”Hanteringen av odöda” läste jag ut nånstans kring Lucia och har haft recensionen sparad på bloggen ungefär sen dess, men utan att den har varit riktigt färdig. Nu är den det, så håll till godo 🙂 (En, inte alldeles helt irrelevant, tangent: bokbloggeriet gör att jag får tillfälle att njuta minst två gånger av de böcker jag läser. En gång när jag läser dem och en gång när jag skriver om dem. Och kanske fler om det blir bokdiskussion av. Det är mysigt 🙂 )

Folk som har varit döda i ca två veckor vaknar till liv i Stockholm och vill ta sig hem, det vill säga dit där de senast levde. Staden fylls av zoombies och i augustihettan blir det riktigt äckligt till slut. Så hur hanterar Stockholm det? Döda har ju fått en slutgiltig plats i vårt samhälle och vad händer när de lämnar den platsen?

Vi får följa händelseförloppet genom flera personers ögon, varav mina favoriter är goth-flickan och hennes mormor (eller om det är farmor). Jag älskar hur Ajvide Lindqvist skildrar det till en början spröda förhållandet emellan dem och hur det sedan stärks allt mer; hur den truliga tonåringen och krullhåriga mormodern finner varandra (jag tänker mig iaf mormodern som krullhårig). Skillnader utesluter lixom inte likheter.

”Hanteringen…” använder en av de mest fundamentala dikotomier som vi har byggt vårt samhälle på, liv och död, och visar vad som händer när det människor bygger sitt samhälle (och förståelsen av sina liv) på plötsligt inte längre är giltigt (även om det i boken endast är tillfälligt). Den undersöker både på samhällsnivå och individnivå hur vi hanterar döden: var ska de odöda/omlevande hysas in? Vilka krav på standard har de? Hur hanteras frågor om döden och livet, saknad och behovet att hålla kvar/släppa taget på individnivå?

Förutom de sociologiskt intressanta aspekterna i den här boken visar Ajvide Lindqvist att skräck egentligen väldigt enkelt. Vänd på det trygga, invanda och välbekanta i samhället. I ”Hanteringen…” är det döden som inte längre är så slutgiltig som vi har lärt oss att den är. Han har tagit frågan på allvar och undersöker den riktigt grundligt (d.v.s så att det blir riktigt skrämmande). Jag gillar att han väljer flera olika karaktärer, på olika nivåer och i olika roller i samhället, för att synliggöra frågan från flera aspekter och jag gillar hans språk. Åsså grät jag i slutet av boken för att det var så fint.

Det enda jag egentligen irriterar mig på i boken är den definition som väljs i boken för att definiera de uppvaknade döda. Ordet ”omlevande” gav mig en rejäl funderare. Vad är liv och vad menar vi när vi säger att någon är död? Jag tycker ”omlevande” är felaktigt, eftersom det bara är kropparna som har återuppväckts (då i en icke-biblisk betydelse, vill jag förtydliga!) och inte människornas själar (eller vad man nu väljer att kalla det som jag tycker gör oss människor till enskilda individer/personer.)

Jag tyckte oxå bättre om den här än om ”Låt den rätte komma in” (som jag läst, men kanske inte skrivit om här…). Kanske mest för att sociologidelen av mig rycks med i läsningen av ”Hanteringen…”

En annan riktigt läsvärd recension om boken finner du här. Den tar upp aspekter av boken som jag inte har skrivit om. Bland annat om skräckromanen i allmänhet, den här skräckromanen i synnerhet och om zoombies. Jag är ju sociologinörd, jag, så jag snöar ju lätt in på andra saker än just det skräckiga och zoombie-iga i boken 🙂 (aspekter som inte alls är oviktiga. Och därför oxå omskrivna.)

Annonser