Andra delen i Millennium-trilogin slukades med nästan lika stor frenesi som den första delen. Bokhororna var inte jättelyriska och jag instämmer i att Ricky är ett fruktansvärt töntigt smeknamn för en Erika, att andra delen hade ett litet action-aktigt slut, men i övrigt  är jag av åsikten att herr Larsson har väldigt bra fantasi och skriver på ett för mig övertygande sätt.

Lisbeth är rasande iskall och rationell heela tiden, vilket jag tvivlar på att någon människa hade varit considering vad hon har gått igenom. Men så är hon kanske lite asp-ig. Jag tycker dock om henne och förstår hennes avoghet mot samhället.

Hon är fascinerande, Mikael är fascinerande, men framförallt är Larsson fascinerande som concoctar ihop såna historier. Egentligen är jag mest fascinerad på vad som kommer att hända med människorna i historien, det deckaraktiga känns mest som en anledning att träffa dem. Och det är det ju förstås, men det är inte det jag ser som det väsentliga. Jag vill ju lära känna dem. 🙂

Nu är jag dock lite mätt av intensiteten, farten och alla händelser i tvåan, så det har tagit emot lite att börja på trean.

Dock anar jag en lätt ironi i den sista titeln, med tanke på att det är just den sista delen i en serie. Kommer vi får svar på alla frågor? Det går att tolka ”luftslottet” som läsarnas förväntningar (apropå den hype som böckerna har orsakat…)…

Såklart att ni ska läsa den här boken. Oxå 😉

Annonser