En influensadrabbad familj kraschar in i en bensinmack nånstans i USA. Det är starten på Pestens tid. Influensan har en nästan hundraprocentig dödlighet, så bara ett fåtal överlever. Ensamma söker de sig till varandra genom det otäckt tomma samhället där folk har dött i bilar, över bardiskar, i snabbköp, på gatorna, överallt! De grupperar sig i en ond och en god grupp och förskansar sig i varsin stad i USA. Kampen mellan det onda och det goda är nära förestående…

King skildrar människors försök till överlevnad i ett modernt samhälle där allting plötsligt har slutat fungera. Människorna slängs tillbaka flera decennier i levnadsstandard och tvingas anpassa sig och försöka återuppbygga det som en gång tagits för självklart.

De grupperar sig och försöker så småningom upprätta någon sorts ordning. De begraver döda, försöker fixa elektriciteten och bosätter sig i hus, skaffar grannar, vänner och kärlekspartners. Jag gillar att boken utspelar sig i nutid (ja, relativ, iaf) och inte år 2200 där hotet istället är robotar. Igenkänningsfaktorn är alltså hög, något som bidrar till att bygga upp skräcken hos läsaren.

Min favoritkommentar är den målande sociologen som en av karaktärerna stöter på. Han målar landskap och säger själv att han inte är speciellt duktig, men att han är den bäste landskapsmålaren som finns, vilket är en glädje i sig. Galghumor 🙂

Skräcken i Kings bok ligger i balansen mellan det vardagliga och det oförklarliga. Drömmar om mor Abigail som visar sig vara sanna; efterblivne Tom drömmer om Nick som visar honom om medicin och vaknar i apoteket med fyra medicinburkar framför sig… King drar sig heller inte för att döda älskvärda karaktärer, vilket gör att läsaren inte kan vara säker på vem som ska överleva strapatserna karaktärerna utsätts för.

Kampen mellan ont och gott eskalerar, men jag tycker nog att upplösningen är en aning fånig, med tanke på skräcken som upplägget målade upp. Den är skrämmande i sig, visserligen, men det sker så enkelt, så lätt, det blir inte så mycket kamp. Något av ett antiklimax.

Den här boken har jag endast tordats läsa i dagsljus, gärna i sällskap med andra människor, så att externt stimuli bekräftar att världen fortfarande finns. Jag fick ta den i rätt små portioner, eftersom jag blev mätt på skräcken och behövde bryta av med annat. Men då räckte den desto längre ! 🙂

Annonser