"Pappersväggar" är en novellsamling som avslutas med en slutgiltig lösning på problemet med de omlevande, d.v.s "Hanteringen av odöda". Jag kommer, som bekant, inte överens med noveller, men de här är ett undantag. "Ajvide Lindqvist" och "mera ‘Hanteringen av odöda’" väger den här gången tyngre än "novell". Mycket tyngre. Fast den här gången ger jag oxå boken en chans jag inte har gett andra novellsamlingar. Efter varje historia stänger jag boken, drar ett par djupa andetag och försöker mentalt stänga berättelsen, så att en ny novell ska kunna upplevas från någon sorts noll-läge. Jag vill ju tycka om "Pappersväggar", lika mycket som jag har tyckt om hans tidigare böcker.

Kanske är det Lindqvist, kanske är det andetagen, för för en gångs skull, så upplever jag de korta historier jag läser som fulländade berättelser; det som Truman Capote beskrev som den form "…som är det mest naturliga sättet att berätta historien". Jag tyckte visserligen att Capote hade använt novellformen väl i "Frukost på Tiffany’s", men Ajvide Lindqvist gör det i mina ögon ännu bättre. Han har fördel av att jag har gillat allt jag har läst av honom tidigare; att mitt sociologjag triggas av hans historier. Han har fördel av att historierna är placerade i ett samhälle jag känner till, en tid jag känner till. Men det han vinner på är den fullständigt makalösa historieberättandet. När jag har läst ett par noveller, så tänker jag att boken skulle kunna vara en perfekt högläsningsbok mellan älskade i en stuga under ett regnväder. I efterordet skriver sen Ajvide att allt är skrivet till hans Mia, just för att läsas högt.

Min favoritnovell i boken är "Gräns", om en kvinna med förmåga att känna på sig vad människor döljer. Hon jobbar därför i tullen och är välkänd (ökänd) och flitigt anlitad. Och hon har aldrig fel. En dag haffar hon en man i tullen som hon känner döljer något. Men han har inget i med sig. Inget för mycket, inget olagligt, ingenting! Dessutom kysser han henne på kinden när han går igen. Och hon blir skakad "to the core". De stöter på varandra flera gånger sedan och det visar sig att de är mer lika än vad hon någonsin har kunnat tro. Hon är utstött socialt, eftersom hennes ansikte är vanställt sedan ett åsknedslag. Hon bor med en karl, mest för att ha sällskap, misstänker jag. En karl som inte är speciellt trevlig alls. Porträttet av Tina är så kärleksfullt utmejslat och så varsamt framlagt. Även om avundsjuka, olycka, missnöje, osäkerhet oxå finns med, lika fint utmejslade och tydligt presenterade, så lämnar berättelsen kvar en känsla av hopp. Som det hopp om vackert väder inför en fjällresa som väcks när regnet har dragit förbi och solen kommer fram: det kommer att bli bra ändå.

Det bästa kvarstår så till sist. Pappersväggar. Den slutgiltiga hanteringen av odöda. Och det är ett bra slut. Ett Ajvidiskt slut, där det som hade kunnat vara banalt blir det enda möjliga, efter att man har kommit över förvåningen.

I "Pappersväggar" visas på nytt det geniala i Ajvide Lindqvists skrivande. Lägg till något fullständigt osannolikt i en helt vardagligt liv och så är skräcken där. Människor är ju vanedjur och vad är mer skrämmande än välbekantheter i ens vardag som slutar fungera? Min upplevelse av skräck (framförallt skräckfilmer) är att det mest blir töntigt och överdrivet. Zombies, troll, hus som lever och annat skräckrelaterat kan lätt kännas så infogat, så artificiellt, som att det inte hör till. Ajvides skräck hör heller inte till, definitionsmässigt, men den känns inte infogad, påklistrad, utan äkta. "Pappersväggar" är dessutom lågmäld skräck. Det blir inte hemskt, utan mest..en berättelse om en annorlunda dimension av vardagslivet.

DN:s Maria Schottenius skriver om boken "Med känslighet och precision framställer han en samtid och en tidskänsla som bara riktigt medvetna författare kan. Förorten är pizza och sömniga rutiner. Delvis. Men inte bara." Ajvide är medveten. Han är en god iakttagare och han är en god berättare. Vilket gör det här till en av få novellsamlingar jag gillat ordentligt!

Annonser