Vilken bok! Den kvalificerar lätt till en topp tio av de bästa böckerna jag har läst, någonsin. Stundtals är den plågsamt långsam, även om det är en njutning att plågas på det sättet.

Leo köper en tavla och söker sedan upp konstnären. Det leder till en vänskap som sträcker sig över 25 år, inklusive deras respektive bröllop, barn och allt vad som kan hända när barn är med. Det är lite banalt att beskriva historien så, för boken är så mycket mycket mer!

Boken tar lång tid att läsa och jag ville aldrig att den skulle ta slut. Jag älskade språket, älskade hur hon gjorde alla skeenden så händelsemättade att tiden det tog att berätta verkligen behövdes. Och jag älskar att den utspelar sig bland intellektuella i New York. Egentligen hade det inte behövt hända någonting, bara Hustvedt hade beskrivit det, så att jag hade fått vara med 😉 Jag älskar beskrivningar av människors vardagsliv och att människorna är just intellektuella i New York gör verkligen inte saken sämre.Vi får bland annat höra om Leos och hans frus separata akademiska projekt och jag äälskar det. Hustvedt har gjort ordentlig research för att kunna skriva det här och det är så underbart att läsa. Att boken är välskriven är faktiskt bara förnamnet!

Och jag älskar historien, älskar hur hon balanserar allt vardagligt som sker i vardagen med konstiga grannar och beteende bland nära medmänniskor som är skrämmande och direkt konstiga. Jag älskar nog framförallt att hon faktiskt har skrivit en historia som egentligen inte innehåller något konstigt: inga mord och inget övernaturligt, utan faktiskt saker som "vanliga människor" kan råka ut för. Hon låter sina karaktärer leva ett rätt så vanligt liv och följer lixom med i vad som händer. För en bra historia är väl framförallt en bra berättad historia. Eller? Och tänker man tillbaka på sitt eget liv (uscha, vad gammal jag lät där…), så skulle det oxå kunna bli en rätt bra historia, bara man vet hur man ska berätta dem.

Redan tidigt förstår jag varthän det barkar och jag irriteras över att personerna i boken inte ser det. Sen inser jag att det som händer händer för kanske 15 år sedan och att vi faktiskt har lärt en del sedan dess. Och jag lider med karaktärerna för att de är så underbart mänskliga. Och sen skrattar jag lite åt mig själv där jag sitter lite som en gud och har listat ut vad det "konstiga" beteendet handlar om.

Det här är ren och skär njutning på flera hundra sidor som jag aldrig ville skulle ta slut. När den ändå gjorde det, så lämnar den kvar ett leende kvar på mina läppar och en tanke om att mitt liv ändå inte bara är så tokigt. Det handlar bara om hur man ser på saken. Hur man väljer att berätta det.

Har ni läst nåt av Hustvedt? Eller Paul Auster? Har ni nåt tips på vad jag kan gå vidare med om jag vill läsa mer av de författarna?

Annonser