You are currently browsing the monthly archive for november 2007.

Den här boken inser jag att jag har saknat sen jag flyttade hemifrån. Sen jag blev sambo har det blivit än tydligare att mat och matlagning kommer rätt långt ner på prioriteringslistan (för oss båda): mat har fått en annan roll i och med att vi båda två har fått mer att göra och träning, vänner och annat schemaläggs utan hänsyn tagen till framförallt middagstider. Lunchen blir rätt så regelbunden tack vare skola/jobb, men på helgerna är det sällan lunch och middag är regelbundet. Jag har dock inte blivit klok på hur jag ska hantera det -mat är ju trots allt livsnödvändigt. Och oftast ganska gott. MEN det tar tid att både laga och äta.

Jönsson och Jönsson är till stor hjälp här! De gör för det första en väldigt bra analys av hur måltidens status har förändrats över tid (vilket ger bra tankemat till en sociologinörd…), från stenåldersmänniskornas livsmedel, till bondefamiljen och över till vår tid där vi har mat i överflöd, men paradoxalt nog ändå äter så dåligt. I den paradoxen ligger nog mycket av gåtans lösning oxå; i och med att mattillverkningen har börjat tas för given, så tycks vi även ta matlagningen för given. Framförallt när det inte går så fort som i matprogramen på TV.

Den trenden tillsammnans med den ökande omfattningen av våra fritidsintressen blir tillsammans en katastrof: för hur bra presterar vi på på Mc-food och mellanmål i längden? Risken är att det blir kvantitet istället för kvalitet av de fritidsintressen som vi knökar in i kalendrarna.

För det andra ger författarna bra och handfasta tips på hur man kan styra upp det, så att man får bra mat även med mycket annat att göra i livet. Som att ha matdagar: tisdag fisk, torsdag köttfärs, onsdag "färdigmat" etc, allt för att göra det lättare att komma på middagsförslag. Ett annat bra tips är att komma på och skriva ner recept man kan slänga ihop med hjälp av stapelvaror, när alla andra förslag tryter. Eller att göra storkok när man liks står vid spisen: koka bönor när man steker pannkakor till exempel.

Jag lever på begränsad budget, vill inte lägga hur mycket tid som helst på matlagning och har hög förbränning (och därmed känsligt blodsocker), så jag vill ha så mycket energi per tugga och krona som möjligt. GI-mat är därför yppans för mig och det känns som att det kan vara ett tips i tider där mat inte ska ta någon tid, men man gärna ska vara mätt lääänge.

Mitt bästa tips 1:göra storkok av bönor och sen frysa in (alternativt alltid ha bönburkar av varierande slag hemma), för bönor kan man ha i nästan vad som helst (har inte provat det i pannkaka än..). En snabb bönsallad slänger man ihop med olivolja, sardeller (kan bytas ut mot lite salt om det kniper), saft och skal av en citron (kan bytas ut mot varianten på flaska vid kris) och salt och peppar. Det kan man gå och träna på, alternativt stå sig en hel eftermiddag på i skolan. Förutsatt att man gillar bönor, då förstås 🙂

Mitt bästa tips 2: tänk att det som redan är inplanerat tar längre tid, så hinner du äta innan/efter: tar träningspasset 1 h, så skriv in 30-45 minuter (eller hur mycket som behövs) i almenackan, så att du hinner äta. Vips så har du mattid! (Funkar om man som jag är kalenderfascist…)

Hur gör ni för att få maten och det övriga livet att gå ihop?

Uppdaterad 22.35: I bönsalladen ska det oxå fiiinhackas i en eller två vitlöksklyftor, beroende på hur mycket man tycker om och hur mycket bönor man har och det funkar nog med de flesta sorter: min favorit är kidneybönor, men även vita bönor i varierande storlek funkar.

Annonser

”Prioritarire” är en brevroman där vi får ta del av en brevväxling mellan en konstnär och ett av hans ”fans”. Hon har sett en tavla hon tycker om och skriver spontant ett kort till konstnären och han svarar. Och där urartar det till en allt hetare brevväxling. Romanen utspelar sig på 1970-talet, d.v.s lååångt före internets och mailens tid, något som nästan känns antikt. Och väldigt väldigt romantiskt 🙂

Det känns som att man snokar när man läser den högst privata korrespondensen och det var nästan så att jag rodnade när jag satt med boken på tåget. Tänk om nån såg att jag satt och läste andras brev??

Ångande, längtande, trängtande, desperat och oj, vad jag känner med de två. Hon bor i Danmark och det är oklart vad hon egentligen pysslar med, förutom att längta efter honom. Ju längre in i boken man kommer, desto mer misstänker jag att hon faktiskt sitter hemma vid brevinkastet och väntar på hans brev. Medan han lever sitt eget liv i Frankrike (och utställningar nationellt och internationellt) med henne som pikant krydda.

Ett möte IRL kommer allt närmare och upplösningen får luften att gå ur mig. Och jag lider ännu mer med de inblandade. Den kärleken, den kärleken.

Jag njuter av varje stavelse av språket som är moget och uttrycker väldigt mycket på väldigt få ord. Boken är inte tjock och den säger ändå så mycket. Läs och gråt en tår.

Den här är då den sextiotredje boken jag läste första bloggåret. Och jag vet inte vad jag ska skriva om den här boken. Hypen har undgått mig, då jag hör inte till Generation X. Jag känner igen en del av resonemangen och ironiserandet över samhället och fenomen i det, men njää, så himla bra är inte boken. Och visst, den har sina ironiska poänger, men den känns lite som en mesig American Psycho vad gäller samhällsbeskrivningarna.

Andy, Dag och Claire är ”overeducated” och ”understimulated”, bor i bungalows tillsammans i öknen och tillbringar tiden med att arbeta i låglönejobb i servicesektorn, utan några bra framtidsutsikter, och berätta historier för varandra. Jag fastnar mest för Dag, för han är så himla blasé och skäms verkligen inte för sig. Han bryr sig inte om vad folk tycker och är dessutom så charmig att människor förlåter honom för ungefär allt hans beteende ställer till med.

Till slut blir jag faktiskt lite uttråkad av att ingenting egentligen händer i boken och jag fattar inte att personerna i boken inte tar självmord eller åtminstone GÖR nånting med sina liv. Jag funderar oxå på varför Coupland har valt det slut han har valt och efter lite funderande, så funkar väl det oxå.

Längst ner på i stort sett varje sida finns ett eller ett par begrepp typiska för Generation X definierade och förklarade, ofta med en intelligent och ironisk twist. Jag lär mig ett par såna, men de har efter en dag försvunnit.

Så, jaa, det var väl en skön läsupplevelse, men inte så mycket mer…

Har ni läst den? Vad tyckte ni?

Det här är en av de böcker som oxå ska räknas in i de böcker jag har läst under mitt första bloggår, även om mitt tyckande om den kommer in på det ”nya” året.

Jag tyckte så mycket om ”Efter stormen” att jag beslöt mig för att se om det fanns annat att läsa av Nemirovsky. Lite googlande ledde mig till slut ner i bibliotekets öppna magasin där en tidig upplaga av ”David Golder” fanns. Boken kom ut 1931 och förordet är förstås skrivet i presens, då författaren fortfarande är i livet, vilket lämnar en lite läskig känsla, då vi vet vad som hände henne….Förordet låter antyda att det är en ”rasskildring”, vilket får mig att dra öronen åt mig lite. Men att använda begreppet ”ras” var kanske lite mer pk då än nu.

Boken handlar om affärsmannen David Golder och hans egoistiska och pengakåta (ursäkta franskan) hustru och barn. Den stora behållningen även i den här boken är personporträtten och skildringen av dessa genom dialoger och relationer. Som i ”Efter stormen” har personerna trovärdiga bakgrundshistorier, men här är det nästan enbart nattsvart: både hustrun och dottern är enbart giriga och gnidiga. Visserligen mjuknar dottern en aning efterhand, men fortfarande utgörs den mesta kontakten mellan mannen och hans familj av frågor och svar kring ökade ekonomiska bidrag. Dock är de fruuktansvärt otrevliga och jag fattar inte att folk valde att ändå umgås med dem. Som statusmarkörer, kanske…

Den ”ras” som skildras skulle vara judarna, som snåla, giriga och gnidiga, ständigt ute efter att göra bra affärer och riktiga klipp. Trots dålig hälsa. Boken tecknar oxå ett porträtt av kvinnorna som enbart intresserade av den frihet som pengar kan ge. Dottern säger sig vara förtvivlad över att hon tvingas gifta sig med en äldre herre för pengar, istället för med sin (relativt) fattige älskare. Från en plånbok till en annan. En nästan desperat kamp för frihet, that is. Och vilken frihet sen…

Det är obehagligt, men läsvärd, välskriven och tankeväckande obehaglighet. För visst kan man tänka sig att moderna goldrar finns.

En söt samling berättelser om hur det var att leva ”förr i världen” i övre Lapphelvetet. Bokens titel kommer från den första berättelsen, vilken just berättar om hur folk reagerade när den första tvättmaskinen kom till byn. Många av karaktärernas reaktioner känner jag igen från hur människor i min uppväxt skulle reagerat på nymodigheter, så jag ömsom drar på smilbanden och skakar på huvudet. Cullblom skriver om små människor, vilket jag uppskattar. Många av de betraktelser hon gör känner jag även igen från lokala skribenter hemifrån som skriver om ”förr i tin”, vilket inte gör något alls. Jag drar på smilbanden där oxå. Att läsa den här boken är som att sitta vid köksbordet och höra nån tantaluring berätta om hur det var. Småputtrigt, lent och vänligt. Man känner nästan kaffedoften och hör köksklockan ticka 🙂

Jag gillar egentligen inte novellsamlingar, eftersom jag sällan tycker att jag hinner lära känna karaktärerna och att historierna blir för ”snuttifierade”. Men den här samlingen är annorlunda. Jag hinner fortfarande bara bekanta mig med karaktärerna, men historierna känns avslutade. De lämnar något att fundera på och skildrar många aspekter av livet i nybyggarland i ett väldigt behändigt format. Kanske räknas

Boken är av det lättplöjda formatet och jag läste med lätthet ut den på en kväll innan jag somnade. Vilket är just det sätt som böcker av den här typen inte ska avnjutas för en optimal läsupplevelse. Det går för fort, helt enkelt. Jag önskar att jag hade tålamod att läsa samlingar av det här slaget långsamt, så att jag hinner njuta av orden och tankarna som döljs där bakom. Men nej, istället plöjer jag boken som om det inte fanns någon morgondag.

Kanske är det dock så att det kortare formatet är det som bäst lämpar sig för såna här betraktelser. Jag har bara inte vett och/eller tålamod att uppskatta det.

De bokhororna, de bokhororna.. Jag läste om ett alternativ till Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam på bokhoras blogg och eftersom jag var så förälskad i den boken, så hoppade jag genast iväg till bibblan för att låna hem ”Utan mig” av Marie Desplechin.

Olivia hyr, som Camille, ett vindskrypin i ett hus i Paris och försöker få ordning på sitt liv. Hon umgås allt tätare med hyresvärden, en tvåbarnsmor som sliter som spökskrivare. Och vänskapen växer.

Det är bättre än Tillsammans. Och värre. Fast bättre. Fast värre. Olivia har en fruktansvärd historia, men boken är berättad i högre tempo med annan berättarteknik och faktiskt lite bättre, kan jag tycka. Personerna är lite mer oförutsägbara, lite mer realistiska, än i Gavaldas roman.

Och jag blir helt varm i kroppen av den omtänksamhet och kärlek som visas, mellan barnen och Olivia och oxå mellan modern och Olivia. Och förbannad för att Olivia har fått en så jävlig start på livet.

Sen stör jag mig lite på modern som berättare. Det är ibland inte helt lätt att förstå hennes reaktioner, men när jag har läst vidare en bit, så inser jag att det jag inte förstår hos henne, är sånt jag inte har förstått när det gäller mig heller. Så kanske är det rätt bra, ändå. Sådär mänskligt rörigt, som det kan bli ibland.

Berättelsen dessutom hoppar lite i tiden. Jag har ibland svårt att avgöra om de händelser som det berättas om sker efter varandra även i tid, eller om det har förflutit tid dem emellan. Det stör mitt lästempo, då jag ibland tvingas stanna upp och fundera över hur händelserna hänger ihop.

Dock blir jag inte lika förtjust i de här människorna som i Camille, Philibert och de andra. Jag blir helt enkelt inte lika kär i den här boken, så är det.

När jag satt och finurlade på förra veckans bokfemma, så kom jag oftare på författare jag skulle vilja ha som middagsgäster. Vilket Malin visst oxå hade tänkt på, för just det är uppdraget för veckans bokfemma.

Veckans tema är middagsbjudning, men den här gången för författare. Nämn fem författare som du skulle vilja bjuda hem på middag och motivera varför

Jag önskar verkligen att Jenny Diski skulle vilja komma, även om jag nog misstänker att hon är lite för mycket ensamvarg för det. Men finge jag önska, så skulle jag vääldigt gärna ha henne på middag. Flera är vi som har konstaterat att hon verkar så genomsympatisk och varför vill man inte ha en sympatisk gäst på middag?

Sir Arthur Conan Doyle. För att det sägs att han var som Sherlock, fast fanns på riktigt. Och jag vill ju lära känna Sherlock och vad kan då vara bättre än att lära känna hans verklige förebild?(Om nu ryktet är sant, vill säga…)

Jeffrey D. Sachs (”The end of poverty”). För att jag vill höra mer om hans tankar om hur vi kan utrota fattigdomen. Och för att jag tror samtalet mellan mellan honom, Diski och Doyle skulle bli väldigt intressant.

Radclyffe Hall (”Ensamhetens brunn”). För att höra vad hon tycker om världen av idag jämfört med världen när hon levde och verkade. Om situationen för homosexuella då och nu, men annat oxå.

Mark Levengood Han har ett sånt underfundigt sätt att betrakta världen på och är så bra på att förmedla det. Sen verkar han vara en sån riktig mysnisse. Och vem vill inte ha en mysnisse på middag? Vilken stämningshöjare, lixom. Fast jag bjuder faktiskt inte honom för att han är författare främst, utan för hans sätt att förmedla sig själv på. Kanske skulle han och Hall ha en del synpunkter att dela med varandra.

Igen upptäcker jag i efterhand att jag att jag har valt middagsgäster som skulle göra intressanta kommentarer om vår samtid, eftersom de är goda iakttagare. Jag hoppas dessutom att de skulle uppskatta varandras sälllskap

Men tänk, gud förbjude, att deras främsta kommunikationsverktyg är just det skrivna ordet och att de i själva verket är fnösketorra som middagsgäster? I så fall får jag släppa min nyfikenhet loss och köra 200 frågor 🙂 Fast jag tror inte att jag behöver det. De verkar så klarsynta i sitt sätt att betrakta världen att de nog skulle hitta samtalsämnen även med varandra.

Som motvikt till böcker om roller ur kvinnors perspektiv som jag har läst en del av, så fick Peter Erikssons ”På Y-fronten intet nytt” följa med hem från bibblan häromsistens.

Den är skriven utifrån principen att om vi ska förändra könsrollerna och få ett bättre, mer jämlikt och roligare samhälle (där vi inte behöver slava under dem), så måste vi engagera även männen (vilket har varit min fasta övertygelse sedan…typ, alltid. Hur kan vi förändra något om vi inte engagerar alla berörda parter?). ”På Y-fronten intet nytt” är en direkt uppmaning till (framförallt de svenska) karlarna att börja fundera över vad manligheten egentligen innebär. Är det inte egentligen rätt jobbigt att jämt måsta vara sådär rationell, att tiga ihjäl känslor och relationsproblem, praktiskt inriktad och tycka att allt som har med omvårdnad (känslomässig såväl som fysisk) är ”fjolligt” och ”bögigt”?

Eriksson frågar sig varför männen inte har ifrågasatt sitt ideal tidigare och oftare, men konstaterar krasst att som tillhörande normen, så föreligger inget behov, eftersom man per definition (med snopp!) duger. Eriksson 1, manligheten 0.

Könsroller begränsar förstås även männen och inte bara kvinnorna. Varför ska vi nöja oss med att förändra enbart kvinnornas? Eriksson tar upp manlighet ur alla möjliga perspektiv: våld i hemmet; hygien och hälsa; relationer och att kunna prata om känslor; sex; att bli förälder; homofobi; konkurrensmentalitet. Kraftigt förenklat menar att han att karlarna behöver ifrågasätta om det egentligen är så himla häftigt att vara en fnasig, lönnfet, moltigande, vrålkåt tävlingsinriktad homofob. Varför är det eftersträvansvärt att ens ha någondera av egenskaperna?

Med ungefär hur mycket humor som helst avrättar Eriksson manlighetsideal på löpande band, men ger samtidigt konstruktiva alternativ. En alternativ titel hade kunnat vara ”Eller så blir du människa istället för man”. Han har dessutom samlat på sig duktigt med fakta att backa upp sina åsikter med. Som ett sätt att prata till karlar på karlars sätt (han föreslår tom att man ska se äktenskap som ett företag, med kvartalsrapporter och löpande utvärderingar av verksamheten. En inte helt dum grej att tänka på även för den andra i samarbetet igående parten).

Den här boken borde faktiskt läsas av både kvinnor och män. Man får sig en del tankemat till varför ”männen är som de är”, något som kan bidra till förståelse och framsteg både hos kvinnor och män när det gäller att se på manlighet. Och det går inte att läsa den, utan att vilja diskutera den med någon (man): högläsning av någon intressant passage följt av ca 10 minuters diskussion är det inte varje bok som genererar.

Jag tycker faktiskt att det manligaste som finns är att vara mänsklig. Att erkänna att man har så kallade kvinnliga sidor, att våga gråta, att erkänna att ansiktsmassage är skönt och att våga och vilja prata om relationer och sina egna känslor, drömmar och besvikelser. Utan att för den skull sluta meka med motorcyklar, tycka att det vore en mänslig rättighet att få bygga automatvapen av tekniklego (eller bara bygga med tekniklego) och tycka om bilar. Är vi inte människor framförallt? Komplexa varelser som sällan faktiskt kan passas in i några mallar? Eller?

Kruxet som vanligt med angelägna böcker: hur predikar man för de som inte är redan frälsta? Når den här ut till de karlar som verkligen skulle behöva ta sig en funderare? Framförallt när omslaget zoomar in ett homofobutslagsgivande skrev…fast karlar har kanske humor de med? 😉

Xinran fick som radiojournalist i Kina höra massvis med historier om hur det var att leva som kvinna i Kina och många av historierna utspelar sig under kulturrevolutionen, en tidsperiod som har förstört mycket för både män och kvinnor i Kina. I ”De goda kvinnorna från Kina” är några av de historierna samlade, tillsammans med historier ur författarens egen uppväxt.

Det här är ingen sträckläsningsbok och ingen man gärna läser på kvällen innan man ska somna, då man antingen inte kan somna eller enbart drömmer mardrömmar. Historierna berättar om kvinnor som inte blir sedda som människor likvärdiga männen, utan som objekt man kan förfara med ungefär hur som helst. Incest, våldtäkt, att bli bortgift till partiet är bara några exempel på vad konsekvenserna av detta kan bli.

Det känns ibland otroligt att de här historierna faktiskt är sanna och att kvinnorna faktiskt har överlevt övergreppen. Och att de har kunnat utföras! Vad en regim kan göra med människor. Verkligheten överträffar som bekant ofta dikten ochså även här.

Jag funderar över varför historierna känns så otroliga. Framförallt är det avsaknaden av respekt för individen och det systematiska förtrycket av en grupp människor vars enda, men ständiga, fel är att de är födda utan snopp och med förmågan att bära barn. Det är med fascination blandad med förundran över mänsklighetens ”förmågor” som jag konstaterar att en social lag (att kvinnor är underordnade männen, vilket innebär att de kan behandlas som.. arbetsredskap och leksak) så fullständigt kan dominera ett samhälle under så lång tid, ner på individnivå. Ett samhälle kan i sanning skapa elaka människor. Men även genomstarka överlevare. De kinesiska kvinnorna som får komma till tals här (och även deras drabbade medsystrar) är verkligen sådana.

Sara är trettio, småbarnsförälder, radiojournalist och oääääändligt trött. Och bitter. En riktig bitterfitta, faktiskt. När lille knodden är utklämd börjar mannen veckopendla och ser knappt sin son förrän denne är tre månader. Och har mage att klaga på att Sara vill ha avlastning (=sova hela nätter) när han är hemma. Han har ju jobbat hela veckan, ju! De hamnar så småningom hos familjeterapeuter som ler överseende när paret berättar att de vill ha rättvisa i sin tillvaro. Rättvisa i ett parförhållande är visst överskattat. Så hon drar iväg en vecka till ”tönt-Teneriffa” för att sova. Och tänka. Över hur eländigt det är att vara kvinna, eftersom det är så himla svårt att vara jämställd.

För att vara så bitter är hon jädrans klarsynt, den där Saran. Min erfarenhet av bittra människor är annars att de har fastnat i ett evigt papegojande om hur bittra de är. Sara är skarptänkt och intelligent. Och därför jädrigt bitter.

Jag är inte gift, har inga (små)barn och inget heltidsjobb. Mitt livspussel ser således annorlunda ut än Saras, men jag brottas ändå med många av hennes funderingar och inser att om jag inte aktar mig så kan jag bli lika bitterfittig. För jag tycker allt att det är ett rätt negativt ord. Jag vill vara konstruktivt ilsken över orättvisor, så att vi kommer nån vart här i världen. Om man har blivit bitterfittig, så har väl ilskan bara surnat. Eller?

Plöjbok med mycket tankemat. Jag läser och blir så arg på Saras sambo som tydligen inte fattar nånting om att bli förälder, utan mest tycks se sonen som en accessoar till Sara och inte som ett ansvar som även är honom givet. Ett ansvar som han bara smiter ifrån och lämpar över på henne som en påse tvätt. Så gör man bara inte!!

Må inga småbarnsmammor någonsin drabbas av karlar som honom. Må blivande föräldrar i fortsättningen diskutera och bestämma om föräldraledighet innan knodden är där. Långt innan. Må föräldrar dela på föräldraledigheten, låta sin partner växa och vara sig själv samt älska sina barn och varandra besinningslöst.

Må fler läsa bitterfittan och annan litteratur, så att vi kommer nånstans i den här jävla världen.


Men det finns ju såklart en massa bra pappor här i världen. Och några av de bloggar. Som Alvas pappa, Leos pappa, och Isabellas pappa.

%d bloggare gillar detta: