En söt samling berättelser om hur det var att leva ”förr i världen” i övre Lapphelvetet. Bokens titel kommer från den första berättelsen, vilken just berättar om hur folk reagerade när den första tvättmaskinen kom till byn. Många av karaktärernas reaktioner känner jag igen från hur människor i min uppväxt skulle reagerat på nymodigheter, så jag ömsom drar på smilbanden och skakar på huvudet. Cullblom skriver om små människor, vilket jag uppskattar. Många av de betraktelser hon gör känner jag även igen från lokala skribenter hemifrån som skriver om ”förr i tin”, vilket inte gör något alls. Jag drar på smilbanden där oxå. Att läsa den här boken är som att sitta vid köksbordet och höra nån tantaluring berätta om hur det var. Småputtrigt, lent och vänligt. Man känner nästan kaffedoften och hör köksklockan ticka 🙂

Jag gillar egentligen inte novellsamlingar, eftersom jag sällan tycker att jag hinner lära känna karaktärerna och att historierna blir för ”snuttifierade”. Men den här samlingen är annorlunda. Jag hinner fortfarande bara bekanta mig med karaktärerna, men historierna känns avslutade. De lämnar något att fundera på och skildrar många aspekter av livet i nybyggarland i ett väldigt behändigt format. Kanske räknas

Boken är av det lättplöjda formatet och jag läste med lätthet ut den på en kväll innan jag somnade. Vilket är just det sätt som böcker av den här typen inte ska avnjutas för en optimal läsupplevelse. Det går för fort, helt enkelt. Jag önskar att jag hade tålamod att läsa samlingar av det här slaget långsamt, så att jag hinner njuta av orden och tankarna som döljs där bakom. Men nej, istället plöjer jag boken som om det inte fanns någon morgondag.

Kanske är det dock så att det kortare formatet är det som bäst lämpar sig för såna här betraktelser. Jag har bara inte vett och/eller tålamod att uppskatta det.

Annonser