Denna veckas bokfemma handlar om filmatiseringar. Jag är väldigt tveksam till filmatiseringar av böcker, generellt sett. En filmatisering är alltid något annat än boken själv och lyckas sällan spegla boken, även om filmen sedd för sig själv kan vara bra.

Som hjälp för minnet länkar Malin till Based on the book, där man kan se böcker som filmatiserats. Väl där inser jag att jag har sett massor av filmer utan att ens ha vetat att de varit baserade på böcker! Fight Club är ett sånt exempel. Jag förlorar mig i filmfunderingar ett tag och kommer lite ur bokfemme-läge. Så tack, Malin 🙂

Min bokfemma tar upp bra filmer som är inspirerade/baserade på böcker.

Den första jag tänker på är LotR-trilogin. Jag har aldrig lyckats läsa böckerna utan att somna, med däremot lyssnat på första och andra delen med stor förtjusning. Och filmerna är makalösa. De fångar mycket av stämningen och framförallt det hemska i böckerna, men jag saknar Tom Bombadill i filmerna.

Fiendens fiende av Jan Guillou gick som miniserie i 8 delar nån gång typ tidigt 90-tal. Guillou var ju något av en husgud hemma och i Fiendens fiende spelas Hamilton av en väldigt sexig Peter Haber (som för övrigt är väldigt lik en ung Carl XVI Gustaf). Det är länge sedan jag har sett den nu, så jag kan inte påminna mig hur lik serien är boken, men jag minns den som bra.

Chocolat såg jag som utbytesstudent på en förortsbiograf i Sydney (den terminen blev det öht mycket film, ety den biografen var riiiktigt billig!), faktiskt före jag läste boken. Filmen fångar det sensuella med choklad betydligt bättre än boken och gör mig alltid vansinnigt sugen på varm choklad med vispgrädde. Boken var en njasådär.

En fantastisk historia som fungerar mycket bra både som bok och som film är Cunninghams The hours. Jag sträckläste boken i en säng med utsikt över en höststad och oooh-ade och aah-ade mig igenom den. Filmen fångade, faktiskt på samma sätt som boken, stämningen, så jag ooh-ade och aaah-ade mig igenom den oxå. Bok och film lämnade kvar samma känsla i mitt bröst

Den sista fimatiseringen, The Devil wears Prada, är enbart med på listan som exempel på vad som kan hända om Hollywood får tag på en i grunden rätt bra bok. Möjlig spoilervarning ahead: filmen är i skyhög utsträckning baserad på hur snygg utsida, d.v.s kläder och utseende, förbättrar möjligheterna för Andrea att göra karriär på tidningen. I filmatiseringen har de helt lyft ut tveksamheten som Andrea känner inför att helt ändra klädstil när hon inser hur mycket ytan faktiskt avgör. Filmen får henne att framstå som en mycket lyckligare flicka när hon har fått på sig dyra märkeskläder och plattat håret, vilket jag tycker tar bort en hel dimension av bokens handling. I boken funkar ju Andrea som de  ”vanliga” människornas spion inne i modemekkas högkvarter och står som kontrast till de sjuka ideal som gäller där, medan hon i filmen lätt och ledigt bara accepterar spelreglerna och idealen som gäller där och det istället är vännerna utanför jobbet som får representera de ”vanliga” människorna. Filmen funkar förstås om man vill se märkeskläder och en fantastisk Meryl Streep, men den fångar inte alls vad boken handlar om!

Vad tycker ni om filmatiseringar?

Annonser