Äntligen fick jag tag på den! Även om Ensamhetens vin publicerats sist i kronologisk ordning den här gången, så hör den till Némirovskys tidiga produktion. Vilket jag tycker märks. Jag är helt enkelt inte lika kär i den som i ”Storm över Frankrike” och ”Balen / Höstflugorna”. Det knivskarpa återgivandet av relationer mellan människor är såklart där och den elaka modern likaså. Som i ”Storm…” så låter Némirovsky de små människornas liv påverkas av de stora världshändelserna, i det här fallet första världskriget, ryska revolutionen och det dekandenta tjugotalet på ett väldigt skickligt sätt.

Huvudperson är Héléne är enda barnet i familjen Karol, ett relativt välbärgat par i Ukraina under tidigt 1900-tal. Modern är egocentrisk och ombytlig som hellre är ute om kvällarna än hemma med sin familj och barn. Hon är genuint elak mot Héléne, som för att straffa henne för den boja barnet utgör på moderns liv. Hon ville ju egentligen ha frihet och mäns uppmärksamhet, inte familj och barn. Fadern är spelberoende och sällan närvarande, annat än fysisk, vilket gör stämningen i familjen totalt iskall. Hélénes hat mot modern och dennes älskare styr hennes tillvaro och genomsyrar hela berättelsen. Kriget tar familjen så småningom till Paris till Helene alltid längtar, mycket tack vare de resor som modern tar sig för, men oxå mycket tack vare sin franska guvernant, fröken Rose. De stannar ett tag i Helsingfors som blir den lyckligaste tiden i Hélénes liv. Modern och hennes älskare är sällan närvarande, så Héléne har all tid i världen att åka kälke, umgås med varma och godhjärtade människor och till och med få en friare… Och hela tiden finns tankarna på hämnd där tillsammans med tankar om att ensamhet är detsamma som frihet. Relationer är av ondo och man gör bäst i att undvika dem (inte konstigt att hon resonerar så, med de föräldrarna till förebild…)

Familjekonstellationen känns igen från David Golder och omvärldsglimtarna från Storm. Det är välbekant, men ingen kopia från de andra böckerna (inte sedda i omvänd ordning heller, det är värt att komma ihåg att ”Ensamhetens vin” faktiskt skrevs före ”Storm..” och ”David Golder”). Det sägs att den är starkt självbiografisk och jag imponeras av skärpan i att skildra självupplevda händelser, utan att det blir bittert. Och, som vanligt, är det välskrivet. Slutet blev jag dock riktigt besviken på. Det känns mer som slutet på ett kapitel och boken tynar bara bort. Visst är jag glad för Hélénes skull, men…nej, jag hade faktiskt väntat mig mer. Typ ett slut i stil med det i ”Balen”. Ensamhetens vin är ack läsvärd ändå.

Annonser