Jag hade med mig alldeles för lite läsning upp till lapphelvetet. Kris uppstod redan andra kvällen, men som tur var, så hade Fantastiskheten varit mer förutseende och laddat upp med bland annat ”Truck stop” som han mycket vänligt lånade ut. Puh, räddad!

”Truck stop” består av korta noveller av David Ericsson som i förordet kallas en modern arbetarförfattare. Han har länge jobbat som långtradarchaffis och skriver om det stundtals ensamma livet på vägarna (så vad är han om inte just en modern arbetarförfattare). Enkelt, naket och väldigt väldigt träffande. Den kvardröjande känslan när boken är utläst är en av melankoli. Skulle den här boken ha ett soundtrack, så skulle det vara ”Vintersaga” med Jerry Williams (hans version av den låten är för övrigt den enda som gör låten rättvisa!)

Jag har många yrkeschaufförer i min släkt och jag känner igen mycket av vad de pratar om i Ericssons noveller. Djävulska körtider och snåla åkare; den ilande ensamhet som livet på vägarna innebär; en helvetes massa tid bakom ratten och ett evigt rökande för att klara stressen: utanför tradarfiket i Docksta eller i norra Spanien. Men såklart oxå bra saker: sammanhållningen mellan chaufförerna (som att man ofta åker två ihop och inte lämnar någon som får fel på bilen); stoltheten att hitta på vägarna; det sköna i att komma fram (men framförallt att komma hem) och den oändligt sällsynta, men ack så välkomna sömnen. Ämnet kärlek platsar i båda kategorierna och finns ofta med i Ericssons berättelser, ibland uttalat, ibland underförstått.

Jag brukar inte gilla noveller (som jag har sagt förut), men de här är, lixom den förra jag läste, undantag. Det är något välbekant över historierna och jag minns andra berättelser jag hört av andra tradarchaffisar samtidigt som jag läser. Historier som jag och syrran när vi var mindre, med lite tur, kunde få höra pappa och hans kompisar berätta när de delade en kaffekopp och en rök. Om liknande teman, om den hårda, men oftast hjärtliga jargongen och om slitet. Och jag tror inte att historierna, pappas eller Ericssons, hade kunnat berättas i någon annan form än novellens. Fast ”novell” låter för pretentiöst. ”Historier” eller ”berättelser” passar bättre.

Det jag vanligtvis irriterar mig på när jag läser novellsamlingar är att de så fort tar slut och en ny med annan handling och andra karaktärer direkt tar vid, innan jag riktigt hunnit med. I ”Truck stop” är visserligen handlingarna delvis olika i de olika berättelserna, men miljön är oftast densamma (= tradarmiljön);karaktärerna hör alla hemma i eller runt den miljön och är oftast chaffisar. De sammanhållande faktorerna gör att jag tänker mig att alla berättelserna skulle ha kunnat berättas av en och samma person. Novellformatet är därmed förlåtet. I det här fallet. Och det är som sagt ett undantag.

Annonser