Vissa böcker är så uppslukande att jag har svårt att ställa om till att prata/läsa/skriva om andra böcker, även fast jag gör annat än just läser. Shantaram är en sådan bok. Har gjort halvhjärtade försök att blogga om andra saker, men jag har inte kunnat fokusera. Förrän nu, när boken är utläst och jag har hunnit sova ett par nätter.

Han har upplevt en del, den där karln, så alla 933 sidor behövs verkligen för att berätta om det. Lin kommer som förrymd fånge till Bombay och vad han än tar sig för, så innehar han en särställning som gora, vit utlänning. Han lär sig prata Marathi, Hindi och lite Urdu, vilket lokalbefolkningen först förundras över och sedan älskar honom för. Ju längre han stannar, desto längre ut på andra sidan gränsen av det legala hamnar han.

Lin handlar med svarta pengar, förfalskar pass, handlar med droger, smugglar pass och guld, smugglar vapen till, och deltar i, kriget i Afghanistan. Det mesta åt den indiska maffian. Grov brottslighet, alltså. Jag förvånas över att jag inte reagerar över det mer än jag gör. Både i litteratur och i verkligheten brukar det störa mig att människor inte bryr sig när de gör illegala/omoraliska handlingar, eftersom det ofta betyder att de är känslokalla och egocentriska i övrigt oxå. Men. Lin öppnar oxå en sjukstuga i slummen och delar rätt frikostigt med sig av det monetära överflöd han senare lever i. Jahaa, hur var det där med svart eller vitt?

Jag älskar beskrivningen av de karaktärer han befrändar och avundas honom förmågan att så snabbt skapa relationer med andra människor. Jag älskar beskrivningen av miljöerna och händelserna. Jag älskar hans sätt att beskriva världen och att han tar tillvara på de chanser som ges till djupare filosofiska diskussioner. Jag älskar att han tar chansen att lära sig de lokala språk som talas i området. Jag avundas honom den instinktiva känslan om han kan lita på personer och jag avundas honom självförtroendet att lita på den känslan. Flera gånger återkommer han till att det han älskar med Bombay är nära relaterat till de personer han har lärt känna och att staden inte är densamma utan dessa personer, en sanning som väl kan generaliseras till de flesta platser. Den känsla jag har för en plats färgas lätt av relationen jag har till personer jag har upplevt platsen tillsammans med alt. lärt känna där.

Och jag älskar hans livsvilja och hans beslutsamhet. Efter ett tremånadersåterfall i heroinmissbruket tänder han av i ett av maffiabossarnas hus. Han har förlorat runt 12 kg, all smidighet och det mesta av sina uppbyggda muskler. Han inser att han inte kommer att klara av att tända av själv, så han ber den som vaktar honom hjälpa honom att binda fast sig och även ge honom munkavle, ety han vill ändå bli fri från drogerna. Förklaringen till plågorna vid avtändning är att kroppens naturliga smärtlindrande medel behöver mellan fem och fjorton dagar på sig att komma igång sedan det temporärt stoppats av heroinet. Jag baxnar. Det.måste.ha.varit.fruktansvärt. Och han överlever. Han deltar i kriget i Afghanistan och tillbringar en längre tid svältandes och frysandes i bergen. Och han överlever.

Shantaram är 900 sidor äventyr och kärlek som jag verkligen verkligen önskar att jag hade oläst!

SvDs bokrecension/intervju med Gregory David Roberts finns att läsa här.
DNs recension finns att läsa här.
Och här hittar ni bilder på författaren då och nu.

Vad tyckte ni om Shantaram?

Advertisements