You are currently browsing the monthly archive for september 2007.

Även jag nappade på erbjudandet om ett recensionsex av den här boken. Häromdagen dök även en disktrasa med citat från boken ned i brevlådan. Jag har alltså oxå drabbats av den beryktade gerillamarknadsföringen.

Först tyckte jag det var en kul idé att recensera en bok jag nog egentligen inte hade tänkt läsa. Sen blev jag tveksam och lät den ligga i läshögen bra länge. I ärlighetens namn tyckte jag hela idén med mjukdjur lät för töntig.

I helgen tog jag mig an den. Amberville är en stad i ett parallellt universum, enligt förläggarens förord. Förvillande likt ett samhälle vi människor skulle organisera, skulle jag säga. Staden befolkas av karaktärer som är ”mänskliga” i allt förutom till det kroppsliga där de istället ser ut som mjukdjur.

Jag tycker att jag fått saken klar för mig: I Amberville cirkulerar nattetid Chaufförerna i sina röda bilar. De hämtar upp gamla och skadade djur som förs bort för att aldrig mer komma tillbaka. Det ryktas om att de hämtar djuren enligt en Dödslista, men det är enbart rykten, ingen har egentligen sett listan. Eric Björn blir en dag kontaktad av sin tidigare arbetsgivare Nicholas Duva som är övertygad om att Dödslistan finns och att han står med på den. Genom att hota att döda Erics älskade Emma Kanin, förmår Duva Eric att ”gå med på” att stryka Duva från listan. Med kumpaner från sin ungdom sätter så Eric igång.

Och det känns så banalt. En enkel historia som görs ”annorlunda” genom att alla karaktärerna är mjukdjur och inte människor. De resonerar precis som vi människor gör i allt, nämligen. Och namnen känns fåniga, mjukdjursgrejen känns fånig.Men det är något som ändå fångar mig, irritationen till trots. Jag fortsätter läsa.

Och det är något som är besynnerligt. Den allvetande berättaren låter oss ta del av en Teddy Björns historia och ett par avsnitt med en anonym berättare. Teddy Björn förstår läsaren snart är Erics tvillingbror. Den anonyme fortsätter vara anonym. Vi får följa med till Erics och Teddys barndom och nu går min irritation över i nyfikenhet, om än motvillig sådan. Är Eric den alltigenom trevlige? Är han inte elak mot sin tvillingbror? Och varför är Teddy så uppslukad av godhet? Duva är ju inte speciellt trevlig, hur kom det sig att Eric började jobba för honom?

Det här är bara en av de vändningar boken tar som gör att jag ändå börjar tycka att boken blir intressant. Det första intrycket av banalitet försvinner och boken blir till slut bra. Men det tar tid innan författaren kommer fram till diskussionerna om ondska och godhet. Inte förrän i slutet av boken blir det riktigt tydligt vart han vill komma.

Mig fångar inte Davys med sina tankar kring ondska. För mycket äventyr och för lite diskussion. Enligt pressreleasen är författarens målsättning att ”visa upp ondskan i all dess prakt och därmed också hantera den”. Den prakten kommer inte förrän i slutet av boken. Möjligen kan man se resten av boken som en upptakt till uppvisandet av ondskans kärna, men det känns inte trovärdigt. För mycket av fokus hamnar på själva äventyret, lösandet av gåtan. Vilket inte är något dåligt, inte alls. Historien är väl berättad och väl tänkt. Jag hade mycket fel om det banala. Men för mig är det här mer av en annorlunda berättad deckare än en bok tänkt att dissekera begreppet ondska.

Och jag kan inte förlika mig med att karaktärerna är mjukdjur. Hur håller t.ex. en giraff ett papper i hoven? Det går inte. Jag bortser helt enkelt från att de är mjukdjur och blir irriterad när jag påminns om det. Det känns bara…konstlat. Tillverkat.

Amberville är den första i en kommande svit av fyra. Temat här var ondska, i de följande ska godhet, frihet och öde behandlas. Om två motsatspar, alltså. Min inledande tveksamhet till trots, så är det här en bra bok och jag är redan nyfiken på de tre kommande. Fler recensionsex, kanske?

Annonser

Diski är på resa även i ”Främling på tåg”. Den här gången åker hon tåg runt Amerika och studerar främlingsskap och fascineras av att människor så envetet vill berätta sin historia för henne. Hon låter sin resa styras av det faktum att hon röker och de människor hon träffar är således de hon stöter på i rökkupéerna (vad gäller Diskis åsikter kring rökning hade de avsnitten lika gärna varit skriven av tobaksföretag på fyrtiotalet; den här kvinnan gillar att röka).

Det första som slår mig är att det faktiskt är resan som är målet för Diski. Hon har egentligen nått fram redan när resan är påbörjad: när hon går ombord på tåget. Jag tror vi människor behöver fundera mer över vad som egentligen är målet med mycket vi tar oss för; resan eller målet. Och är ett mål egentligen så mycket ett mål, som början på en ny resa?

Liksom i ”På tunn is”, så får vi följa med både på tågresan och bakåt i Diskis liv. Till hennes tonår, med resor på Circle Line och vändor på psyket. Kopplingarna är svagare mellan Amerikaresan och bakåtresan här än i På tunn is och inte lika självklara. Bakåtpassagerna är längre, men eftersom kopplingarna till den fysiska resan är svagare, så är det inte hennes uppväxt jag minns när boken är slut, utan den yttre resan.

Utan den starka närvaron av minnen och hennes användande av sig själv som verktyg, hade dock inte boken blivit en Diski. Hon tycks vara på god fot med sig själv och (numera) leva med sig själv, i stället för mot sig själv. En av mina favoritpassager är hur hon reflekterar över umgänget med resenärer vid ett dagslångt uppehåll i ett samhälle i USA, där passagerarna var utlämnade till varandras sällskap: ”att jag kunde njuta så av den där dagen i Jacksonville med mina nya vänner berodde på att jag visste att när tåget kom in skulle jag ha en säng och en dörr att stänga om mig” (s 73). Hon vet vad hon behöver för att orka med resor och hon tar hand om sig, genom att genom att respektera sina egna behov. Socialt umgänge i all ära, men den självvalda ensamheten när man är på resande fot är en lisa för själen och en nödvändighet för att orka resa och möta människor.

Det är lika bra att lägga korten på bordet och erkänna att den rätta omständigheten, den omständighet som krävs, är att jag är främling. Främlingsskapet verkar vara vad jag behöver för att kunna se människor klart och beröras av dem” (s 76) reflekterar hon över vid sitt skrivbord när resan är över. Jag funderade länge över det. Är det så mycket främling hon egentligen är som oberörd av den hon är? Som främling i ett sällskap kommer man långt med sin nyfikenhet på andra människor och kan upprätthålla ett samtal länge utan att egentligen prata något om sig själv. Bland kändisar finns vetskapen hos en själv att de vet vem man egentligen är och att den vetskapen kan vara hämmande: man kan misstänka att det finns en bild av en själv mot vilken de jämför allt man säger och gör, eller i alla fall ett porträtt som de målar tydligare ju mer man umgås med dem. Jag vill inte bli fångad, jag vill vara fri att vara den jag är för dagen, för stunden! Bokidioten skriver om möten utan förpliktelser och det är nog det jag oxå vill fånga, det befriande i umgänge utan förpliktelser och att det framförallt kan ske med främlingar (inte enbart, förstås!)

Känslan jag fick av Diski i förra boken jag läste var att hon envist strävar efter att vara självständig och göra sina egna val, vara oberoende av andra människor. Att hon egentligen trivs alldeles förträffligt med sitt eget sällskap (vilket faktiskt inte alla människor gör. I adore her for that!), men ibland vill vara fri även från sig själv. Det paradoxala under den här resan är att hon dels låter sig vara helt styrd av tågtidtabellen och de rutiner som gäller ombord på tågen (mattider och röktider på vissa tåg), men även att boken styrs så mycket av medresenärerna. Hon möter en mängd människor under resans gång och gemensamt för dem, förutom att de finns i tågens rökkupéer är att de vill berätta sin historia för Diski. Och hon berättar dem för oss. Boken är sprängfylld med människors historier och till slut börjar jag fundera över vad hon vill säga oss med dessa historier. Kanske ”bara” att det är just främlingar på tåg. Och att frihet i absolut mening heller inte är vad hon strävar efter. Utan relativ frihet.

Hon fångar oxå våndan av att var utelämnad till okända människor för att komma vidare (fysiskt, alltså) i det stopp hon gör hos ”Bet och hennes hjälte”, där hon mot slutet av vistelsen känner sig låst och fångad av att hon är utelämnad till människor som tycker bättre om henne än hon om dem för att komma vidare och komma hem.

Amerika är dock fortfarande en främling för mig, efter att ha läst den här boken. Fysiska resor innebär ju ofta även resor inåt, men jämför man Amerikaresan med Antarktisresan, så är den här betydligt mer inåtvänd, i alla fall i den bemärkelsen att Diski betraktar det som finns inuti tåget (d.v.s inredningen och människorna ombord) i högre utsträckning än det som finns utanför tåget (d.v.s Amerikas storslagna natur. Vi får bara glimtar). Hon skriver klokt om resande, men personen Diski förblir lite av en främling. En främling vars historia man har hört på ett tåg.

(Och visst är det så att jag har börjat måla ett portätt av Diski, jag har börjat bekanta mig lite med henne, och den här boken passade inte riktigt in i bilden jag hade påbörjat….)

Veckans bokfemma är kokböcker:

Veckans tema är kokböcker. Välj dina 5 favoriter bland både matlagning och bakning.

  • ”Rutiga kokboken”. En trygg, fast punkt i köket. Talar om hur man kokar ägg, men inte hur man svänger ihop en vettig sockerkaka, bakar afroamerikanska bollar eller gör bra smulpaj.
  • Bakbok utgiven av Marabou som reklam för deras bakpulver för…länge sen. Bland mammas alla kokböcker och receptsamlingar var det den här som användes när vi skulle baka havreflarn och drömtårta.
  • ”Sju sorters kakor”. Sockerråttan får sin tillfredsställelse i den här boken. ALLA upptänkliga kakor, bakelser, tårtor och fikaslisk finns i den här. Utom muffins. Det är en STOR brist. Men det kompenseras av bokens bredd. Den är perfekt att baka sig igenom under ett jullov eller påsklov, t.ex.
  • ”Den perfekta frukosten” av Fredrik Paulún och Oscar de Hoog. Jag hatar morgnar. De kommer alltid mitt i natten. Och när man sover som godast. På morgonen äter man frukost. Därför hatar jag frukost. Jag är aldrig hungrig (när är hungrig mitt i natten?? -nä, just det) och är alldeles för trött för att vara kreativ. En macka, kanske ett par skorpor och en kopp te. That’s it. (De flesta morgnar på sistone har jag dessutom fått springa till bussen. Utan frukost i magen. Inte.Bra.Alls.) Blodsockerjunkie som jag är borde jag faktiskt veta bättre. Där kommer Paulun in. Hur kan man inte bli inspirerad att gå upp mitt i natten när det vankas vaniljgröt till frukost? GI gjordes för mig. Jag är helt övertygad. Sen ska vi bara använda den boken liite oftare. Hm, väldigt mycket oftare….men den inspirerar iaf!
  • ”Muffins och Smoothies” av Cheryl Lindblad. Två av mina favoriter i en och samma bok -det kan inte bli bättre!

Jag tycker mycket om att baka och mindre om att laga mat, så ovanstående urval är ganska representativt. Jag tycker matlagning och att äta egentligen är ganska tråkigt. Att baka däremot, är så mycket roligare. (Sa jag att jag lätt blir sockerberoende?) Hur gör man matlagningen roligare?

Efter att ha läst ett antal positiva blogginlägg om Diskis böcker, så kunde jag inte hålla nyfikenheten stången. Fick tag i den svenska översättningen av På tunn is: en resa till Antarktis, även fast jag hellre hade läst den engelska, men den var bra ändå 😉

Diski söker intighet, vithet, tomhet och får för sig att resa till Antarktis för att finna just det. Hon gör samtidigt en resa till barndomen för att se vad som hände med modern. För läsaren blir det en sällsam blandning av reseskildring och självbiografi och det är så att jag blir sugen på att åka till Antarktis, faktiskt. Även om det nog inte är som reseskildring boken är tänkt, eftersom den står sorterad som biografi på bibblan. 🙂

Ju längre in i boken man kommer, desto mer förstår man att Diski inte har haft det så lätt som barn. Rättare sagt så blir det rätt uppenbart varför hon hamnat på psyk i omgångar och testat droger… Diski förmedlar känslan av hur det är att lära känna en person: det första intrycket man får kan förändras när man får reda på mer om personens historia. Och här förklarar historien en del.

Jag ska inte neka till att en av anledningarna till att jag lockades av boken var att författaren har spenderat tid på psyket och jag hoppades få reda på vad hon tyckte på det.

Sen känner jag igen mig i egensinnigheten och tankelekarna hon gör, som jag gör för att känna att jag är självständig och har en egen vilja. Man behöver väl inte stiga iland på Antarktis bara för att man är där? Bara för att man kan göra ett eget val? Det är ju bara ett fåtal personer spridda över världen som egentligen vet vad som hände, om man gick i land eller inte?

Men finner man intighet i Antarktis? Intighet är för mig tomhet och frånvaron av intryck, men naturen är för mig ett ställe där man fylls och nästan överväldigas av intryck. Diskis resonemang känns väldigt urbant och det visar sig att hon är just asfaltbarn. Städer är visserligen oxå fyllda med intryck, men påtvingade kommersiella sådana, medan naturen är fylld av kravlösa intryck. Stadens intryck med reklambudskap kräver ett aktivt beslut att motstå eller falla för köptrycket, sortera ut vännernas röster ur bakgrundssorlet och prata högre för att höras. Naturens intryck är fullständigt kravlösa. Att lyssna till fågelsång eller se på isberg kräver inget annat än uppmärksamhet, men det kräver inga större beslut än åt vilket håll blicken och hörseln ska riktas. Det är kravlöst och därmed vilsamt.

Inte riktigt enbart reseskrildring och inte riktigt bara självbiografi. Jag tycker dock hon lyckas beskriva resande på ett bra sätt, för det är det inte så man gör: blandar de nya upplevelserna med sina egna funderingar? Speciellt när man som Diski väljer resmål där det finns tid att fundera, där omgivningarna tillåter sådant. Reser både inåt och utåt.

Jag gillar Diski. Hon verkar, som någon av bokhororna konstaterade, genomsympatisk. Egentligen är det ju hennes skrivande jag tycker verkar sympatiskt, men hur kan hon inte vara det?

Dags för en bokfemma!

Temat för veckans Bokfemma är chic-lit. Nämn dina 5 favoriter i genren (böcker eller författare).

”Chick lit features hip, stylish female protagonists, usually in their twenties and thirties, in urban settings (usually London or Manhattan), and follows their love lives and struggles for professional success (often in the publishing, advertising, public relations or fashion industry). The books usually feature an airy, irreverent tone and frank sexual themes.” (Från Wikipedia)

Ojoj, det här är en genre jag inte är bra på alls 🙂 Jag har tänkt och kollat i bokhyllan och tänkt och funderat och hittat hela…tre (3) titlar som jag har läst. Det här är inte böcker som jag läser speciellt ofta. Det är oftast inte ens förstavalet när jag är utan läsning. Den här typen av böcker ger mig inte tillräckligt mycket, helt enkelt och till och med som underhållningslitteratur väljer jag allt som oftast andra böcker. Men nedan följer de tre som jag har läst.

*Djävulen bär prada av Lauren Weisberger. Den första bok jag kommer att tänka på när det gäller chic-lit. Var väldigt väldigt tveksam när jag först hörde talas om den, men föll till slut för allt hypande och läste den.

*Vattenmelonen av Marian Keys. Den allra chic-lit-boken jag läste. Liksom föregående titel så är det här typisk plöjlitteratur där man bara forsar igenom sidorna. Det här är dock en bok jag inte kommer att läsa om. Den har helt enkelt inte tillräckligt att ge mig för en andra genomläsning, jag har försökt. Så jag undrar varför den egentligen står i min bokhylla…

*Quentins av Maeve Binchy. Efter alldeles för mycket rödvin fick jag tips om Binchy från en av mina allra närmaste vänner. Hon och hennes barndomsvän trodde inte sina öron när jag inte hade läst ett ord av Binchy och med mig hem den kvällen följde mycket riktigt Quentins. En riktig feelgood-bok som är som att komma som en fluga mitt ner i en handling och bara driva med.

Njaa…veckans femma tilltalade mig väl sådär. Men ibland är förutsättningarna de rätta för chic-lit. Bara väldigt väldigt sällan för mig 😉

%d bloggare gillar detta: