Mmm, hon har lyckats igen, Malin! Den här veckans bokfemma handlar om språk. En bra historia räcker inte för att jag ska älska en bok. En bra berättad historia räcker längre, men jag älskar väl skrivna historier. Där språket visar nya vindlingar; där nya tankar uttrycks med enkla ord; där gamla tankar uttrycks på sätt jag inte visste att orden räckte till för; där mina tankar får vindlas ett varv för att orden uttrycker saker jag inte har tänkt på; där författaren tar språket till en annan nivå. Men utan att vara pretentiöst, tack! Elegant språkhantering får mig på fall, såväl i skrivet som talat språk.

Elmer Diktonius (tror jag det var) uttryckte det som att ”det dunkelt sagda, är det dunkelt tänkta” och visst ligger det något i det. Men inte alltid, förstås. Det dunkelt sagda kan ibland vara klart tänkt, men med ”en flaskhals i översättningen”, som Guillou uttrycker det i Coq Rouge. Och det dunkelt tänkta kan förstås ibland bara vara fint förpackat.

Nog om ord och språk nu, här är fem titlar jag förknippar med språk:

The meaning of everything” av Simon Wincester är den första boken jag tänker på. Den handlar om hur the Oxford English Dictionary kom till. Innan jag läste den, så hade jag aldrig ställt mig frågan hur man faktiskt gör en ordbok; hur man fixerar ett språk, så att det får plats i en ordbok. Jag har lixom bara använt ordböcker, utan att förundras över vilket arbete som ligger bakom. Är man det minsta intresserad av ord och språk, så kan den här vara en riktig uppenbarelse. Det var den iaf för mig (mer vad jag tyckte om boken kan du läsa här)

Den andra boken jag tänker på är Doris Lessings ”Martha Quest”. Däri finns ett par meningar i en passage som jag älskar. Martha är på väg hem till farmen, lite irriterad över saker och ting och uppe i sig själv, men noterar till slut naturen omkring sig: ”she noted too, that she was walking very fast, quite blind to the beauties of the trees and grass. For it was evening, and very beautiful…” Upptäckten står som en sådan kontrast till hur hon i meningen innan irriterar sig över att hon ”…was watching the movements of her mind as if she were observing a machine” (observationen av naturen i kontrast till den rationella observationen av förnuftet som maskin)  (s 73 i upplagan som är tryckt 1993).

Lessing använder ordet ”beauties” istället för ”beauty”, för att markera skönheten i träden för sig och gräset för sig, men även dem tillsammans. ”The beauty” of trees hade enbart markerat skönheten i landskap som en helhet, men Lessing poängterar att även delarna i helheten är vackra, sedda för sig. Jag fick läsa om meningen en gång för att förvissa mig om att jag hade läst rätt och sen ett par gånger till för att det var så vackert. (Mer om vad jag tyckte om boken finns här.)

Listans tredje kandidat är Siri Hustvedts ”What I loved”. Hon har en förmåga att beskriva skeenden som oerhört utdragna, men utan att de på något sätt blir tråkiga. De är istället så händelsemättade att alla ord behövs. Plågsam är njutningen att ta sig igenom boken, då språket måste genomnjutas. Det gör dels att boken räcker länge, men oxå att man inte kan skynda sig, även fast man vill veta hur det ska gå. Att läsa Hustvedt är som att vada i kola mot en strand av choklad, man vill inte skynda sig för att kola är gott, men samtidigt skynda sig för att choklad är gott 😉

Bok nummer fyra är Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson. Enligt mig den bästa i trilogin och med på denna bokfemma, eftersom man (jag!) inte märkte språket. Larssons bok är ett utmärkt exempel på när språket fungerar som ett verktyg för att föra handlingen framåt, utan att läsaren varken fastnar i språket på väg in i berättelsen för att det är för torftigt eller stannar i språket för att det är så vackert. Som läsare skjutsas man utan krusiduller direkt in i det viktiga, nämligen handlingen. Språket kan mycket väl ”bara” vara funktionellt, vilket verkligen inte är så ”bara”. En konst att bemästra även språket som sådant, märk väl.

Bokfemmans sista bok är med som motpol till Larsson och faktiskt som varning: Ellis Peters ”Ett helgon till varje pris”. Den finns i en embarmeligt deprimerande översättning av Jan Gehlin och borde användas vid översättarutbildningar som avskräckande exempel. Jag irriterade mig till slut så mycket på den undermåliga språkhanteringen att jag inte kunde koncentrera mig på handlingen, utan fick sluta läsa. Karln hade bevarat den engelska meningsbyggnaden i princip intakt! Visst ska man försöka bevara den känsla som originalspråket vill förmedla, men herregud…!! Översättningen av den här boken har gjort mig ytterst skeptisk mot översatta böcker och jag läser alltid ett par sidor innan jag lånar/köper dem, för att inte göra samma misstag igen (något jag ändå gjorde med den svenska översättningen av John Dickies Cosa Nostra -igen en totalt olidlig läsning pga kass översättning).

Annonser