Som motvikt till böcker om roller ur kvinnors perspektiv som jag har läst en del av, så fick Peter Erikssons ”På Y-fronten intet nytt” följa med hem från bibblan häromsistens.

Den är skriven utifrån principen att om vi ska förändra könsrollerna och få ett bättre, mer jämlikt och roligare samhälle (där vi inte behöver slava under dem), så måste vi engagera även männen (vilket har varit min fasta övertygelse sedan…typ, alltid. Hur kan vi förändra något om vi inte engagerar alla berörda parter?). ”På Y-fronten intet nytt” är en direkt uppmaning till (framförallt de svenska) karlarna att börja fundera över vad manligheten egentligen innebär. Är det inte egentligen rätt jobbigt att jämt måsta vara sådär rationell, att tiga ihjäl känslor och relationsproblem, praktiskt inriktad och tycka att allt som har med omvårdnad (känslomässig såväl som fysisk) är ”fjolligt” och ”bögigt”?

Eriksson frågar sig varför männen inte har ifrågasatt sitt ideal tidigare och oftare, men konstaterar krasst att som tillhörande normen, så föreligger inget behov, eftersom man per definition (med snopp!) duger. Eriksson 1, manligheten 0.

Könsroller begränsar förstås även männen och inte bara kvinnorna. Varför ska vi nöja oss med att förändra enbart kvinnornas? Eriksson tar upp manlighet ur alla möjliga perspektiv: våld i hemmet; hygien och hälsa; relationer och att kunna prata om känslor; sex; att bli förälder; homofobi; konkurrensmentalitet. Kraftigt förenklat menar att han att karlarna behöver ifrågasätta om det egentligen är så himla häftigt att vara en fnasig, lönnfet, moltigande, vrålkåt tävlingsinriktad homofob. Varför är det eftersträvansvärt att ens ha någondera av egenskaperna?

Med ungefär hur mycket humor som helst avrättar Eriksson manlighetsideal på löpande band, men ger samtidigt konstruktiva alternativ. En alternativ titel hade kunnat vara ”Eller så blir du människa istället för man”. Han har dessutom samlat på sig duktigt med fakta att backa upp sina åsikter med. Som ett sätt att prata till karlar på karlars sätt (han föreslår tom att man ska se äktenskap som ett företag, med kvartalsrapporter och löpande utvärderingar av verksamheten. En inte helt dum grej att tänka på även för den andra i samarbetet igående parten).

Den här boken borde faktiskt läsas av både kvinnor och män. Man får sig en del tankemat till varför ”männen är som de är”, något som kan bidra till förståelse och framsteg både hos kvinnor och män när det gäller att se på manlighet. Och det går inte att läsa den, utan att vilja diskutera den med någon (man): högläsning av någon intressant passage följt av ca 10 minuters diskussion är det inte varje bok som genererar.

Jag tycker faktiskt att det manligaste som finns är att vara mänsklig. Att erkänna att man har så kallade kvinnliga sidor, att våga gråta, att erkänna att ansiktsmassage är skönt och att våga och vilja prata om relationer och sina egna känslor, drömmar och besvikelser. Utan att för den skull sluta meka med motorcyklar, tycka att det vore en mänslig rättighet att få bygga automatvapen av tekniklego (eller bara bygga med tekniklego) och tycka om bilar. Är vi inte människor framförallt? Komplexa varelser som sällan faktiskt kan passas in i några mallar? Eller?

Kruxet som vanligt med angelägna böcker: hur predikar man för de som inte är redan frälsta? Når den här ut till de karlar som verkligen skulle behöva ta sig en funderare? Framförallt när omslaget zoomar in ett homofobutslagsgivande skrev…fast karlar har kanske humor de med? 😉

Annonser