Hittills har "Breakfast at Tiffany’s" endast varit en låttitel för mig (video med låten av Deep Blue Something kan ni se här). Numera är den, även för mig, en titel på en långnovell av Truman Capote. Jag älskar berättelsens början "jag dras alltid till platser där jag har bott, till husen och trakten omkring." Jag ser framför mig gamla tegelfasader, fuktiga av flera dagars regn, med hala brandstegar och spår av cigarettrök i luften, som om någon rökt en cigarett genom fönstret och just stängt det. "På den tiden föll det mig inte in att skriva om Holly Golightly, och jag skulle troligen aldrig ha kommit på idén, om det inte hade varit för ett samtal som jag hade med Joe Bell och som väckte minnet av henne till liv igen". Vem är han, för det känns instinktivt som en manlig berättare, som tydligen alltid har haft skrivande som syssla väldigt länge och varför skulle Holly vara så fascinerande att skriva om?

En namnlös författare minns mötet med Holly Golightly, vars bot mot "de röda dagarna" är frukost på Tiffany’s. De bor i samma hus, Holly och berättaren, och hon har en irriterande vana att glömma sin nyckel och ringa på hans porttelefon mitt i natten för att bli insläppt. Holly har aldrig haft råd att inhandla något på Tiffany’s, förutom de flådiga visitkorten med "Holly Golightly, Resande" på. Hon bjuder in män av alla de slag till sin våning "på en drink"; män som nästan undantagslöst förälskar sig i henne, hon underhåller och avfärdar dem därefter, utan att ta minsta hänsyn till deras känslor. Hon är barnslig och mogen, elegant men slarvig och väldigt väldigt naiv. Det visar sig att hon är barnhustru till en man som hon har lämnat, förmodligen för äventyrets skull och har barn därhemma på gården, mitt ute i ingenstans.

Första mötet med ms Golightly gör mig irriterad. Hon är barnslig och utnyttjar andra människors godtrogenhet. Hon är egocentrisk och vårdslös med relationerna till andra människor. Hon har alla drag som jag ogillar hos människor. Ändå har hon en viss charm, som gör att jag, lixom de män som uppvaktar henne, dras till henne som en magnet. Det ligger en aura av mystik kring hennes ombytlighet och jag förstår att människor dras till henne. Vem är hon egentligen?

Och var går gränsen mellan att vara naiv och beräknande?

Capote ska enligt förordet ha sagt om novellen som berättarform, att det handlar om att lista ut "vilken som är det mest naturliga sättet att berätta historien". Läsaren kan kontrollera om författaren har lyckats, genom att i efterhand ställa sig frågan "kan man…i efterhand föreställa sig historien annorlunda eller har den tystat din föreställningsförmåga och verkar vara absolut och avslutad?

Min föreställningsförmåga tystas inte alls av "Frukost…", men det beror snarare på berättelsens (och utnyttjandet av formens!) fulländning än på något annat. Min fantasi triggas av den här historien, triggas att fundera mer över Holly och berättaren, fundera om historien skulle gå att utveckla ännu mera. Men mina funderingar väcks för att historien, och utnyttjandet av novellen som form, inte lämnar något mer i övrigt att önska. Mer än att den möjligen skulle ha fått vara längre, jag kommer ju som sagt inte riktigt överens med novellen som format. Den här är dock ett undantag.

(Bokens tre övriga noveller får vänta till en annan dag.)

Advertisements