You are currently browsing the monthly archive for december 2007.
Kathy misshandlas svårt av sin far under uppväxten och skickas till slut in i Irlands ungdomsvårdsanstaltssystem (längsta ordet idag!). Hon hamnar så småningom på ett av de tydligen rätt många magdalenatvätterierna som fanns under 1900-talet på Irland. Tvätterierna drevs av katolska kyrkan och tvättade för sjukhus och fängelser bland annat och O’Beirne skriver om om att kvinnorna som tvingades arbeta i dem utsattes för tvätt- och blekmedel utan skyddsutrustning.
Hon skriver om en slavtillvaro, där nunnorna hänsynslöst bestraffar de som inte lyder deras minsta nycker, och där de intagna på barnhemmen och tvätterierna tvingas slita för nästan ingen mat alls. På de psykiatriska anstalterna där hon så småningom hamnar berättar hon att hon utsattes för ECT-behandling och där droger som Lergigan testades på de intagna. Hon beskriver oxå hur hon utsätts för grova sexuella övergrepp av präster i den katolska kyrkan.
Historien är fruktansvärd. Jag har hört talas om övergrepp dolda under religionens mantel (de katolska präster som anklagades för att vara pedofiler i USA, till exempel), men aldrig kunde jag tro att det kunde vara så här illa. Myndighetsmissbruk är bara förnamnet, för det verkar som att den katolska kyrkan har utnyttjat det anseende den har haft i det irlänska samhället; gett sken av goda gärningar, medan det i själva verket enbart har fungerat som en täckmantel för övergrepp av alla tänkbara slag.
De ljusglimtar som trots allt finns är de vänner hon gör på de institutioner där hon vistas och den dotter hon föder, som bara lever ett par år. Och hon överlever. Väldigt översiktligt behandlas dotterns födsel och död och även den terapi som hon går igenom. Hon driver oxå kampanjer för att det som skedde på Magdalenatvätterierna ska erkännas av den irländska regeringen.
När jag så googlar på Magdalenatvätterierna och författarens namn (för att stilla min nyfikenhet) upptäcker jag, förutom att det finns en film och en del tidningsartiklar om "Maggies", men framförallt att O’Beirne är kraftigt ifrågasatt. Hon anklagas av sin familj och Let Our Voices Emerge (en organisation av barn som INTE blev misshandlade på barnhemmen) för att hitta på sin historia. The Sisters of Our Lady of Charity, som har drivit ett Magdalenatvätteri, har oxå meddelat att ingen person vid namn Kathy O’Beirne nånsin har vistats hos dem.
Det som iaf tycks vara sant är att Magdalenatvätterierna faktiskt har funnits, att kvinnor tvångsintogs och tvingades arbeta under slavförhållanden(1). Det tycks oxå vara sant att våldtäkter och andra övergrepp förekom på dessa anstalter (även fast jag inte hittar några källor om det på nätet). O’Beirnes historia som typ är alltså sann. Vad bråket gäller är alltså om hennes historia är sann eller påhittad.
Författaren har inte kunnat producera några bevis för sin sak. I boken sägs att namn förfalskades när barnen/kvinnorna togs in, att det underläts att upprättas dokument för att dölja sakernas natur (övergrepp, födslar av utomäktenskapliga barn som resultat av övergrepp, etc), något som mycket väl kan ha skett, men som inte direkt hjälper hennes sak. Hon och hennes medförfattare har medgivit att det finns dokumentation som stöder hennes berättelse, men har inte kunnat uppvisa några. Hennes medförfattare säger oxå i en annan intervju att det aldrig har funnits någon dokumentation. Intervjun gjordes av en journalist som senare skrivit en bok om "Kathy’s real story", d.v.s vad han säger är den rätta versionen.
På bloggen kathystoryscam.blogspot.com kan man läsa mycket info från hittepå-sidan. Hos The Grumpy Old Bookman kan man läsa hur diskussionerna går mellan de som tror på O’Beirnes historia och de som tror att det är lögn och bedrägerier.
Av det jag hittills har läst tycks hittepå-sidan vinna. Jag har inte hittat något skrivet av sant-sidan annat än känslomässiga åsikter och O’Beirnes bok. De tidningsartiklar jag har läst (visserligen av de som Kathystoryscam har valt att publicera) ifrågasätter sanningshalten i påståendena och lutar åt hittepå-sidan.
Om min slutsats är korrekt, d.v.s att O’Beirnes historia är påhittad, men att historien som typ är sann, så blir jag heligt förbannad å de verkliga offrens vägnar. Både för att övergrepp har förekommit och att de doldes av kyrkan, men framförallt för att det finns folk som profiterar på existensen av dem för egna syften (vilka de nu kan ha varit…). Det är tillräckligt illa att det har hänt de verkliga offren och det vi behöver lägga energi på är INTE en sån här debatt, utan att se till att ta hand om de Maggies som har överlevt men framförallt se till att det aldrig någonsin upprepas!
Och är O’beirnes historia sann, så blir jag oxå heligt förbannad. Av nästan samma orsaker som ovan; att övergreppen har förekommit och att de har dolts av kyrkan.
Har ni har läst något om Magdalenatvätterierna? Och vad tror ni om O’Beirnes historia? Är den sann eller hittepå?
—
Källor:
1)http://en.wikipedia.org/wiki/Magdalen_Asylum, http://www.theage.com.au/articles/2003/04/04/1048962932185.html
Jag hade med mig alldeles för lite läsning upp till lapphelvetet. Kris uppstod redan andra kvällen, men som tur var, så hade Fantastiskheten varit mer förutseende och laddat upp med bland annat ”Truck stop” som han mycket vänligt lånade ut. Puh, räddad!
”Truck stop” består av korta noveller av David Ericsson som i förordet kallas en modern arbetarförfattare. Han har länge jobbat som långtradarchaffis och skriver om det stundtals ensamma livet på vägarna (så vad är han om inte just en modern arbetarförfattare). Enkelt, naket och väldigt väldigt träffande. Den kvardröjande känslan när boken är utläst är en av melankoli. Skulle den här boken ha ett soundtrack, så skulle det vara ”Vintersaga” med Jerry Williams (hans version av den låten är för övrigt den enda som gör låten rättvisa!)
Jag har många yrkeschaufförer i min släkt och jag känner igen mycket av vad de pratar om i Ericssons noveller. Djävulska körtider och snåla åkare; den ilande ensamhet som livet på vägarna innebär; en helvetes massa tid bakom ratten och ett evigt rökande för att klara stressen: utanför tradarfiket i Docksta eller i norra Spanien. Men såklart oxå bra saker: sammanhållningen mellan chaufförerna (som att man ofta åker två ihop och inte lämnar någon som får fel på bilen); stoltheten att hitta på vägarna; det sköna i att komma fram (men framförallt att komma hem) och den oändligt sällsynta, men ack så välkomna sömnen. Ämnet kärlek platsar i båda kategorierna och finns ofta med i Ericssons berättelser, ibland uttalat, ibland underförstått.
Jag brukar inte gilla noveller (som jag har sagt förut), men de här är, lixom den förra jag läste, undantag. Det är något välbekant över historierna och jag minns andra berättelser jag hört av andra tradarchaffisar samtidigt som jag läser. Historier som jag och syrran när vi var mindre, med lite tur, kunde få höra pappa och hans kompisar berätta när de delade en kaffekopp och en rök. Om liknande teman, om den hårda, men oftast hjärtliga jargongen och om slitet. Och jag tror inte att historierna, pappas eller Ericssons, hade kunnat berättas i någon annan form än novellens. Fast ”novell” låter för pretentiöst. ”Historier” eller ”berättelser” passar bättre.
Det jag vanligtvis irriterar mig på när jag läser novellsamlingar är att de så fort tar slut och en ny med annan handling och andra karaktärer direkt tar vid, innan jag riktigt hunnit med. I ”Truck stop” är visserligen handlingarna delvis olika i de olika berättelserna, men miljön är oftast densamma (= tradarmiljön);karaktärerna hör alla hemma i eller runt den miljön och är oftast chaffisar. De sammanhållande faktorerna gör att jag tänker mig att alla berättelserna skulle ha kunnat berättas av en och samma person. Novellformatet är därmed förlåtet. I det här fallet. Och det är som sagt ett undantag.
”Hanteringen av odöda” läste jag ut nånstans kring Lucia och har haft recensionen sparad på bloggen ungefär sen dess, men utan att den har varit riktigt färdig. Nu är den det, så håll till godo 🙂 (En, inte alldeles helt irrelevant, tangent: bokbloggeriet gör att jag får tillfälle att njuta minst två gånger av de böcker jag läser. En gång när jag läser dem och en gång när jag skriver om dem. Och kanske fler om det blir bokdiskussion av. Det är mysigt 🙂 )
Folk som har varit döda i ca två veckor vaknar till liv i Stockholm och vill ta sig hem, det vill säga dit där de senast levde. Staden fylls av zoombies och i augustihettan blir det riktigt äckligt till slut. Så hur hanterar Stockholm det? Döda har ju fått en slutgiltig plats i vårt samhälle och vad händer när de lämnar den platsen?
Vi får följa händelseförloppet genom flera personers ögon, varav mina favoriter är goth-flickan och hennes mormor (eller om det är farmor). Jag älskar hur Ajvide Lindqvist skildrar det till en början spröda förhållandet emellan dem och hur det sedan stärks allt mer; hur den truliga tonåringen och krullhåriga mormodern finner varandra (jag tänker mig iaf mormodern som krullhårig). Skillnader utesluter lixom inte likheter.
”Hanteringen…” använder en av de mest fundamentala dikotomier som vi har byggt vårt samhälle på, liv och död, och visar vad som händer när det människor bygger sitt samhälle (och förståelsen av sina liv) på plötsligt inte längre är giltigt (även om det i boken endast är tillfälligt). Den undersöker både på samhällsnivå och individnivå hur vi hanterar döden: var ska de odöda/omlevande hysas in? Vilka krav på standard har de? Hur hanteras frågor om döden och livet, saknad och behovet att hålla kvar/släppa taget på individnivå?
Förutom de sociologiskt intressanta aspekterna i den här boken visar Ajvide Lindqvist att skräck egentligen väldigt enkelt. Vänd på det trygga, invanda och välbekanta i samhället. I ”Hanteringen…” är det döden som inte längre är så slutgiltig som vi har lärt oss att den är. Han har tagit frågan på allvar och undersöker den riktigt grundligt (d.v.s så att det blir riktigt skrämmande). Jag gillar att han väljer flera olika karaktärer, på olika nivåer och i olika roller i samhället, för att synliggöra frågan från flera aspekter och jag gillar hans språk. Åsså grät jag i slutet av boken för att det var så fint.
Det enda jag egentligen irriterar mig på i boken är den definition som väljs i boken för att definiera de uppvaknade döda. Ordet ”omlevande” gav mig en rejäl funderare. Vad är liv och vad menar vi när vi säger att någon är död? Jag tycker ”omlevande” är felaktigt, eftersom det bara är kropparna som har återuppväckts (då i en icke-biblisk betydelse, vill jag förtydliga!) och inte människornas själar (eller vad man nu väljer att kalla det som jag tycker gör oss människor till enskilda individer/personer.)
Jag tyckte oxå bättre om den här än om ”Låt den rätte komma in” (som jag läst, men kanske inte skrivit om här…). Kanske mest för att sociologidelen av mig rycks med i läsningen av ”Hanteringen…”
En annan riktigt läsvärd recension om boken finner du här. Den tar upp aspekter av boken som jag inte har skrivit om. Bland annat om skräckromanen i allmänhet, den här skräckromanen i synnerhet och om zoombies. Jag är ju sociologinörd, jag, så jag snöar ju lätt in på andra saker än just det skräckiga och zoombie-iga i boken 🙂 (aspekter som inte alls är oviktiga. Och därför oxå omskrivna.)
Vilken bok! Den kvalificerar lätt till en topp tio av de bästa böckerna jag har läst, någonsin. Stundtals är den plågsamt långsam, även om det är en njutning att plågas på det sättet.
Leo köper en tavla och söker sedan upp konstnären. Det leder till en vänskap som sträcker sig över 25 år, inklusive deras respektive bröllop, barn och allt vad som kan hända när barn är med. Det är lite banalt att beskriva historien så, för boken är så mycket mycket mer!
Boken tar lång tid att läsa och jag ville aldrig att den skulle ta slut. Jag älskade språket, älskade hur hon gjorde alla skeenden så händelsemättade att tiden det tog att berätta verkligen behövdes. Och jag älskar att den utspelar sig bland intellektuella i New York. Egentligen hade det inte behövt hända någonting, bara Hustvedt hade beskrivit det, så att jag hade fått vara med 😉 Jag älskar beskrivningar av människors vardagsliv och att människorna är just intellektuella i New York gör verkligen inte saken sämre.Vi får bland annat höra om Leos och hans frus separata akademiska projekt och jag äälskar det. Hustvedt har gjort ordentlig research för att kunna skriva det här och det är så underbart att läsa. Att boken är välskriven är faktiskt bara förnamnet!
Och jag älskar historien, älskar hur hon balanserar allt vardagligt som sker i vardagen med konstiga grannar och beteende bland nära medmänniskor som är skrämmande och direkt konstiga. Jag älskar nog framförallt att hon faktiskt har skrivit en historia som egentligen inte innehåller något konstigt: inga mord och inget övernaturligt, utan faktiskt saker som "vanliga människor" kan råka ut för. Hon låter sina karaktärer leva ett rätt så vanligt liv och följer lixom med i vad som händer. För en bra historia är väl framförallt en bra berättad historia. Eller? Och tänker man tillbaka på sitt eget liv (uscha, vad gammal jag lät där…), så skulle det oxå kunna bli en rätt bra historia, bara man vet hur man ska berätta dem.
Redan tidigt förstår jag varthän det barkar och jag irriteras över att personerna i boken inte ser det. Sen inser jag att det som händer händer för kanske 15 år sedan och att vi faktiskt har lärt en del sedan dess. Och jag lider med karaktärerna för att de är så underbart mänskliga. Och sen skrattar jag lite åt mig själv där jag sitter lite som en gud och har listat ut vad det "konstiga" beteendet handlar om.
Det här är ren och skär njutning på flera hundra sidor som jag aldrig ville skulle ta slut. När den ändå gjorde det, så lämnar den kvar ett leende kvar på mina läppar och en tanke om att mitt liv ändå inte bara är så tokigt. Det handlar bara om hur man ser på saken. Hur man väljer att berätta det.
Har ni läst nåt av Hustvedt? Eller Paul Auster? Har ni nåt tips på vad jag kan gå vidare med om jag vill läsa mer av de författarna?
Malin vill att vi den här veckan listar årets bästa läsupplevelser. Jag behöver uppdatera listan som jag skrev inspirerad av bokhoras uppmaning. Här kommer alltså en topp fem, utan inbördes rangordning.
*”Vad jag älskade” av Siri Hustvedt. En bok jag inte hade läst om jag inte hade läst bokbloggar, för jag hade inte självmant valt den i bokhyllan, tror jag. Eget inlägg om den förtjusande skapelse kommer, så här nöjer jag mig med att säga lääääääs! Hon har en fantastisk förmåga att dra-a-a ut på skeendena i boken, inte så att det blir långtråkigt, utan händelsemättat. Massa tid att läsa ut boken=massa tid för njutning. Leo berättar för oss om sin 25-åriga vänskap med konstnären Bill och hur det urartar på flera sätt. Det låter som en rätt banal historia, men ack, nej.
*”A Thousand Splendid Suns” av Khaled Housseini. Av författaren till Flyga Drake, om två kvinnor i Afghanistan vars historier sammanflätas och vänskap uppstår trots att förutsättningarna verkligen inte är de bästa. Det är oxå en historia om Afghanistan, från Sovjettiden, talibanerna, til kriget i början av 2000-talet. Houssenini skildrar ett lands historia på ett väldigt skickligt sätt genom vanliga människors liv. Den skildrar oxå de praktiska konsekvenserna av talibanstyret och mäns och kvinnors olika värde. Och självklart finns det chääääärlek med i bilden. Både i form av vänskap, kärlek mellan förälder (i en vidare betydelse) och barn och romantisk kärlek.
*”Martha Quest” av Doris Lessing. Så bra skrivet om funderingar som tonåring och ung vuxen och så mycket tankemat om tillvaron, oxå från en uppväxande flickas perspektiv. Stor igenkänningsfaktor, trots att boken är skriven på 50-talet och utspelar sig på 20-30-talet. Martha är så typiskt tonårig att jag ömsom tycker om henne, tycker synd om henne, tycker hon är dum i huvet och ömsom lider med henne. Det ska bli JÄTTEspännande att läsa resten av böckerna i kvintetten!
Kvar från min tidigare lista ligger
*”På tunn is”: en resa till Antarktis av Jenny Diski
*”The known world” av Edward P Jones.
Har ni läst några av de här? Vad tyckte ni?
Den svenska titeln är "Tusen strålande solar". Underbar, mäktig och allomfattande roman om Afghanistan från Sovjettiden, talibantiden och fram genom kriget i början av 2000-talet. Om två kvinnor som tillhör olika generationer och växer upp under väldigt olika förhållanden i Afghanistan. Mariam blir bortgift och tvingas så småningom flytta från Herat till Kabul. Laila växer upp i Kabul med utbildade föräldrar liv med relativt modern kvinnosyn. Deras liv sammanflätas när Mariams man tar Laila som andra hustru och vänskap växer, trots alla odds, fram mellan de två.
Det här är så mycker mer än en roman om två kvinnor. Här speglas ett lands historia genom vanliga människors ögon och det på ett mästerligt sätt. Det här är helt klart en av årets bästa läsupplevelser, eftersom Housseini både behärskar att skildra de två kvinnornas strapatser och framväxande vänskap OCH Afghanistans historia. Jag gillar att han inte väjer för att skriva om talibanstyret och hur det drabbar kvinnor. Jag gillar oxå att han kryddar berättelsen med ord av vad jag tror är arabiska (eller är det något annat språk -nån som vet?)
Den här boken har gjort att jag vill veta mer om muslimska länder, Mellanöstern och Afghanistan och boken lämnar mig med en varm känsla, trots allt elände som drabbar landet (och personerna i berättelsen).
Har ni läst den? Vad tycker ni?
Här kommer så en femma om min mamma (möjligen kan man tycka att den kommer lite sent, men det tycker inte jag 😉 Den handlar om vilka böcker man associerar till ”mamma”. Min mamma tog punktligt med mig och min lillasyster till biblioteket var tredje fredag: vi fick först låna fem böcker var, när vi blev större blev det tio och sen blev det femton var. Hon är den av mina föräldrar jag främst förknippar med läsning och det är hon som har förmedlat vilken glädje läsning kan vara. Jag har valt böcker jag förknippar med min mamma, vilket inte var helt lätt, eftersom hon läser så himla mycket!
Det första jag tänker på är Guillous Hamilton-böcker. Den allra första ljudboken mamma köpte var Coq Rouge och den är fullkomligt sönderlyssnad både av henne, min lillasyster och mig. Hamiltonfascinationen gäller även filmerna, där Hamilton-skådisar i filmerna jämförs med varandra (och vi är fullkomligt överens om att Peter Haber är den överlägset bästa -och vilket cover som Sunes pappa, sen!). Öht är Guillou en av mammas favoritförfattare.
Sagan om ringen-böckerna måste oxå nämnas. De har min mamma läst, lyssnat på och sett på bio. (Och mamma sparade popcornburken med Aragorns bild på lääänge efter att vi hade sett filmerna ;).
Sen tänker jag på ”På andra sidan midnatt” av Sidney Sheldon. Dels för att det var en av de första vuxenböckerna jag läste (och som jag tog ur mammas bokhylla) och dels för att hon alltid satt uppe och väntade, just på andra sidan midnatt, när jag och/eller syrran var ute och hade oss.
Jag och och min passionerade bibliotekarie till mamma hade en underbar diskussion om vad som kunde hända om böckerna kunde prata med oss. Veckan efter vi hade pratat hörde jag talas om Manuels Nattens bibliotek… (och även fast hon säger sig inte ha tid att läsa mer än vad jobbet och studierna kräver, så beställde hon den…!)
På listans femte plats kommer Bibeln, vilken nog har påverkat mig mer än någon annan bok min mamma har läst, tror jag. Den var en rätt central del den första tiden i mitt liv, vilket (bland annat) resulterade i att jag tidigt lärde mig att det inte var underligt att vara unik/konstig i ett sammanhang, så länge som det bara finns gemenskap, där eller i något annat sammanhang. Erfarenheterna jag fick tror jag oxå har gjort att jag idag är tolerantare mot människor som lever annorlunda än mig. Sen har jag självklart med mig saker som respekt och ”behandla din nästa som dig själv” direkt från Bibeln. Min uppväxt lärde mig oxå rätt tidigt att det finns olika sätt att se på världens skapelse och vad vi människor är här på jorden för… och allt det är mammas fel 😉
Camillas boklåda 