You are currently browsing the monthly archive for maj 2008.

På orten där jag bor i veckorna finns ett litet sött bibliotek. Efter det första besöket där bar jag bland annat hem Alberts Camus Pesten. Jag har såna fördomar mot så kallade ”klassiker”; bland annat att handlingen är 1) tråkig och oengagerande och 2) språket är torrt som snus och svårt att läsa. Utmanas ska dem och det här var ett utmärkt försök att få dem på skam!

Pesten beskriver vad som händer när nordafrikanska Oran drabbas av böldpest. Pesten sprids från råttor till människor och efter stor tvekan bestämmer så ledningen i staden att det faktiskt rör sig om en epidemi och beslutar att stänga stadens portar. En hel stad i karantän, således. Stadens portar kommer att vara stängda tills epidemin är under kontroll och alla räknar med att det ska röra sig om en relativt begränsad period. Livet fortsätter och man försöker hålla modet uppe, trots att folk dör som flugor överallt i staden och ingen tycks gå säker. Men epidemin fortsätter bara! Pesten skördar bara fler och fler dödsoffer, ska eländet aldrig ta slut?! Hur länge ska vi isoleras och finns något botemedel? Det där serumet, finns det och när kommer det? Desperation och snart förtvivlan drabbar förstås stadens medborgare och några försöker rymma över stadsmurarna och muta de vakter som satts ut vid stadens portar för att slinka igenom.

En läkare bestämmer sig för att ta upp kampen mot pesten och tillsammans med en grupp andra gör han oxå det.

Jag tycker väldigt mycket om berättaren som gör sig sådant besvär med att vara objektiv. Han (för det blir rätt fort tydligt att det rör sig om en han) förklarar att syftet är att berätta historien så som den var, utan att bli för personlig på ett eller annat plan. Han gör dock vissa avsteg från detta, noga motiverade och tydligt aviserade avsteg. ”Här kommer snart ett avsteg för att förklara det här och det här…där var det och det förklarade det här och nu kan den riktiga berättelsen fortsätta”, lixom. Det är så omtänksamt mot läsaren och jag tycker så mycket om det (bokidioten: vad säger dina kunskaper om olika berättartekniker dig om Camus sätt att gestalta historien? Finns det något namn för perspektivet?)

Jag drar paralleller med Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda (förmodligen skulle en kulturnisse/-nissa dra parallellen i omvänd, det vill säga i utgivningsordning, men jag drar den förstås i min kronologiska ordning, det vill säga läsordning). Vad händer i ett samhälle där något fruktansvärt/konstigt inträffar? Hur reagerar människor? Hur reagerar samhället? Vad händer när människor inte kan röra sig lika fritt? Vad händer när varuleveranser och post inte kan transporteras som tidigare? Vad händer när/om problemet får/inte får sin lösning? De två författarna tar upp samma problematik, men på lite olika sätt. Jag uppfattar dock inte Camus’ bok som en skräckberättelse, även om den ju förstås är det.

Jag ser oxå likheter med Stephen Kings Pestens tid, även om skalan där är mycket större: där drabbar pesten en hel kontinent. Camus låter den ”bara” drabba en stad. Dock fokuserar King mer på vad som händer efter pesten och Camus är mer intresserad av vad som händer under den. Mer Ajvide Lindqvist än King, således 🙂

Kampen mot pesten beskrivs på många ställen som kampen mot det onda och självklart handlar boken även om det. Den största behållningen för min del är dock mer det makrosociologiska (har jag sagt att jag är sociolog? 😉 ), hur en stad och dess invånare hanterar något svårbegripligt, något som undgår alla regler, alla konventioner, utan bara slår stenhårt mot alla.

Jag har tillbringat den senaste veckan tillsammans med Bernat, fast mest med Arnau i det medeltida Barcelona. Det vill säga, jag har läst den fantastiska Katedralen vid havet av Ildefonso Falcones, en sexhundrasidig tegelsten om den frihetslängtande livegne bonden Bernat som efter sju sorger och åtta bedrövelser flyr med sin lille son Arnau till Barcelona, hoppets stad för sådana som han. Har man vistats ett år och en dag i den staden blir man medborgare och således fri. Frihetslängtan är vad som kännetecknar både far och son.

Arnau växer upp nära bygget av katedralen Santa Maria, folkets katedral i ett Barcelona som både härjas av pest och av krig. Han är nära katedralen i både fysisk och mental bemärkelse, då han tätt som oftast springer på bygget, blir vän med bastaixerna som bär sten till bygget och pratar med den sköna jungfrun. Han börjar klättra på samhällets sociala stege, inte av äregirighet och egoism, utan mer för att det bara blir så, som det tycks. Och intrigerna tätnar ju högre upp på stegen han kommer. Till slut ligger hans liv i inkvisitionens händer.

Arnau är en tämligen annorlunda medeltida man, med förvånansvärt moderna tankar om jämställdhet, klasskillnader och bemötandet av människor. Hans attityd sätter en del käppar i hjulet för honom, men vinner oxå mångas hjärtan.

Under den första delen av läsningen tänker jag mycket på Ken Follets Stjärna och spiran: medeltid: en ung man växer upp vid sidan av ett stort katedralsbygge, där arkitekturhistoria och ”vanlig” historia vävs in i en skönlitterär berättelse. Falcones bok är dock mer. Den känns (och är, tydligen) välresearchad och är en skönlitterär historia skiktad med en historielektion. Just skiktningen är tydlig; det kommer ibland tydliga avsnitt historielektion som bryter av det skönlitterära, även om historielektionen behövs för att det fiktiva ska vara så välblandat med det historiska. De två sammansmälter tyvärr aldrig, utan ligger som olika tunga skikt genom hela boken. Jag lär mig känna igen dem och läser dem ytterst kursivt, eftersom själva historien är så spännande!

Min kunskap kring det medeltida Barcelona är ytterst begränsad och jag uppskattar verkligen Falcones grundliga förarbete så att en okunnig läsare som mig ska få denna detaljerade bild presenterad för sig. Men det blir lixom för mycket. Jag älskar detaljerna kring staden, människorna, katedralsbygget, handel, hamnen och i viss mån det sociala och politiska. Jag älskar oxå skildringarna av de ”vanliga människornas” Barcelona, det där som man kanske inte ser så ofta i historieskildringar. Men när det övergår i historielektion, då tröttnar jag. Jag inser förstås att balansen är ytterst svår att hålla, men oxå att Falcones i mina ögon inte lyckas hålla den. Och jag älskar att Falcones har valt folkets katedral Santa Maria del Mar som fysisk bas för sin historia.

Jag kommer heller inte överens med porträttet av Aledis, en av karaktärerna i boken. Hon är förförisk och vill över allt annat ha Arnau, så till den milda grad att hon lämnar den man hon giftes bort med och följer efter Arnau. Hon känns inte trovärdig som kärlekskrank, desperat kvinna, men heller inte som känslokall psykopat som går över vilka gränser som helst för att få vad hon vill. Aledis lutar visserligen mer åt psykopathållet, men känns ihålig och platt. Definitivt inte trovärdig.

Språket är funktionellt, men inte mer. Men läs boken för allt i världen, det är den definitivt värd!

Björn Widegren på Gefle Dagblad har diametralt motsatt åsikt. Läs här vad han tycker. Vad tycker ni?

Nu är projektet igång! Här kan ni läsa vilka andra som är med i den första omgången av Pocket och prassel (för lyckligtvis tycks En bok om dagen redan nu fundera på fler omgångar!)

Jag har fått reda på vem jag ska överraska och kontaktat denne. Nu väntar jag med stor spänning på om jag blir kontaktad (vi uppmanades att göra det, så att man ska få bekräftat att man har en hemlig bokvän nånstans därute). Det här är så oliiidligt spännande! Jag ser fram emot att läsa alla de övrigas svar på frågorna, men framförallt ser jag fram emot min väns reaktion på de böcker jag skickar. Åååh, jag vill snabbspola tills paketen är skickade, öppnade och omskrivna på bloggen. Fast samtidigt vill jag ju gå och fundera på vad jag ska köpa till personen ifråga, gå och klura, hitta alternativ, värdera dem, förkasta några och till slut bestämma mig.

Hur känns det för er andra? Är det bara jag som är som ett barn inför julafton? 🙂

Bokstollarna fyller 100 inlägg och det firar de genom att lotta ut en bok från Månpocket som vinnaren får välja själva! Spana in tävlingen här

Är det inte konstigt, förresten: mär privatpersoner fyller år, så ger man födelsedagsbarnet presenter, men nr tidningar/bloggar/tvprogram fyller år, så ger födelsedagsbarnet istället bort presenter! Varför är det så? Okej att man som privatperson kanske bjuder på kalas, middag eller fest, men det är väl inte riktigt samma sak..?

Jag är hopplös. Min ärenderunda på stan skulle belöningsavslutas med en liiiten koll i en av bokhandlarna på stan. Jag skulle bara kolla litelitegrann. Inte alls köpa något. Bara kika. Bara. Det sket sig förstås. 🙂

Jag fritog:

Martina Lowdens Allt (all hype som var när den kom avskräckte mig..nu börjar tiden mogna för en läsning..kanske).

Tamas och Blombäck Sverige, Sverige Fosterland (jag gillade Tamas sätt att skriva Lasermannen)

Stig Fredrikssons Alexanders kurir (om hans diskussioner med Alexander Solzjenitsyn. Bland annat.)

John Pilgers Friheten får vänta. (har stått i min bokbok länge. Nu är det dags!)

Som om jag inte hade läsning redan…

En bok om dagen har startat en sån bra grej som jag har hakat på. Man får sig tilldelat en hemlig bokvän som man under sommarmånaderna ska skicka totalt tre små överraskningar i form av en pocketbok och något att äta till. Pocket och prassel, således. Och omvänt kommer man att få tre små överraskningar själv. Själv vet man inte vem ens ”hemlige välgörare” är, utan man får svara på frågor om böcker och godis som denne får läsa på ens blogg och sedan agera på. Jag tycker idén är jättesöt och det ska bli väldigt roligt!

Nedan följer mina svar på frågorna.

* Vilken genre är du mest förtjust i?

Jag gillar välskrivna romaner, romaner som diskuterar sociala frågor som klass eller etnicitet, men även andra. Böcker som utspelar sig på 1800-talet och början av 1900-talet är intressanta, eftersom det hände så mycket i (det västerländska) samhället då. Per Anders Fogelströms Stad-serie är således en favorit. Ledorden är alltid välskrivet och fascinerande, sedan är tidsepoken mindre viktig, faktiskt. Jag läser också biografier av fascinerande personer, böcker om samhälls­frågor, politiska frågor, dokumentärromaner (om nu det begreppet finns) och författare från och/eller som skriver om, Mellanöstern, framförallt Afghanistan, Iran, Irak och Syrien i spetsen. Jag tycker också om böcker som överraskar mig och visar mig perspektiv på saker som jag inte förut har uppmärksammat. Böcker med tankemat, helt enkelt.

* Favoritförfattare? Har du redan allt som författaren har skrivit..?

Jag tycker mycket om många. Siri Hustvedt, Guillou (men han har jag faktiskt läst nästan allt av), Per Anders Fogelström förstås (men han hamnar i samma kategori som Guillou, redan-läst), Ajvide Lindqvist, Louise Boije af Gennäs,

* Vilka författare är du nyfiken på och har lust att läsa?

Jag har inte läst något av Paul Auster än, är lite rädd att bli besviken, bara för att Hustvedt skriver så bra, men visst är jag nyfiken! Miranda July, Jo Nesbö, Haruki Murakami

* Vilken genre vill du absolut inte läsa?

Fantasy går omedelbart bort! Och chicklit, även om jag uppskattade Djävulen bär Prada väldigt mycket! Dramatik och poesi lockar inte heller, liksom böcker av typen Danielle Steel och Sidney Sheldon (”tantsnusk” således). Krigsskildringar går också oftast bort (Nemirovskys Storm över Frankrike är undantagen) och ”vapenporr” likaså

* Vilken författare vill du absolut inte läsa?

Ingmar Bergman, Björn Ranelid (huvva, bara hans namn ger mig ryysningar), Lars Norén, Bodil Malmsten, Denise Rudberg, Camilla Läckberg, Liza Marklund, Martina Haag, Belinda Olsson…

* Letar du efter någon/några böcker som du vet (eller tror) har kommit i pocket, men som inte går att få tag på via bokhandeln längre? Vilka böcker gäller det – och skulle du i så fall tycka om att få dessa i läst skick?

Inga jag kan komma på på rak arm, nej.


* Skulle det kännas ok att få flera begagnade pocketböcker (i trevligt skick!) istället för en ny, i något byte?

Absolut! Är det bara bra böcker och de är i fint skick, så spelar det mig ingen roll om de är nya eller begagnade.
* Läser du andra språk än svenska?

Jag läser med stor förtjusning på engelska om det är originalspråk.

* Är du tedrickare eller kaffedrickare? Någon speciell smak som du gillar?

Jag dricker gärna te. Svart eller rött, framförallt. Gillar kryddiga smaker. Kaffe blir jag så oregerlig av, så det är bara i yttersta nödfall på jobbet som det slinker ner en kopp.

* Vilken slags godis gillar du?

Oj. Jag gillar mörk choklad, 55-70%; zoogodisar (men INTE zooklubban, den är äcklig!), godis med choklad+mint, polkagrisar, Marianne. Tycker inte om lakrits eller godis med violsmak.

* Gillar du naturgodis; nötter, torkad frukt och liknande?

Jag är väldigt svag för yoghurtöverdragna cashewnötter och dito bananer, liksom rostade/saltade cashewnötter.

* Är du allergisk mot något (t.ex. nötter, gluten, mjölk…)?

Jag är måttligt laktosintolerant, men mjölk/laktos i godis är inga problem. Skicka alltså ingen giftig mjölk 😉

* Annat som du vill lägga till..?

Nopp.

Via bokidioten hittade jag till bokochpockets pocketorakel. Mailar man skostorlek, favoritartist och dito land, så får man ett personligt boktips tillbaka.

Jag uppgav 38, Winnerbäck och Sverige (fick fundera länge på både artist och land och jag måste erkänna att jag fortfarande inte vet om Sverige är mitt favvoland..). Efter ett par dagar fick jag tillbaka Rosario är död av Majgull Axelsson (och hoppsan, jag länkar till boken på bokochpockets hemsida 😉 ). Boken handlar om barnprostitution, Rosario har funnits på riktigt och boken är kallad en dokumentärroman eftersom Axelsson har försökt återskapa Rosarios liv.

Möjligen tycker pocketoraklet att jag är väldigt Sverigecentrerad och behöver vidga mina vyer lite (oraklet skulle bara veta att jag arbetar med flyktingar från Mellanöstern!). Barnprostitution känns som ett oerhört äckligt ämne (per definition, kanske), men av vad jag har kunnat läsa mig till på nätet, så är boken väldigt läsvärd. Jag skriver upp den i min bokbok, men ska nog vänta tills den känns helt rätt att läsa…jag vill vara på rätt humör innan jag läser den. Och till exempel inte ha haft en dålig dag på jobbet, så att jag har något förtroende kvar för mänskligheten innan jag börjar läsa.

Undrar som bokidioten vilket tips jag hade fått om jag hade uppgett andra variabler -jag måste testa 🙂

Mord i New York när Freud är i stan. Tidigt 1900-tal, psykoanalysen håller på att få sitt genombrott i Usa efter att ha varit paria bland vetenskapsmän. Polisen dras in i lösandet av fallet och så både Freud och Jung.

De flesta av ingredienserna i en bokcocktail alá Camilla finns med: tidigt 1900-tal; akademiska diskussioner; poliser; mysterielösande, flera samhällsgrupper och väl genomförd reserarch. Men ändå faller det. Visserligen är karaktärerna trovärdiga och mordhistorien genomtänkt, men jag gillar inte Analys av ett mord. Jag får ingen känsla för New York, för det tidiga 1900-talet och mordhistorien har för många turer. Och även om spänningen stiger i slutet av boken, så läser jag bara ut den för att ha läst ut den.

En BOATS (Based On A True Story) skriven av en före detta psyk-patient och hennes psykiater. Linda har allt man kan önska sig i tillvaron, men börjar helt plötsligt få fruktansvärda mardrömmar och bete sig oförklarligt konstigt mot sina barn. Det slutar med att hon tas in på psykiatrisk klinik för att hon inte riktigt pallar sin vardagstillvaro. Tillsammans med terapeuten Royston börjar hon nysta i vad som kan få henne att reagera som hon gör. Royston är psykoterapeut och vill således tillbaka till Lindas barndom för att försöka förklara det som nu sker. Men Linda har ju haft en normal uppväxt. Väl? Och det blir otäckt och äckligt. Och ännu otäckare eftersom det tydligen är sant och självupplevt och jag våndas, men läser vidare för att se om hon faktiskt klarar sig. Läs du oxå!

Flickan under gatan är min första bekantskap med Roslund och Hellström, men det lär inte bli den sista. Stockholmspolisen Ewert Grens har sjukt många fall att lösa samtidigt som hans älskade ligger svårt sjuk. Och så dyker det upp en samling gatubarn på polisstationen och en död kvinna i en kulvert under S:t Görans sjukhus. Var kommer gatubarnen ifrån och vad gör de i Stockholm? Och vem är kvinnan?

Historien berättas ur flera perspektiv, dels polisens och dels någon som bor i det omfattande tunnelsystemet under Stockholms gator. Bor som i har sin bostad och större delen av sitt liv under gatorna. Varför denna berättare? Historien kommer att utspela sig just under gatan i allt högre utsträckning, men varför?

Kriminalromaner är en tacksam form att skildra de smutsigare delarna av samhället och Roslund och Hellström gör sitt jobb väldigt bra. När jag läser placerar jag boken stilmässigt i samma kategori som Liza Marklunds tidiga böcker och Stieg Larssons Milleniumtrilogi. Jag funderar ett slag på varför och inser att den gemensamma nämnaren är att författarna är journalister. Språket är smärt, exakt och vill något. Inget onödigt tjafs, utan rakt och enkelt. Historien går fort framåt, spänningen stiger mot slutet och jag ligger med lampan tänd långt efter sovadags.

%d bloggare gillar detta: