Tekoppen satte ord på mina känslor, ja, man kan tom säga att hon gav mitt tillstånd en diagnos. LN. Litterär Nedstämdhet, aka BokDepression. Inget är roligt att läsa längre, så jag gör det inte. Jo, jag tittar på orden i ”De osannolika systrarna Mitford” och stör mig på författarens närvaro i boken. Hon märks för lite för att det ska tillföra berättelsen något, men för mycket, så att det stör. Sen drar hon kvasisociologiska slutsatser som jag inte tycker att hon har belägg för. Och sen somnar jag. Har flera kvällar i rad tänkt lägga en penna vid sängen, så att jag ska markera styckena jag irriterar mig på, men glömmer bort det.

På jobbet trycker jag in en massa information, som är superintressant, men som gör att huvudet hotar att explodera ca en timme innan eftermiddagsfikat, d.v.s för tidigt för att man ska få gå hem. På tåget berättar Tomas Bolme Hamiltonhistorier i mina öron, befriande igenkännande, och det är som terapi. Kanske orkar jag läsa tidningen när jag kommer hem sen, men oftast inte. Elände får jag höra nog av på jobbet, och faktiskt är det ett jobb där man blir hyfsat informerad om världshändelser. Det jag saknar är att mitt närområde inte hör till den världen. Så jag hade till exempel missat att LHC är i slutspelsfinal… (nej, mitt hockeyintresse är inte jättestort, nej).

”Analys av ett mord” och ”Babylons gator” ligger bredvid skrivbordet och bara väntar på att bli slukade. Fast jag vill mest räcka ut tungan åt dem. Det känns bara besvärligt att läsa. Jobbigt. Som att det är ett måste. Och läsningen ska inte vara ett måste för mig. Den ska vara njutningsfylld, full av passion, lust och glädje.

Istället läser jag bloggar, shoppar varma koftor på bloppisar, kramas och försöker tänka att snart är det vår. Men jag saknar ju läsningen, min snuttefilt, och det gör mig ju mer nedstämd.

Sådär, nu har vi gnällt av oss, då går vi och gör oss ett glas iste och ser vad som händer sen.

Annonser