Diski fortsätter sitt resande i den här boken och nu till tre ställen: Nya Zeeland, engelska landsbygden och svenska Lappland. Den första resan föranleds av en inbjudan till en författarfestival, så Diski tar chansen att utforska lite mer av ett land som hon inte kommer att se så mycket mer av. Resan till Lappland gör hon för BBC:s räkning för att hon vill uppleva mörker och kyla, något hon lite tycks ångra när hon verkligen får prova på vad kyla är. Jag uppskattar att hon klarsynt ser samernas researrangemang för vad de är: sätt att tjäna pengar på, sätt att överleva. Det märks tydligt när hon inte vill besöka en eller annan plats som står i programmet, men där samernas svar på hennes fråga om hon måste, säger att jo, det behöver du, för att det står i programmet. Deltagandet sker på deras villkor, punkt. 🙂

Förutom skildringarn från dessa resor finns en novell Diski skrev om resande för BBC. Den är min favorit i hela boken, för den fångar Diski i ett nötskal som den verkligt motvillige resenären. Hela boken väcker tankar om resande. Tidigare har jag alltid satt likhetstecken mellan att inte vilja resa och att inte vilja uppleva nya saker, så jag har inte riktigt förstått hur Diski tänker. Hon är ju nyfiken, så varför är hon så ovillig till resande? Nu inser jag ju att det kan bero på en ovilja till det fysiskt förflyttande av kroppen. Av bekvämlighet eller lathet, eller vad man ska säga. Att bara har förflyttat kroppen till en ny geografisk plats innebär förstås inte att man automatiskt gör nya erfarenheter.

Diski skriver: Enligt mina erfarenheter blir den märkligaste tillvaro normal, alldaglig och ordinär om den är ens egen (s 16) och för henne är en resa i väg till något annat, något som per definition inte är ens egen tillvaro. En yttre resa i kombination med en inre resa, alltså. Vidare skriver hon att avståndet i kilometer mellan en och plats och en annan inte har med avstånd att göra: ...trots att det tar lika lång tid att flyga till Manchester som till Paris, [är jag] någon annanstans på Orlyflygplatsen, men när jag dimper ned på Manchester befinner jag mig bara på en plats där jag händelsevis inte råkar bo. Det påminner mer om det där användbara oöversättliga ordet Freud använde så flitigt: oheimlich. Ohemlik, bokstavligt talat…För mig innebär det att vara borta från det hemtama i kombinationen med en väldigt speciell och stark känsla av vilsenhet som jag inte kan låta bli att definiera som hemlängtan. (s 16) Definitionen av ohemlik för mig är bitvis lik Diskis: att vara borta från det hemtama i kombination med en stark och speciell känsla av nyfikenhet, anonymitet och äventyr. Hemlängtan kan jag visst känna, men den är en känsla skild från den speciella äventyrskänslan som resande för mig innebär.

En charterresa kan få tjäna som exempel på skillnaden mellan att resa och att förflytta sig. Man reser med flygplan som man har sett tidigare, likaså skiljer sig inte flygplatser och transferbussar så mycket åt. Hotellet kan vara lite speciellt, som att man inte får spola ner toalettpapper i toan, men i övrigt funkar det som andra hotell. Klimatet är kanske varmare än det svenska, rätterna på restaurangernas menyer något annorlunda och personal som talar annorlunda. Man tillbringar dagarna med att bada och sola, i en värme och i hav/pool som inte är välbekanta. Sen går man kanske ut och festar, på barer där det finns annat att dricka till andra priser och med spännande inslag som utkastare till exempel.

Har man, om man har gjort en charterresa till exempelvis Grekland med ovanstående agenda, verkligen rest? Har man inte bara förflyttat sig? Jag tycker man med ovanstående upplägg lika gärna kan ersätta ”Grekland” med ”x” och låta ”x” stå för allt från Gotland, Österlen, Öland, den norrbottniska skärgården, Grekland till Kanarieholmarna. (Såklart kan charterresor vara en resa, bara inte så mycket för mig…)

Å andra sidan kan en resa från Linkeboda till Gränna vara både en resa och en förflyttning. Är det första gången jag är i Gränna kan det vara en resa, d.v.s. en upplevelse av något som inte är hemtamt, färjetrafiken över till Visingsö till exempel, men pendlar jag till Gränna för att det arbete jag har innebär kundkontakter i den staden, så blir det mer av en förflyttning. Då blir Gränna hemtamt. Och en resa från Linköping till Gränna är förmodligen en mindre resa än en från Linköping till, säg Irak eller Afghanistan, för att det sociala och kulturella avståndet är större.

Annonser