You are currently browsing the monthly archive for januari 2008.

Jag har ju alldeles glömt att skriva om Guillous "Fienden inom oss". Jag gav den som mp3-bok till Fantastiskheten i julklapp, men det föll sig så att det blev jag som lyssnade på den först, ety jag behövde inviga min mp3-spelare. Som vanligt i Guilllous ljudböcker är det Thomas Bolme som läser och att han är vald med omsorg märks; hans röst passar verkligen för Guillous böcker. Att ha Bolme i öronen när man storhandlar/tvättar/gör annat tråkigt är som vanligt en fröjd.

Säkerhetspolisen gör ett tillslag mot och för bort ett antal familjer i en Stockholmsförort, utan att de får veta varför de är gripna. Nästa dag är den största nyheten i media att Sverige har räddats från "den största katastrofen någonsin" eftersom "Al-Quaida i Sverige" har oskadliggjorts. Därefter blir det dock knäpptyst.

Eva Johnsén-Tanguy på Ekobrottsmyndigheten nappar på ett jobberbjudande inom säkerhetspolisen och hamnar som förhörsledare för de terrorister som häktades innan det blev helt tyst. Har man läst sin Guillou känner man igen namnet Tanguy som namnet på Eriks Pontis rumskamrat i "Ondskan" och mycket riktigt är Pierre Evas man. Han och Erik Ponti är bästa vänner och i kriget mot terrorismen hamnar Erik och Eva på helt olika sidor.

Temat för "Fienden inom oss" är vad som händer med rättssäkerheten och demokratin i kriget mot terrorismen, en synnerligen angelägen fråga i en tid av the war on terror och där personer kan få sina tillgångar spärrade om de associeras med terroriststämplade organisationer. Guillou är, som vanligt, inte speciellt otydlig i sina resonemang, varför de politiska/rättsliga resonemangen känns för långa och tjörviga. Jag fattar ju poängen rätt tidigt, fast han vill förmodligen visa alla sätt på vilket det kan bli fel, vilket väl i sig är någon sorts poäng, även om jag tycker att han misslyckas.

Den riktigt stora behållningen med boken är dock historien om Pierre och Eva. Sedan jag läste "Ondskan" har jag varit nyfiken på vad som hände med Pierre Tanguy och äntligen äntligen får vi reda på det. Jag gillar hur Guillou återuppväcker karaktärer från gamla böcker och hur han så fint balanserar på gränsen mellan fakta och fiktion. Erik Ponti är ju Guillous alter ego i "Ondskan" och förekommer, förutom i "Fienden inom oss" i Hamilton-romanerna. Frågan som man som läsare ställer sig är ju hur verklig Tanguy är och vad mer som är verklighetsbaserat i hans böcker. Det skänker trovärdighet åt hans berättande, förutom att det gör en förbaskat nyfiken. Någon har sagt att den bästa lögnen inte ligger långt från sanningen och, tjaa, det tycks ju Guillou ha fattat 🙂

"Fienden inom oss" är en okej bok och en okej Guillou, men inte mer. Lite för långrandig, men kul med ny huvudperson och att få reda på vad som hände med Pierre.

Annonser

Vissa böcker är så uppslukande att jag har svårt att ställa om till att prata/läsa/skriva om andra böcker, även fast jag gör annat än just läser. Shantaram är en sådan bok. Har gjort halvhjärtade försök att blogga om andra saker, men jag har inte kunnat fokusera. Förrän nu, när boken är utläst och jag har hunnit sova ett par nätter.

Han har upplevt en del, den där karln, så alla 933 sidor behövs verkligen för att berätta om det. Lin kommer som förrymd fånge till Bombay och vad han än tar sig för, så innehar han en särställning som gora, vit utlänning. Han lär sig prata Marathi, Hindi och lite Urdu, vilket lokalbefolkningen först förundras över och sedan älskar honom för. Ju längre han stannar, desto längre ut på andra sidan gränsen av det legala hamnar han.

Lin handlar med svarta pengar, förfalskar pass, handlar med droger, smugglar pass och guld, smugglar vapen till, och deltar i, kriget i Afghanistan. Det mesta åt den indiska maffian. Grov brottslighet, alltså. Jag förvånas över att jag inte reagerar över det mer än jag gör. Både i litteratur och i verkligheten brukar det störa mig att människor inte bryr sig när de gör illegala/omoraliska handlingar, eftersom det ofta betyder att de är känslokalla och egocentriska i övrigt oxå. Men. Lin öppnar oxå en sjukstuga i slummen och delar rätt frikostigt med sig av det monetära överflöd han senare lever i. Jahaa, hur var det där med svart eller vitt?

Jag älskar beskrivningen av de karaktärer han befrändar och avundas honom förmågan att så snabbt skapa relationer med andra människor. Jag älskar beskrivningen av miljöerna och händelserna. Jag älskar hans sätt att beskriva världen och att han tar tillvara på de chanser som ges till djupare filosofiska diskussioner. Jag älskar att han tar chansen att lära sig de lokala språk som talas i området. Jag avundas honom den instinktiva känslan om han kan lita på personer och jag avundas honom självförtroendet att lita på den känslan. Flera gånger återkommer han till att det han älskar med Bombay är nära relaterat till de personer han har lärt känna och att staden inte är densamma utan dessa personer, en sanning som väl kan generaliseras till de flesta platser. Den känsla jag har för en plats färgas lätt av relationen jag har till personer jag har upplevt platsen tillsammans med alt. lärt känna där.

Och jag älskar hans livsvilja och hans beslutsamhet. Efter ett tremånadersåterfall i heroinmissbruket tänder han av i ett av maffiabossarnas hus. Han har förlorat runt 12 kg, all smidighet och det mesta av sina uppbyggda muskler. Han inser att han inte kommer att klara av att tända av själv, så han ber den som vaktar honom hjälpa honom att binda fast sig och även ge honom munkavle, ety han vill ändå bli fri från drogerna. Förklaringen till plågorna vid avtändning är att kroppens naturliga smärtlindrande medel behöver mellan fem och fjorton dagar på sig att komma igång sedan det temporärt stoppats av heroinet. Jag baxnar. Det.måste.ha.varit.fruktansvärt. Och han överlever. Han deltar i kriget i Afghanistan och tillbringar en längre tid svältandes och frysandes i bergen. Och han överlever.

Shantaram är 900 sidor äventyr och kärlek som jag verkligen verkligen önskar att jag hade oläst!

SvDs bokrecension/intervju med Gregory David Roberts finns att läsa här.
DNs recension finns att läsa här.
Och här hittar ni bilder på författaren då och nu.

Vad tyckte ni om Shantaram?

Denna veckas bokfemma handlar om filmatiseringar. Jag är väldigt tveksam till filmatiseringar av böcker, generellt sett. En filmatisering är alltid något annat än boken själv och lyckas sällan spegla boken, även om filmen sedd för sig själv kan vara bra.

Som hjälp för minnet länkar Malin till Based on the book, där man kan se böcker som filmatiserats. Väl där inser jag att jag har sett massor av filmer utan att ens ha vetat att de varit baserade på böcker! Fight Club är ett sånt exempel. Jag förlorar mig i filmfunderingar ett tag och kommer lite ur bokfemme-läge. Så tack, Malin 🙂

Min bokfemma tar upp bra filmer som är inspirerade/baserade på böcker.

Den första jag tänker på är LotR-trilogin. Jag har aldrig lyckats läsa böckerna utan att somna, med däremot lyssnat på första och andra delen med stor förtjusning. Och filmerna är makalösa. De fångar mycket av stämningen och framförallt det hemska i böckerna, men jag saknar Tom Bombadill i filmerna.

Fiendens fiende av Jan Guillou gick som miniserie i 8 delar nån gång typ tidigt 90-tal. Guillou var ju något av en husgud hemma och i Fiendens fiende spelas Hamilton av en väldigt sexig Peter Haber (som för övrigt är väldigt lik en ung Carl XVI Gustaf). Det är länge sedan jag har sett den nu, så jag kan inte påminna mig hur lik serien är boken, men jag minns den som bra.

Chocolat såg jag som utbytesstudent på en förortsbiograf i Sydney (den terminen blev det öht mycket film, ety den biografen var riiiktigt billig!), faktiskt före jag läste boken. Filmen fångar det sensuella med choklad betydligt bättre än boken och gör mig alltid vansinnigt sugen på varm choklad med vispgrädde. Boken var en njasådär.

En fantastisk historia som fungerar mycket bra både som bok och som film är Cunninghams The hours. Jag sträckläste boken i en säng med utsikt över en höststad och oooh-ade och aah-ade mig igenom den. Filmen fångade, faktiskt på samma sätt som boken, stämningen, så jag ooh-ade och aaah-ade mig igenom den oxå. Bok och film lämnade kvar samma känsla i mitt bröst

Den sista fimatiseringen, The Devil wears Prada, är enbart med på listan som exempel på vad som kan hända om Hollywood får tag på en i grunden rätt bra bok. Möjlig spoilervarning ahead: filmen är i skyhög utsträckning baserad på hur snygg utsida, d.v.s kläder och utseende, förbättrar möjligheterna för Andrea att göra karriär på tidningen. I filmatiseringen har de helt lyft ut tveksamheten som Andrea känner inför att helt ändra klädstil när hon inser hur mycket ytan faktiskt avgör. Filmen får henne att framstå som en mycket lyckligare flicka när hon har fått på sig dyra märkeskläder och plattat håret, vilket jag tycker tar bort en hel dimension av bokens handling. I boken funkar ju Andrea som de  ”vanliga” människornas spion inne i modemekkas högkvarter och står som kontrast till de sjuka ideal som gäller där, medan hon i filmen lätt och ledigt bara accepterar spelreglerna och idealen som gäller där och det istället är vännerna utanför jobbet som får representera de ”vanliga” människorna. Filmen funkar förstås om man vill se märkeskläder och en fantastisk Meryl Streep, men den fångar inte alls vad boken handlar om!

Vad tycker ni om filmatiseringar?

Mmm, hon har lyckats igen, Malin! Den här veckans bokfemma handlar om språk. En bra historia räcker inte för att jag ska älska en bok. En bra berättad historia räcker längre, men jag älskar väl skrivna historier. Där språket visar nya vindlingar; där nya tankar uttrycks med enkla ord; där gamla tankar uttrycks på sätt jag inte visste att orden räckte till för; där mina tankar får vindlas ett varv för att orden uttrycker saker jag inte har tänkt på; där författaren tar språket till en annan nivå. Men utan att vara pretentiöst, tack! Elegant språkhantering får mig på fall, såväl i skrivet som talat språk.

Elmer Diktonius (tror jag det var) uttryckte det som att ”det dunkelt sagda, är det dunkelt tänkta” och visst ligger det något i det. Men inte alltid, förstås. Det dunkelt sagda kan ibland vara klart tänkt, men med ”en flaskhals i översättningen”, som Guillou uttrycker det i Coq Rouge. Och det dunkelt tänkta kan förstås ibland bara vara fint förpackat.

Nog om ord och språk nu, här är fem titlar jag förknippar med språk:

The meaning of everything” av Simon Wincester är den första boken jag tänker på. Den handlar om hur the Oxford English Dictionary kom till. Innan jag läste den, så hade jag aldrig ställt mig frågan hur man faktiskt gör en ordbok; hur man fixerar ett språk, så att det får plats i en ordbok. Jag har lixom bara använt ordböcker, utan att förundras över vilket arbete som ligger bakom. Är man det minsta intresserad av ord och språk, så kan den här vara en riktig uppenbarelse. Det var den iaf för mig (mer vad jag tyckte om boken kan du läsa här)

Den andra boken jag tänker på är Doris Lessings ”Martha Quest”. Däri finns ett par meningar i en passage som jag älskar. Martha är på väg hem till farmen, lite irriterad över saker och ting och uppe i sig själv, men noterar till slut naturen omkring sig: ”she noted too, that she was walking very fast, quite blind to the beauties of the trees and grass. For it was evening, and very beautiful…” Upptäckten står som en sådan kontrast till hur hon i meningen innan irriterar sig över att hon ”…was watching the movements of her mind as if she were observing a machine” (observationen av naturen i kontrast till den rationella observationen av förnuftet som maskin)  (s 73 i upplagan som är tryckt 1993).

Lessing använder ordet ”beauties” istället för ”beauty”, för att markera skönheten i träden för sig och gräset för sig, men även dem tillsammans. ”The beauty” of trees hade enbart markerat skönheten i landskap som en helhet, men Lessing poängterar att även delarna i helheten är vackra, sedda för sig. Jag fick läsa om meningen en gång för att förvissa mig om att jag hade läst rätt och sen ett par gånger till för att det var så vackert. (Mer om vad jag tyckte om boken finns här.)

Listans tredje kandidat är Siri Hustvedts ”What I loved”. Hon har en förmåga att beskriva skeenden som oerhört utdragna, men utan att de på något sätt blir tråkiga. De är istället så händelsemättade att alla ord behövs. Plågsam är njutningen att ta sig igenom boken, då språket måste genomnjutas. Det gör dels att boken räcker länge, men oxå att man inte kan skynda sig, även fast man vill veta hur det ska gå. Att läsa Hustvedt är som att vada i kola mot en strand av choklad, man vill inte skynda sig för att kola är gott, men samtidigt skynda sig för att choklad är gott 😉

Bok nummer fyra är Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson. Enligt mig den bästa i trilogin och med på denna bokfemma, eftersom man (jag!) inte märkte språket. Larssons bok är ett utmärkt exempel på när språket fungerar som ett verktyg för att föra handlingen framåt, utan att läsaren varken fastnar i språket på väg in i berättelsen för att det är för torftigt eller stannar i språket för att det är så vackert. Som läsare skjutsas man utan krusiduller direkt in i det viktiga, nämligen handlingen. Språket kan mycket väl ”bara” vara funktionellt, vilket verkligen inte är så ”bara”. En konst att bemästra även språket som sådant, märk väl.

Bokfemmans sista bok är med som motpol till Larsson och faktiskt som varning: Ellis Peters ”Ett helgon till varje pris”. Den finns i en embarmeligt deprimerande översättning av Jan Gehlin och borde användas vid översättarutbildningar som avskräckande exempel. Jag irriterade mig till slut så mycket på den undermåliga språkhanteringen att jag inte kunde koncentrera mig på handlingen, utan fick sluta läsa. Karln hade bevarat den engelska meningsbyggnaden i princip intakt! Visst ska man försöka bevara den känsla som originalspråket vill förmedla, men herregud…!! Översättningen av den här boken har gjort mig ytterst skeptisk mot översatta böcker och jag läser alltid ett par sidor innan jag lånar/köper dem, för att inte göra samma misstag igen (något jag ändå gjorde med den svenska översättningen av John Dickies Cosa Nostra -igen en totalt olidlig läsning pga kass översättning).

Äntligen en ny bokfemma! Malin börjar det nya året med ett relativt enkelt tema: 5 böcker relaterade till ”senaste”.

*Senaste bok att bli inskriven i min bokbok: ”Charlie” av Margaret Suber. Tack till The Girl Least Likely Tos inspirerande tips! Jag älskade Radclyffe Halls ”Ensamhetens brunn” och Charlie ska visst vara den första svenska lesbiska romanen. Längtar till nästa bibblobesök!

*Senaste påbörjade bok: Shantaram av Gregory Davis Robert. Förra årets äventyrsbok, kan man väl säga. Ska visst bli film och har en egen hemsida. 200 sidor in i den 900-sidiga tegelstenen är jag förtjust. Jag föreställer mig att det, när jag öppnar boken, virvlar upp indiska kryddor, ljud av larmet från stadslivet i Bombay och små bilder föreställande kvinnor i indiska färgglada saris och kor på gatorna. Inbillar mig ibland att jag inte ska orka igenom hela boken, men när sen tänker jag att ”bara en sida till” och vips har det gått en timme 🙂

*Senaste utgallrade bok: Järnvägsresandets historia av Wolfgang Schivelbusch. Kurslitteratur från en kurs i tvärvetenskap jag läste första terminen. Bra om hur uppfattningen av tid och rum förändras när järnvägen byggs över Amerika (jfr m Storbrittanien), men jag har bara läst den en endaste gång. Och nu vill jag bli av med den. Anyone? 😉

*Senaste bok att längta efter: A ripple from the Storm av Doris Lessing. Tillsammans med The Four-gated city av samma författare, så ligger den i ett paket från Adlibris som bara väntar på att jag hämta det.

*Senaste bok in på min böcker-jag-önskar-att-jag-ägde-lista: The library at night av Alberto Manuel. Har jag önskat mig sedan jag fick höra talas om den. Önskade mig den dock inte i julklapp, varför vet jag inte. Det är den engelska varianten jag önskar mig. Och får jag inte den, så önskar jag mig oxå A history of reading av samma karl.

Del 2 i "Children of violence"-serien. Martha har gift sig och andra världskriget kommer. Douglas vill ut i kriget och tänjer på lite regler och får rycka in. Martha erkänner till slut att hon är gravid, efter en lång tids förnekelse, och blir i praktiken ensamstående med Caroline eftersom Douggie är ute i kriget. Hon känner sig fastlåst vid lägenheten och Carolines rutiner, men när Caroline väl sover om kvällarna, så sitter hon ändå ensam hemma.

Douggie kommer efter ett år tillbaka från kriget och köper hux flux ett hus till sin familj, trots att Martha är lite skeptisk. Det blir ett stort hus med kock, barnflicka och en allt-i-allo-pojke, alla svarta; Douglas återvänder till det arbete han hade innan kriget och Martha är fortfarande hemma med Caroline. Och är beyond uttråkad. Dessutom börjar "alla" prata om att hon ska skaffa ännu ett barn. När Martha säger sitt hjärtas mening, d.v.s att hon inte vill ha nåt nytt barn än, så får hon höra att hon är orättivs mot Caroline och Douglas och bara tänker på sig själv.

Lessing beskriver så på pricken den intrarollkonflikt som uppstår när Martha först får rollen som hustru tilldelad sig och därefter rollen som mor. Hon är fortfarande ung och blir av omgivningen direkt insjasad i rollen "ung kvinna" vars rollförväntningarna tvingar henne att gå in i rollen som "hustru". Hon får aldrig chansen att själv skapa rollen som "Martha", utan rollförväntningarna internaliseras och så är rollkonflikten igång. Vilket ju oftast är vad som händer när man växer upp; man "förstår" hur man förväntas agera och agerar oftast därefter. Eller så uppstår rollkonflikter för att man inte accepterar de förväntningar som rollen innebär.

Och det är så plågsamt att läsa, eftersom hon från början inte medveten om vad det är som händer i henne, utan identifierar bara känslor som skuld och hat, vilket är hur rollkonflikten tar sig uttryck. Martha inser mer och mer att hennes äktenskap med Douglas var ett rejält misstag och den underliggande konflikten mellan makarna blossar till slut upp, och det med besked!

Det finns ett avsnitt där parets rollfordelning tydliggörs: Douglas accepterar och gillar sin roll som man och tycker enbart Martha är obstinat och egoistisk när hon inte accepterar rollförväntningarna i rollen "hustru". Martha värjer sig allt mer medvetet mot den mask/roll omgivningen promt vill knö ner henne i. Man kan säkert ta det som mer allmängiltig beskrivning av kvinnans underordning.

Jag blir så förbannad när jag läser om Martha och Douglas och kommentaren från en äldre kvinna att "alla har det såhär, Martha. Vill du ha affärer vid sidan av så är det helt okej, men du behöver inte skilja dig, för han är ju ett sånt bra kap". Den äldre kvinnan menar att kvinnor och män är helt olika, att äktenskapet är ett nödvändigt ont och att det bara är att acceptera att man inte kan kommunicera i ett äktenskap, utan härda ut och göra det bästa av det, vilket kan innebära att ha kärleksaffärer vid sidan om. Med den attityden kommer ju aldrig något att förändras!

Jag fattar inte varför makarna Knowell inte pratar med varandra! De pratar bara om varandra. Eller skriker, mot slutet… Jag antar att de från början hade något sorts intresse av att äktenskapet skulle hålla (varför skulle de annars gifta sig -eller agerar de enbart enligt rollförväntningarna även här?). Dock saknar de ju verktyg för kommunikation. Douglas agerar enligt rollförväntningarna som finns på "man" och har inte förstått (vilket Martha visserligen inte har underlättat) att Martha egentligen inte är en traditionell "hustru". Är det så illa att de helt agerar enligt rollförväntningarna och inte vet hur de ska hantera en situation när förväntningarna inte längre talar om hur man ska spela?

Martha står ju till slut inte ut med situationen och bryter sig ur rollen ordentligt, men det känns som att Douglas fortfarande är kvar i rollen. Får se hur det utvecklar sig i kommande böcker..

Den här tillsammans med första delen hör till de mest tankeväckande skönlitterära böcker jag någonsin har läst. De har en sällsam kombination av stilistiskt mästerhantverk och tankemässigt skarpsinne, som jag inte tror att jag har stött på någon annanstans. Lessing väjer inte för komplexa (kanske tom kontroversiella) frågor och skildrar hur människor hanterar/drabbas av dem, utan att moralisera. Hon har ett oerhört skarpt öga för människors agerande och känslomässiga berg- och dalbanor och en lika skarp förmåga att skildra det hon ser.

De här böckerna är definitivt några av de bästa jag har läst. I can’t wait tills beställningen från Adlibris kommer med resten av böckerna!!

Vad tycker ni om Lessing?

Första delen i Children of Violence-serien. Martha växer upp på en farm någonstans i södra Afrika med föräldrar och storebror på internat. Martha är en person med egen vilja och anpassar sig inte automatiskt efter vad omgivningen tycker att en flicka ska göra. En av hennes kvinnliga vänner tittar till exempel snett på Martha när hon bekvämt har satt sig under ett träd och smutsat ner kjolen. Själv sätter sig väninnan försiktigt försiktigt ner. Det förväntas av Martha när hon växer upp att hon i princip direkt ska gifta sig, men hon väljer istället att söka plats som sekreterare på ett kontor i den närliggande staden och flytta hemifrån till ett litet rum hon hyr. Modern förfasar sig över Marthas tilltag, medan fadern tycker att det är bra att Martha följer sin vilja.

Lessing fångar så himla väl hur det är att växa upp som ung flicka, att inse att man kommer att hamna i en redan färdigskriven roll och vad det innebär att ändå försöka bortse från det, för att man vill leva sitt eget liv och upptäcka vem man är, utan att tvingas in i en form där man kanske inte passar. Och Martha är så typiskt tonårig, jag känner igen många av hennes tankar som mina egna, trots att boken är skriven på 50-talet och utspelar sig på 20-30-talet. Att vara uppväxande tonåring har antingen inte förändrats så mycket på ca 40 år eller så har jag och Martha ovanligt mycket gemensamt 😉

Lessing använder språket på ett sätt jag inte har stött på tidigare; hon visar mig nyanser av engelskan jag inte visste fanns och jag älskar det!

%d bloggare gillar detta: