Även jag nappade på erbjudandet om ett recensionsex av den här boken. Häromdagen dök även en disktrasa med citat från boken ned i brevlådan. Jag har alltså oxå drabbats av den beryktade gerillamarknadsföringen.

Först tyckte jag det var en kul idé att recensera en bok jag nog egentligen inte hade tänkt läsa. Sen blev jag tveksam och lät den ligga i läshögen bra länge. I ärlighetens namn tyckte jag hela idén med mjukdjur lät för töntig.

I helgen tog jag mig an den. Amberville är en stad i ett parallellt universum, enligt förläggarens förord. Förvillande likt ett samhälle vi människor skulle organisera, skulle jag säga. Staden befolkas av karaktärer som är ”mänskliga” i allt förutom till det kroppsliga där de istället ser ut som mjukdjur.

Jag tycker att jag fått saken klar för mig: I Amberville cirkulerar nattetid Chaufförerna i sina röda bilar. De hämtar upp gamla och skadade djur som förs bort för att aldrig mer komma tillbaka. Det ryktas om att de hämtar djuren enligt en Dödslista, men det är enbart rykten, ingen har egentligen sett listan. Eric Björn blir en dag kontaktad av sin tidigare arbetsgivare Nicholas Duva som är övertygad om att Dödslistan finns och att han står med på den. Genom att hota att döda Erics älskade Emma Kanin, förmår Duva Eric att ”gå med på” att stryka Duva från listan. Med kumpaner från sin ungdom sätter så Eric igång.

Och det känns så banalt. En enkel historia som görs ”annorlunda” genom att alla karaktärerna är mjukdjur och inte människor. De resonerar precis som vi människor gör i allt, nämligen. Och namnen känns fåniga, mjukdjursgrejen känns fånig.Men det är något som ändå fångar mig, irritationen till trots. Jag fortsätter läsa.

Och det är något som är besynnerligt. Den allvetande berättaren låter oss ta del av en Teddy Björns historia och ett par avsnitt med en anonym berättare. Teddy Björn förstår läsaren snart är Erics tvillingbror. Den anonyme fortsätter vara anonym. Vi får följa med till Erics och Teddys barndom och nu går min irritation över i nyfikenhet, om än motvillig sådan. Är Eric den alltigenom trevlige? Är han inte elak mot sin tvillingbror? Och varför är Teddy så uppslukad av godhet? Duva är ju inte speciellt trevlig, hur kom det sig att Eric började jobba för honom?

Det här är bara en av de vändningar boken tar som gör att jag ändå börjar tycka att boken blir intressant. Det första intrycket av banalitet försvinner och boken blir till slut bra. Men det tar tid innan författaren kommer fram till diskussionerna om ondska och godhet. Inte förrän i slutet av boken blir det riktigt tydligt vart han vill komma.

Mig fångar inte Davys med sina tankar kring ondska. För mycket äventyr och för lite diskussion. Enligt pressreleasen är författarens målsättning att ”visa upp ondskan i all dess prakt och därmed också hantera den”. Den prakten kommer inte förrän i slutet av boken. Möjligen kan man se resten av boken som en upptakt till uppvisandet av ondskans kärna, men det känns inte trovärdigt. För mycket av fokus hamnar på själva äventyret, lösandet av gåtan. Vilket inte är något dåligt, inte alls. Historien är väl berättad och väl tänkt. Jag hade mycket fel om det banala. Men för mig är det här mer av en annorlunda berättad deckare än en bok tänkt att dissekera begreppet ondska.

Och jag kan inte förlika mig med att karaktärerna är mjukdjur. Hur håller t.ex. en giraff ett papper i hoven? Det går inte. Jag bortser helt enkelt från att de är mjukdjur och blir irriterad när jag påminns om det. Det känns bara…konstlat. Tillverkat.

Amberville är den första i en kommande svit av fyra. Temat här var ondska, i de följande ska godhet, frihet och öde behandlas. Om två motsatspar, alltså. Min inledande tveksamhet till trots, så är det här en bra bok och jag är redan nyfiken på de tre kommande. Fler recensionsex, kanske?

Annonser