Min orgie i social misär och brottslösande á la Mina fortsätter. Näst på tur på läslistan stod ”The Dead Hour” som är den andra i serien om journalisten Paddy Meehan. Vad jag tyckte om den första finns att läsa här.

I den här har Paddy avancerat från copy boy (-girl) till att jobba natt i ”the calls car”, där hon följer upp leads de får genom polisradion. En kväll följer hon efter polisen till ett hus varfrån det har rapporterats skrik och tumult. När poliserna har pratat färdigt får hon oxå chansen att ställa ett par frågor till herrn vid dörren. Han är väldigt angelägen om att historien inte får komma ut i pressen och sticker till Paddy £50 och ber henne hålla tyst.

Nästa morgon är kvinnan död, våldsamt torterad och sedan lämnad att dö. Paddy inser att något är skumt med historien och börjar gräva. Men den där sedeln gör sig påmind igen och igen. Och hennes letande leder henne på väldigt oväntade vägar uppåt och neråt i samhället.

Privat hänger hon fortfarande mycket med sitt ex, trots att han har ny tjej på gång. Hon fortsätter att vara familjeförsörjare, irriterar sig på sin mammas begränsade värld, sin lillasysters envetna bedjande och att storasystern envisas med att gå tillbaka till en karl som slår henne. Och ska hon nånsin få ett ”vettigt” jobb med någon form av anställningstrygghet?

Jag gillar’t igen! Det här är inte bara en historia om lösningen av ett brott, utan en historia om en spirande ung journalist som ideligen påminns om sin enkla bakgrund. Mina är igen en mästare på att beskriva social misär och det känns som att man läser boken genom ett svart töcken av sot, dis, smuts och kyla. Och trots det fortsätter man.

Fortfarande blir jag förvirrad över alla namnen, men det beror förmodligen för att jag är för lat för att läsa dem ordentligt, utan ser formen på orden. Och har då folk namn som börjar på samma bokstav och är ungefär lika långa, dåå blir det jobbigt. Annars äälskar jag Minas sätt att skriva. Många ”aye” och vad jag i efterhand förstår är engelsk och kanske skotsk slang, massor med talspråk och det ger en sån härlig känsla till berättelsen. (Och jag blir så nöjd över hur fort jag ändå tar mig igenom sidorna -det du, Karin, kan man använda sina engelskapoäng till 😉

Själva historien är egentligen rätt enkel, men det förstår man inte först. Som läsare blir man heller inte besviken över insikten att historien var enkel, utan snarare lite imponerad över att den är bra berättad trots sin enkelhet. Jag har en fördom om Minas böcker att det alltid ska ligga komplicerad social problematik bakom hennes historier, men den här är mest tragisk.  Det enkla är ju oftast det vackra och så även här, även om historien är långt ifrån vacker.

Och äntligen börjar det bli lite mindre nattsvart för Paddy på den privata sidan. Kan det vara så att hon kan vidga sitt sociala liv så att det inkluderar mer än exet och familjen? Och att hon börjar tycka lite bättre om sig själv. Det är henne så väl unt 🙂

Annonser