upprätta någon sorts ordning. De begraver döda, försöker fixa elektriciteten och bosätter sig i hus, skaffar grannar, vänner och kärlekspartners. Jag gillar att boken utspelar sig i nutid (ja, relativ, iaf) och inte år 2200 där hotet istället är robotar. Igenkänningsfaktorn är alltså hög, något som bidrar till att bygga upp skräcken hos läsaren.

Min favoritkommentar är den målande sociologen som en av karaktärerna stöter på. Han målar landskap och säger själv att han inte är speciellt duktig, men att han är den bäste landskapsmålaren som finns, vilket är en glädje i sig. Galghumor 🙂

Skräcken i Kings bok ligger i balansen mellan det vardagliga och det oförklarliga. Drömmar om mor Abigail som visar sig vara sanna; efterblivne Tom drömmer om Nick som visar honom om medicin och vaknar i apoteket med fyra medicinburkar framför sig… King drar sig heller inte för att döda älskvärda karaktärer, vilket gör att läsaren inte kan vara säker på vem som ska överleva strapatserna karaktärerna utsätts för.

Kampen mellan ont och gott eskalerar, men jag tycker nog att upplösningen är en aning fånig, med tanke på skräcken som upplägget målade upp. Den är skrämmande i sig, visserligen, men det sker så enkelt, så lätt, det blir inte så mycket kamp. Något av ett antiklimax.

Den här boken har jag endast tordats läsa i dagsljus, gärna i sällskap med andra människor, så att externt stimuli bekräftar att världen fortfarande finns. Jag fick ta den i rätt små portioner, eftersom jag blev mätt på skräcken och behövde bryta av med annat. Men då räckte den desto längre ! 🙂

%d bloggare gillar detta: