Diski är på resa även i ”Främling på tåg”. Den här gången åker hon tåg runt Amerika och studerar främlingsskap och fascineras av att människor så envetet vill berätta sin historia för henne. Hon låter sin resa styras av det faktum att hon röker och de människor hon träffar är således de hon stöter på i rökkupéerna (vad gäller Diskis åsikter kring rökning hade de avsnitten lika gärna varit skriven av tobaksföretag på fyrtiotalet; den här kvinnan gillar att röka).

Det första som slår mig är att det faktiskt är resan som är målet för Diski. Hon har egentligen nått fram redan när resan är påbörjad: när hon går ombord på tåget. Jag tror vi människor behöver fundera mer över vad som egentligen är målet med mycket vi tar oss för; resan eller målet. Och är ett mål egentligen så mycket ett mål, som början på en ny resa?

Liksom i ”På tunn is”, så får vi följa med både på tågresan och bakåt i Diskis liv. Till hennes tonår, med resor på Circle Line och vändor på psyket. Kopplingarna är svagare mellan Amerikaresan och bakåtresan här än i På tunn is och inte lika självklara. Bakåtpassagerna är längre, men eftersom kopplingarna till den fysiska resan är svagare, så är det inte hennes uppväxt jag minns när boken är slut, utan den yttre resan.

Utan den starka närvaron av minnen och hennes användande av sig själv som verktyg, hade dock inte boken blivit en Diski. Hon tycks vara på god fot med sig själv och (numera) leva med sig själv, i stället för mot sig själv. En av mina favoritpassager är hur hon reflekterar över umgänget med resenärer vid ett dagslångt uppehåll i ett samhälle i USA, där passagerarna var utlämnade till varandras sällskap: ”att jag kunde njuta så av den där dagen i Jacksonville med mina nya vänner berodde på att jag visste att när tåget kom in skulle jag ha en säng och en dörr att stänga om mig” (s 73). Hon vet vad hon behöver för att orka med resor och hon tar hand om sig, genom att genom att respektera sina egna behov. Socialt umgänge i all ära, men den självvalda ensamheten när man är på resande fot är en lisa för själen och en nödvändighet för att orka resa och möta människor.

Det är lika bra att lägga korten på bordet och erkänna att den rätta omständigheten, den omständighet som krävs, är att jag är främling. Främlingsskapet verkar vara vad jag behöver för att kunna se människor klart och beröras av dem” (s 76) reflekterar hon över vid sitt skrivbord när resan är över. Jag funderade länge över det. Är det så mycket främling hon egentligen är som oberörd av den hon är? Som främling i ett sällskap kommer man långt med sin nyfikenhet på andra människor och kan upprätthålla ett samtal länge utan att egentligen prata något om sig själv. Bland kändisar finns vetskapen hos en själv att de vet vem man egentligen är och att den vetskapen kan vara hämmande: man kan misstänka att det finns en bild av en själv mot vilken de jämför allt man säger och gör, eller i alla fall ett porträtt som de målar tydligare ju mer man umgås med dem. Jag vill inte bli fångad, jag vill vara fri att vara den jag är för dagen, för stunden! Bokidioten skriver om möten utan förpliktelser och det är nog det jag oxå vill fånga, det befriande i umgänge utan förpliktelser och att det framförallt kan ske med främlingar (inte enbart, förstås!)

Känslan jag fick av Diski i förra boken jag läste var att hon envist strävar efter att vara självständig och göra sina egna val, vara oberoende av andra människor. Att hon egentligen trivs alldeles förträffligt med sitt eget sällskap (vilket faktiskt inte alla människor gör. I adore her for that!), men ibland vill vara fri även från sig själv. Det paradoxala under den här resan är att hon dels låter sig vara helt styrd av tågtidtabellen och de rutiner som gäller ombord på tågen (mattider och röktider på vissa tåg), men även att boken styrs så mycket av medresenärerna. Hon möter en mängd människor under resans gång och gemensamt för dem, förutom att de finns i tågens rökkupéer är att de vill berätta sin historia för Diski. Och hon berättar dem för oss. Boken är sprängfylld med människors historier och till slut börjar jag fundera över vad hon vill säga oss med dessa historier. Kanske ”bara” att det är just främlingar på tåg. Och att frihet i absolut mening heller inte är vad hon strävar efter. Utan relativ frihet.

Hon fångar oxå våndan av att var utelämnad till okända människor för att komma vidare (fysiskt, alltså) i det stopp hon gör hos ”Bet och hennes hjälte”, där hon mot slutet av vistelsen känner sig låst och fångad av att hon är utelämnad till människor som tycker bättre om henne än hon om dem för att komma vidare och komma hem.

Amerika är dock fortfarande en främling för mig, efter att ha läst den här boken. Fysiska resor innebär ju ofta även resor inåt, men jämför man Amerikaresan med Antarktisresan, så är den här betydligt mer inåtvänd, i alla fall i den bemärkelsen att Diski betraktar det som finns inuti tåget (d.v.s inredningen och människorna ombord) i högre utsträckning än det som finns utanför tåget (d.v.s Amerikas storslagna natur. Vi får bara glimtar). Hon skriver klokt om resande, men personen Diski förblir lite av en främling. En främling vars historia man har hört på ett tåg.

(Och visst är det så att jag har börjat måla ett portätt av Diski, jag har börjat bekanta mig lite med henne, och den här boken passade inte riktigt in i bilden jag hade påbörjat….)

Annonser