Den här är då den sextiotredje boken jag läste första bloggåret. Och jag vet inte vad jag ska skriva om den här boken. Hypen har undgått mig, då jag hör inte till Generation X. Jag känner igen en del av resonemangen och ironiserandet över samhället och fenomen i det, men njää, så himla bra är inte boken. Och visst, den har sina ironiska poänger, men den känns lite som en mesig American Psycho vad gäller samhällsbeskrivningarna.

Andy, Dag och Claire är ”overeducated” och ”understimulated”, bor i bungalows tillsammans i öknen och tillbringar tiden med att arbeta i låglönejobb i servicesektorn, utan några bra framtidsutsikter, och berätta historier för varandra. Jag fastnar mest för Dag, för han är så himla blasé och skäms verkligen inte för sig. Han bryr sig inte om vad folk tycker och är dessutom så charmig att människor förlåter honom för ungefär allt hans beteende ställer till med.

Till slut blir jag faktiskt lite uttråkad av att ingenting egentligen händer i boken och jag fattar inte att personerna i boken inte tar självmord eller åtminstone GÖR nånting med sina liv. Jag funderar oxå på varför Coupland har valt det slut han har valt och efter lite funderande, så funkar väl det oxå.

Längst ner på i stort sett varje sida finns ett eller ett par begrepp typiska för Generation X definierade och förklarade, ofta med en intelligent och ironisk twist. Jag lär mig ett par såna, men de har efter en dag försvunnit.

Så, jaa, det var väl en skön läsupplevelse, men inte så mycket mer…

Har ni läst den? Vad tyckte ni?

Annonser