Flickan under gatan är min första bekantskap med Roslund och Hellström, men det lär inte bli den sista. Stockholmspolisen Ewert Grens har sjukt många fall att lösa samtidigt som hans älskade ligger svårt sjuk. Och så dyker det upp en samling gatubarn på polisstationen och en död kvinna i en kulvert under S:t Görans sjukhus. Var kommer gatubarnen ifrån och vad gör de i Stockholm? Och vem är kvinnan?

Historien berättas ur flera perspektiv, dels polisens och dels någon som bor i det omfattande tunnelsystemet under Stockholms gator. Bor som i har sin bostad och större delen av sitt liv under gatorna. Varför denna berättare? Historien kommer att utspela sig just under gatan i allt högre utsträckning, men varför?

Kriminalromaner är en tacksam form att skildra de smutsigare delarna av samhället och Roslund och Hellström gör sitt jobb väldigt bra. När jag läser placerar jag boken stilmässigt i samma kategori som Liza Marklunds tidiga böcker och Stieg Larssons Milleniumtrilogi. Jag funderar ett slag på varför och inser att den gemensamma nämnaren är att författarna är journalister. Språket är smärt, exakt och vill något. Inget onödigt tjafs, utan rakt och enkelt. Historien går fort framåt, spänningen stiger mot slutet och jag ligger med lampan tänd långt efter sovadags.

Annonser