Del 2 i "Children of violence"-serien. Martha har gift sig och andra världskriget kommer. Douglas vill ut i kriget och tänjer på lite regler och får rycka in. Martha erkänner till slut att hon är gravid, efter en lång tids förnekelse, och blir i praktiken ensamstående med Caroline eftersom Douggie är ute i kriget. Hon känner sig fastlåst vid lägenheten och Carolines rutiner, men när Caroline väl sover om kvällarna, så sitter hon ändå ensam hemma.

Douggie kommer efter ett år tillbaka från kriget och köper hux flux ett hus till sin familj, trots att Martha är lite skeptisk. Det blir ett stort hus med kock, barnflicka och en allt-i-allo-pojke, alla svarta; Douglas återvänder till det arbete han hade innan kriget och Martha är fortfarande hemma med Caroline. Och är beyond uttråkad. Dessutom börjar "alla" prata om att hon ska skaffa ännu ett barn. När Martha säger sitt hjärtas mening, d.v.s att hon inte vill ha nåt nytt barn än, så får hon höra att hon är orättivs mot Caroline och Douglas och bara tänker på sig själv.

Lessing beskriver så på pricken den intrarollkonflikt som uppstår när Martha först får rollen som hustru tilldelad sig och därefter rollen som mor. Hon är fortfarande ung och blir av omgivningen direkt insjasad i rollen "ung kvinna" vars rollförväntningarna tvingar henne att gå in i rollen som "hustru". Hon får aldrig chansen att själv skapa rollen som "Martha", utan rollförväntningarna internaliseras och så är rollkonflikten igång. Vilket ju oftast är vad som händer när man växer upp; man "förstår" hur man förväntas agera och agerar oftast därefter. Eller så uppstår rollkonflikter för att man inte accepterar de förväntningar som rollen innebär.

Och det är så plågsamt att läsa, eftersom hon från början inte medveten om vad det är som händer i henne, utan identifierar bara känslor som skuld och hat, vilket är hur rollkonflikten tar sig uttryck. Martha inser mer och mer att hennes äktenskap med Douglas var ett rejält misstag och den underliggande konflikten mellan makarna blossar till slut upp, och det med besked!

Det finns ett avsnitt där parets rollfordelning tydliggörs: Douglas accepterar och gillar sin roll som man och tycker enbart Martha är obstinat och egoistisk när hon inte accepterar rollförväntningarna i rollen "hustru". Martha värjer sig allt mer medvetet mot den mask/roll omgivningen promt vill knö ner henne i. Man kan säkert ta det som mer allmängiltig beskrivning av kvinnans underordning.

Jag blir så förbannad när jag läser om Martha och Douglas och kommentaren från en äldre kvinna att "alla har det såhär, Martha. Vill du ha affärer vid sidan av så är det helt okej, men du behöver inte skilja dig, för han är ju ett sånt bra kap". Den äldre kvinnan menar att kvinnor och män är helt olika, att äktenskapet är ett nödvändigt ont och att det bara är att acceptera att man inte kan kommunicera i ett äktenskap, utan härda ut och göra det bästa av det, vilket kan innebära att ha kärleksaffärer vid sidan om. Med den attityden kommer ju aldrig något att förändras!

Jag fattar inte varför makarna Knowell inte pratar med varandra! De pratar bara om varandra. Eller skriker, mot slutet… Jag antar att de från början hade något sorts intresse av att äktenskapet skulle hålla (varför skulle de annars gifta sig -eller agerar de enbart enligt rollförväntningarna även här?). Dock saknar de ju verktyg för kommunikation. Douglas agerar enligt rollförväntningarna som finns på "man" och har inte förstått (vilket Martha visserligen inte har underlättat) att Martha egentligen inte är en traditionell "hustru". Är det så illa att de helt agerar enligt rollförväntningarna och inte vet hur de ska hantera en situation när förväntningarna inte längre talar om hur man ska spela?

Martha står ju till slut inte ut med situationen och bryter sig ur rollen ordentligt, men det känns som att Douglas fortfarande är kvar i rollen. Får se hur det utvecklar sig i kommande böcker..

Den här tillsammans med första delen hör till de mest tankeväckande skönlitterära böcker jag någonsin har läst. De har en sällsam kombination av stilistiskt mästerhantverk och tankemässigt skarpsinne, som jag inte tror att jag har stött på någon annanstans. Lessing väjer inte för komplexa (kanske tom kontroversiella) frågor och skildrar hur människor hanterar/drabbas av dem, utan att moralisera. Hon har ett oerhört skarpt öga för människors agerande och känslomässiga berg- och dalbanor och en lika skarp förmåga att skildra det hon ser.

De här böckerna är definitivt några av de bästa jag har läst. I can’t wait tills beställningen från Adlibris kommer med resten av böckerna!!

Vad tycker ni om Lessing?

Annonser