You are currently browsing the monthly archive for februari 2008.

Paddy Meehan har gjort karriär sen vi senast träffade henne och har numera en fast kolumn på tidningen. Hon har dessutom köpt en lägenhet, d.v.s flyttat från familjen och har fått en son. Det där med moderskapet kom lite plötsligt, både för mig som läsare och som Paddy, vad det verkar. Men hon är så bra som mamma (och utnyttjar det, på det bästa sätt!). Hon har inte lyckats gå ner i vikt, men struntar numera i det, eftersom det är så gott att äta (det vill säga hon har tagit ett aktivt beslut att det är bättre att det är gott att äta, än att må dåligt av att svälta och ändå inte gå ner i vikt).

Så får hon besked att en gammal älskare till henne har mördats och att hon står som närmast anhörig till honom, vilket då betyder att hon ärver ett hus och lite annat. Han var krigskorrespondent och i färd att tillsammans med en fotograf publicera en bok med utvandrade skottar.

Men varför har älskaren mördats? Det ryktas om att IRA är inblandat, men de har ju traditionellt inte agerat i Skottland tidigare, så varför skulle de nu börja? Paddy blir först intresserad och sedan involverad, då hon blir förföljd.

Och det är bra, det är ju Mina, lixom. Fast inte lika bra som de tidigare. Vet inte om det är jag som har varit för snabb i mitt läsande, eller om nyhetens behag vad gäller Minas författarskap har lagt sig, men den här boken får "bara" betyg bra och inget mer.

Har ni läst "The last breath"? Vad tyckte ni?

Annonser

Två helt olika berättelser skrivna av samma skarpa penna och i väntan på Ensamhetens vin så kan det inte bli bättre. I Balen ska en bal anordnas av ett nyrikt par som för att göra debut i sociteten. Dottern nekas att vara med och förvisas istället till att sova i ett förråd den aktuella kvällen. Hon avskyr modern (som är den som förbjuder henne att delta) och hämnas därför. Enligt baksidestexten är hämnden "ett ögonblicks verk, men med förödande konsekvenser". Den hämnd som beskrivs är visserligen förödande, men absolut inte på det sätt jag hade väntat mig. Förödelsen är störst för den extremt statustörstande modern och det går dels ut över mannen, men främst över dottern.

Höstflugorna handlar om ryska gamla Tatjana Ivanova som ser världen förändras och förflyttas från revolutionsryssland till 20-talets Paris. Vemodigt så det förslår, fast jag tycker att "20-talets Paris" låter rätt glamoröst. Och det är vemodigare än jag tänkt mig, faktiskt vill jag fälla ett par tårar i slutet av berättelsen.

Som vanligt är Némirovsky mästerlig på att skildra interaktion mellan människor och känslor inom människor. Berättelserna är inte långa, men fylliga. De fyller precis sitt format och ska varken vara längre eller kortare. Jag föredrar förstås Nemirovskys längre berättelser (ju mer Iréne, desto bättre, liksom), men de här oxå riktigt bra. Hon är bra både i stort och litet format, något som förstås inte alla författare kan sägas vara.

Alltså, jag vet inte vad jag ska tycka om den här boken. Mer än halvvägs in i historien höll jag på att tröttna: de ständiga litteraturreferenserna var lite roliga från början, men blev sen bara tröttsamma, berättandet gick i stå och historien gick inte framåt alls; man förstod att den Hannah som omnämns i början av boken är en centralgestalt, men ju längre in i berättelsen man kommer desto mer undrar man när hon egentligen ska bli så central, för allt börjar i en sån ofarlig ände om Blue, hennes pappa och The Bluebloods. Och det ständiga tjatet om Blues pappa, gud, så irriterande det blev till slut.

Men sen så vänder det. 3/4 in i boken ändras tempot radikalt, det läggs ut en massa trådar som är intressanta att följa upp och berättelsen blir riktigt spännande. Sådär Stieg Larsson-spännande (det vill säga att jag måste läsa färdigt innan jag kan sova). En riktigt klurig historia med intellektuell twist. Dock kommer vändningen för sent för att boken ska bli en riktig höjdare. Större delen av boken är en långsam ripoff på Donna Tartts "The secret History", men sen vänder den till att bli en whodunnit with a twist. I like twists, så den sista fjärdedelen av boken är en höjdare.

Jag vacklar lite i slutbetyget av boken. Det är ju bara den sista biten som är bra och den är inte så bra så att den väger upp resten, men jag skulle nog kunna rekommendera boken med en ordentlig reservation, enbart för att slutet är så bra. Kanske. Eller, jag vet inte riktigt…

Vad tycker ni?

I veckan vill Malin veta vad för serier man läser. Bokserier, alltså. När jag först läste inlägget, så stönade jag inombords: jag läääser ju inga serier, ååååh, jag som ville få en rolig bokfemma. Och sen började jag fundera, läste lite hos Pi och bokidioten och kom på att jag visst läser serier. Att faktiskt några av de bästa böckerna/historierna jag har läst har hört till serier. Så då fick jag blänga på mig själv och himla över hur lite jag kan om mina läsvanor, egentligen. Jag uppskattade serier mer när jag var mindre, så jag har delat upp mina serier i nutid och dåtid. Håll till godo.

Serier jag har uppskattat i någorlunda nutid

Stieg Larssons millennietrilogi. Skarpt, insiktsfullt och med en av världens coolaste hjältinna. Det är alltid tråkigt att människor dör i förtid och extra synd om de är begåvade författare och skriver bladvändare som gör att klockan är 04 är man släcker lampan och sedan försover sig.

Sjöwall/Wahlöös böcker om Beck. Feelgoodböcker som med fördel lyssnas på. Som Guillou fast på 1960-talet. Och där film-Beck ska spelas av Gösta Ekman och Gunvald av Rolf Lassgård.

Hamilton-serien av Guillou (tack, bokidioten!). Jag behöver egentligen inte skriva något mer om mitt förhållande till Hamilton och Guillou, ni vet redan hur förtjust jag är i Carl Gustaf Gilbert Hamilton.

Serier som jag tidigare har uppskattat
Isfolketserien av Margit Sandemo. Som hormonstinn fjortonåring fick jag låna Isfolket-serien av min bästa vän och ojojoj, vad jag plöjde de böckerna. Släktsaga, kärlek, trolldom, ond bråd död och en maaaaassa ”tantsnusk”. 47 delar släktsaga, kärlek, trolldom, ond bråd död och tantsnusk. Klockrätt tonåringslitteratur mao 😉

Britta och Silver-serien av Lisbeth Pahnkhe (tack, Pi). Jag var en riktig hästtjej när jag var liten. Hemmavid. Jag har sammanlagt ridit ca 4 gånger i livet och tillbringat väldigt lätträknade timmar i ett stall, men hemma på min kammare drömde jag mig på bort på ridläger, dressyrkurser och på sommarritter. Och jag var så avis på Britta för hennes Silver, men läste ändå böckerna med stor behållning.

Biggles av W.E Johns. Jag var så kär i Ginger när jag var mindre! Och jag älskade äventyren, problemlösandet och framförallt att det flögs en massa! (Kanske var det ödesbestämt att jag skulle flytta ihop med en flygnörd? 😉

Gömda-serien av Liza Marklund. De första böckerna, de som är skrivna av Liza och Maria tillsammans läste jag och förfärades över. Jag kom ihåg att jag var så förbannad över hur hon blev behandlad och hur tandlöst samhället var i det skydd hon erbjöd. I jobbet har jag stött på människor med som har levt under hot och har än en gång tvingats inse vilka begränsade liv de lever och hur mycket av det övriga livet som förutsätter att man kan dela med sig av personnummer, namn och adress.

Tre deckare av Robert Arthur (gick oxå under namnet Alfred Hitchcock och tre deckare). Tre ungdomar har en liten deckarbyrå med ett litet kontor i en husvagn gömd på ett skrotuppslag och får en massa konstiga uppdrag. Problemlösning och äventyr 🙂

Ni ser, det blev ju en hel radda serier!

%d bloggare gillar detta: