Efter att ha läst ett antal positiva blogginlägg om Diskis böcker, så kunde jag inte hålla nyfikenheten stången. Fick tag i den svenska översättningen av På tunn is: en resa till Antarktis, även fast jag hellre hade läst den engelska, men den var bra ändå 😉

Diski söker intighet, vithet, tomhet och får för sig att resa till Antarktis för att finna just det. Hon gör samtidigt en resa till barndomen för att se vad som hände med modern. För läsaren blir det en sällsam blandning av reseskildring och självbiografi och det är så att jag blir sugen på att åka till Antarktis, faktiskt. Även om det nog inte är som reseskildring boken är tänkt, eftersom den står sorterad som biografi på bibblan. 🙂

Ju längre in i boken man kommer, desto mer förstår man att Diski inte har haft det så lätt som barn. Rättare sagt så blir det rätt uppenbart varför hon hamnat på psyk i omgångar och testat droger… Diski förmedlar känslan av hur det är att lära känna en person: det första intrycket man får kan förändras när man får reda på mer om personens historia. Och här förklarar historien en del.

Jag ska inte neka till att en av anledningarna till att jag lockades av boken var att författaren har spenderat tid på psyket och jag hoppades få reda på vad hon tyckte på det.

Sen känner jag igen mig i egensinnigheten och tankelekarna hon gör, som jag gör för att känna att jag är självständig och har en egen vilja. Man behöver väl inte stiga iland på Antarktis bara för att man är där? Bara för att man kan göra ett eget val? Det är ju bara ett fåtal personer spridda över världen som egentligen vet vad som hände, om man gick i land eller inte?

Men finner man intighet i Antarktis? Intighet är för mig tomhet och frånvaron av intryck, men naturen är för mig ett ställe där man fylls och nästan överväldigas av intryck. Diskis resonemang känns väldigt urbant och det visar sig att hon är just asfaltbarn. Städer är visserligen oxå fyllda med intryck, men påtvingade kommersiella sådana, medan naturen är fylld av kravlösa intryck. Stadens intryck med reklambudskap kräver ett aktivt beslut att motstå eller falla för köptrycket, sortera ut vännernas röster ur bakgrundssorlet och prata högre för att höras. Naturens intryck är fullständigt kravlösa. Att lyssna till fågelsång eller se på isberg kräver inget annat än uppmärksamhet, men det kräver inga större beslut än åt vilket håll blicken och hörseln ska riktas. Det är kravlöst och därmed vilsamt.

Inte riktigt enbart reseskrildring och inte riktigt bara självbiografi. Jag tycker dock hon lyckas beskriva resande på ett bra sätt, för det är det inte så man gör: blandar de nya upplevelserna med sina egna funderingar? Speciellt när man som Diski väljer resmål där det finns tid att fundera, där omgivningarna tillåter sådant. Reser både inåt och utåt.

Jag gillar Diski. Hon verkar, som någon av bokhororna konstaterade, genomsympatisk. Egentligen är det ju hennes skrivande jag tycker verkar sympatiskt, men hur kan hon inte vara det?

Advertisements