Efter ett litet uppehåll var det dags för en Doris igen. "A ripple from the storm" är tredje delen i kvintetten om Våldets barn och Martha Quest är numera en frånskild Martha Knowell med en dotter hon inte får träffa. Hon engagerar sig allt djupare i kommunistpartiet och träffar så småningom Anton, en flykting från Hitler-tyskland som hon oxå gifter sig med.

Lessing skildrar så klarsynt kommunistorganisationernas för- och nackdelar (förutom att hon är en fantastisk skildrare av gruppsykologi där många viljor drar åt olika håll). Gruppens grundtanke är god, att inkludera även de svarta i samhällslivet, i fackförbund och i politiska partier med hänvisning till att människor är jämlika. Men det blir en massa ideologiskt tjafs där det organisatoriska hela tiden ska stå över det övriga livet. Att vara kommunist för den här gruppen tycks innebära att man ansluter sig till en grupp i första hand, diskuterar ideologi i andra hand och först i tredje hand ingår i det övriga samhället. Det är oxå den bild jag har av kommunistiska organisationer, ideologi i första hand, realism i andra. Tyvärr innebär det även att kraven på minskad segregering drunkar i skepsism mot kommunism och negligeras.

Vad jag framförallt gillar med Children of violence-serien, förutom språket som får en språknörds hjärta att slå frivolter i bröstet, är närvaron i skildringen av Marthas liv. Är det jobbigt för Martha, så kan man aldrig vara säker på att det kommer att lösa sig. Man får lixom ingen hint vartåt det barkar, eftersom berättaren (och därmed faktiskt oxå läsaren) är så närvarande i nuet att det inte finns utrymme för framåtblickar. Jag jämför med en del chic-lit, där man redan när man börjar läsa lixom vet att det kommer att reda ut sig, att det kommer ett lyckligt slut oavsett hur nattsvart det ter sig för huvudpersonen. Chic-lit-nattsvart är lixom inte riktigt svart, utan svart-light, svart med en hint av glamour och glitter i kanterna. Lessings nattsvarta är nattsvart på riktigt och det är en sån styrka.

Men jag blir så less på Martha. Hon frigör sig från ett äktenskap som kväver henne och gifter sig sen hux flux med en karl som inte är ett dyft bättre. En vän i kommunistgruppen hon är engagerad i har gift sig med en gravid flicka för att rädda hennes, och det kommande barnets, anseende, kan det vara av liknande skäl som Martha gifter sig? Vet hon ens själv varför hon gifter sig?

Både beslutet att gifta sig med Douglas och med Anton fattades utan närmare eftertanke, känns det som. Som om hon bestämde sig för att ta en promenad eller jobba över en kväll, utan att närmare reflektera över konsekvenserna. Varför? Martha längtar ju efter prinsen på den vite springaren som ska komma och rädda henne, men hon är samtidigt medveten om att ingen av de män hon väljer är ens adliga.

Är konventionens makt så stark över henne att hon faller för samhällets normer och gifter sig för att det är det man gör som ung kvinna. Hon har ju skilt sig en gång redan och därmed markerat att hon inte tänker acceptera de rollförväntningar som finns på henne, men sen tycks hon göra helt om och ge vika för dem. Eller? Ser jag henne enbart från min tid, med min tids syn på kvinnor och vad de är kapabla till? Jag förstår henne inte..

Annonser